När man kommit ur den omedelbara faran måste man bli mött av medmänsklighet.

Han är något så ovanligt som akutkurator för unga som drabbats av trauman. Och där har Lars Widén sett en hel del: Den enhet han arbetar på inom BUP i Östergötland har under 2000-talet haft kontakt med över 1 000 barn och ungdomar som mött plötslig död, våld, självmord, förälders sjukdom. Nu konstaterar han tungt att för dem på Utøya finns flera försvårande omständigheter när det gäller vägen tillbaka till vardagen. Nästan omedelbart tillfogar han, innan han fortsätter:

– Kom ihåg, det är inte kört! Det finns hopp om ett fungerande liv även efter en så svår händelse.

Liksom andra traumaexperter som SvD talat med är Lars Widén nästan fascinerad över hur människan är skapt för att överleva svåra situationer. Även vid psykiska skador har vi med oss en inre förmåga till läkning. När han sett hur samlade de drabbade verkat som framträtt i intervjuer den gångna veckan, tänker han att just det beteendet är ett exempel på den här nedärvda överlevnadsmekanismen: Det till synes rationella är ett psykologiskt skydd. Än så länge pågår en blockering mot att ta in hela omfattningen av en så extrem känslo­mässig påfrestning som händelsen på Utøya.

Sedan återgår han till de försvårande omständigheterna. De är följande:

• Deltagarna är på en trygg plats – som plötsligt utsätts för dödshot. Att en olycka kan hända på ett flygplan har man mer beredskap för.

• Dödshotet – som dessutom pågår länge. Ett utdraget förlopp försvårar. Det gällde också för dem som inte kunde sätta sig i säkerhet under flodvågskatastrofen. Bombattentat som det i Oslo är ”enklare” – efter detonationen kan man överblicka vidden av hotet och inse när faran klingar av.

• Ondskan, den riktade attacken – till skillnad från en natur­katastrof.

• Den trygga (utklädda) myndighetspersonen – som visar sig vara dess motsats.

– Allt det här är särskilt svårt, säger Lars Widén, kurator och leg psykoterapeut vid Barntraumateamet i Östergötland.

– Dessutom tillkommer vad de faktiskt sett, vad de exponerats för och hur de kanske tvingats till omöjliga val. Som att behöva överge kamrater.

Ändå, och det är experterna noga med att poängtera, kommer de allra, allra flesta inom något eller några år att fungera i det vanliga livet igen. Kanske med hjälp av det moderna samhället, som tagit till sig kunskaper från katastrofpsykiatrin. Den introducerades i Sverige i början av 1990-talet efter modell från ­Norge – som under kort tid behövt hantera flera katastrofer: ­oljeplattformen Alexander Kielland som kantrade 1980, Kistabarnens busskrasch 1988, tre större flygolyckor (1982, 1988, 1989) och färjan Scandinavian Star som brann 1990.

Även Barntraumateamet på Vrinnevisjukhuset i Norrköping arbetar enligt norska metoder, utvecklade vid Senter for Krisepsykologi i Bergen. Än så länge är man Sveriges enda mottagning som specialiserat sig på akuta svåra händelser för barn – så som plötslig död i familjen, allvarlig sjukdom hos förälder eller att ha utsatts för hot. Det började med att en kurator inom akutvården såg att barn och ungdomar inte fick rätt hjälp när de drabbades av svåra händelser.

I dag är någon i teamet på plats samma dag trafikolyckan eller självmordet skett, inte först när barnet börjar visa symtom på att må dåligt.

Är man med om en katastrof med många inblandade eller som blir offentligt angelägen behöver de drabbade initialt tre saker: Omhändertagande i en skyddad miljö, samhörighet i gruppen som haft samma erfarenhet samt ritualer.

Inte minst viktigt är hur omgivningen –  som media och samhället i stort – ­beter sig den närmaste tiden efter.

– När man kommit ur den omedelbara faran måste man bli mött av medmänsklighet, säger Lars Widén. Där är medkännandet från hela samhället, att alla sluter upp omkring dem, oerhört betydelsefullt. Som när den norska statsministern kom ut och kramade om dem. Det kollektiva betyder så mycket. Att alla stannar upp och bryr sig signalerar att det som man varit med om är viktigt och att de andra försöker förstå.

Baksidan är att medierapporteringen mitt i deltagandet också spekulerar i orsaker, i eventuella misstag, i vad som kunde ha undvikits. Att skuldbeläggas i det här skedet spär dock på traumat och blir förödande psykologiskt, förklarar Lars Widén som sett hur familjer vid mord och trafikolyckor kan drabbas massmedialt. I det tidiga skedet förmedlas ibland felaktigheter.

– I så utsatta lägen blir man ­extra känslig och får mindre överseende med det som blir skuldbeläggande, säger han. Även om det rätta skrivs senare hänger det första kvar. Spekulationer borde få vänta tills man har mer fakta.

Låt oss återgå till de byggstenar som enligt Lars Widén och andra traumaexperter stödjer en återhämtning – tryggheten i den nära miljön hemma, sorgen som uttrycks kollektivt, riterna. Allt går i varann och samspelar också med det förlopp som pågår inom den enskilda människan. För att komma vidare måste man förstå traumat och vad som hänt – det gör man inte i början. Först då man lyckats med ”att göra det overkliga verkligt” för sig själv kan man börja reagera på vad man varit med om.

– Inte förrän det sista avskedet är gjort vid minnesstunder och begravningar kan de börja jobba med den fortsatta bearbetningen, säger Lars Widén.

De står med sorg efter att ha mist kamrater. De har sett andra bli skjutna. De kan ha skuldkänslor för vad de tror de borde ha gjort

i situationen. De har mist illusioner om att världen är en trygg plats. Det är mycket som ska byggas upp igen – och då är man inne på ett mer individuellt förlopp, förklarar Lars Widén. Men trots att ungdomar far fruktansvärt illa om de utsätts för oprovocerat våld, eller som här, en medveten och dödande attack, är det inget tvivel om att de precis som andra människor har mekanismer inom sig som gör att de kan komma vidare.

– Alla vill inte och kommer inte att gå i enskild samtalsterapi. För en del räcker det kollektiva – med samhällets stöd och genomgång av händelsen i gruppen. De kan leva normalt ganska snart och försonas med att de gjorde så gott de kunde i den situationen. Andra plågas oerhört av traumabilder, rädslor och skuldkänslor och behöver lång terapeutisk kontakt.

Och det finns inga enkla förklaringar till varför några klarar det mer på egen hand än andra, eller varför andra fastnar i traumat. Läkningsförloppet är mycket komplext, förklarar Lars Widén, och handlar om vem man är som person, om sårbarhet och tidigare erfarenheter. Därtill kommer uppväxtvillkor, omgivningens stöd och ens egen roll under händelsen. Räddade man någon? Eller skuldbelägger man sig själv?

De som varit med om svåra händelser kan efteråt ha en föreställning om att de gjorde fel eller var dåliga som inte lyckades ingripa, när deras beteende i själva verket var både rationellt och riktigt. Lars Widén arbetar mycket med att gå igenom vad som faktiskt hände och hur personen egentligen handlade i situationen för att hjälpa de drabbade att förstå.

– Med den kunskap de hade i stunden gjorde de det enda rätta, säger han. Det är viktigt att se att man gjorde vad man kunde, och det kan man behöva gå igenom om och om igen. Sedan får man vara vaksam på att inte göra sig till evigt offer. Så småningom ska man ha en vardag, fungera med sitt eget namn och inte vara enbart ”någon som var med om Utøya”.