Simone Fuchs, 24, går första året på juristprogrammet och vet hur stark tävlingshetsen kan bli inför tentorna. Då kan böcker vara borta och sidor utrivna … – Men i min egen studiegrupp hjälper vi varandra och trivs med att plugga ihop, säger hon. (Foto: Dan Hansson)
Den ena siktar på högsta möjliga juristjobb - och vet att priset är tolv timmars arbetsdag och barn tidigast efter 35 års ålder.
Den andra är trött på konkurrensen mellan kurskamraterna på juristprogrammet och konstaterar litet sorgset: ”Det här får man egentligen inte säga. Men jag skulle vilja vara hemma deltid med barnen.”
De är båda 80-talister, inskrivna på juristprogrammet i Stockholm respektive Uppsala. De har båda vuxit upp med duktiga yrkesmammor. De kämpar båda med ätstörningar, perfektionistisk kroppsmedvetenhet och höga krav på sig själva.
Det som också förenar dem är den jämförelsekultur som råder mellan kompisar och kurskamrater. 24-åriga Simone Fuchs, som gått i gymnasiet på Lidingö, kände sig ”inte mycket värd” när hon gick ett teknik- ekonomi- och designprogram på Södertörns högskola.
- Jag upplevde att den utbildningen inte dög, förklarar Simone. Nu när jag pluggar juridik blir jag mer accepterad.
22-åriga Amanda, som egentligen heter något annat och siktar in sig på att jobba i bokbranschen, har samma upplevelse: Först med högprestigeprogrammet juridik känner hon att hon räknas.
- I mitt sociala sammanhang ser det inte bra ut att plugga litteraturvetenskap, berättar hon. Jag ”är” inget då. Där kan jag inte visa världen att jag är duktig. Men det kan jag på juristprogrammet, för där är så höga intagningspoäng. Det vet alla.
Simone Fuchs bestämde vår träfftid på ett konditori i Stockholm direkt efter en fyrapoängstenta i folkrätt. Men hon berättar att hon gick dit för att lämna in en tom blankett:
- Jag blankade tentan för att få göra om den. Jag har visserligen haft öroninflammation, men jag kan inte acceptera att bara få godkänt. Jag tycker jag borde kunna fixa ett högt betyg ändå.
Så här är det på juristprogrammet, menar hon. Alla utsätter sig för betygshetsen. Hur mycket hon än intalar sig att bara tävla med sig själv, har hon svårt att låta bli att dras med.
- Vill man ha tingstjänstgöring eller jobb på de bästa byråerna måste man ha högsta betyg i allt under utbildningen.
Det är jättejobbigt, men den som sig i leken ger får leken tåla, resonerar hon.
Men innan hon kom in på utbildningen hade Simone Fuchs en period när hon var ledsen, storgrät och mådde jättedåligt. I dag går hon i samtalsstöd för sin ätstörning och sin träningsmani. Hon har varit så fixerad vid att röra på sig att hon inte kunnat ligga på en sandstrand utan att tro att hon skulle gå upp flera kilo.
- Jag har ofta tyckt att jag varit tjock och ogillat min kropp. Jag har forfarande en enorm skräck för att bli jättestor, säger Simone. Dessutom har jag känt att jag aldrig varit tillräckligt perfekt i skolan, aldrig presterat tillräckligt bra.
I dag säger hon att idéerna att inte äta fett, att träna flera gånger i veckan och ta timslånga promenader har varit ett sätt att bland annat dämpa de här tankarna.
Under den senaste månadens öroninflammation har hon dock lyckats stå ut med att inte kunna röra på sig och tanken att musklerna kanske kan försvinna - ”fast det känns jättejobbigt”.
Amanda har inte orkat hänga med i konkurrensen den senaste tiden. Från att alltid haft lätt för att både skratta och gråta har hon varit mer dämpad. Kanske har hon haft en depression. Det kan också vara en gammal ätstörningsgrej, säger hon.
- Jag har alltid haft en stark kroppsmedvetenhet och lidit av hetsätning i perioder. Men jag tänker att andra har det värre. Det är så många kompisar som äter antidepressiva och mår ganska dåligt.
Själv har hon haft ångest ”för allt” och varit mycket sträng mot sig själv. Inte minst för att hon anser sig vara så dålig på att bestämma sig, i en tid när valmöjligheterna är så stora och världen ligger öppen. Amanda anklagar sig för att ha beslutsångest.
Men nu har hon läst juridik i snart fyra terminer.
- Jag trodde det här skulle leda rätt någon gång, men egentligen är jag en konstnärssjäl. Jag kan bli galen på kurskamraterna som inte tycker det estetiska som jag intresserar mig för är riktigt viktigt. Men samtidigt är det skönt att inte tycka att det de siktar på är så viktigt. Alla andra ska ju sitta ting.
Har man så här höga krav på sig av helt egna drivkrafter? Det är nog olika, tror de. En kompis på Handelshögskolan vill egentligen bli journalist, en annan har kommit på att han vill bli läkare och en nästan klar advokat läser nu till biolog.
- Jag tror många är förvirrade av alla valmöjligheter och när det blir läskigt att välja själv, jämför man sig med andra eller väljer som föräldrarna, gissar Amanda.
Medan de vuxna allt mer ställt frågor som vad ska du bli? Vad har du tänkt med utbildningen? Vad ska du göra sedan? blir det en press utifrån, menar Amanda. Många säger att de vet vad de ska göra, men de jämför sig hela tiden. I pressen från kompisarna, finns egentligen pressen från kompisens föräldrar.
Väl inne på en utbildning blir alla extremt jobbmedvetna och konkurrensinriktade, säger de. Resultat: Böcker kan försvinna inför tentorna och sidor kan vara utrivna. Man vägrar dela med sig av anteckningar eller hjälpa varandra. Fast det gör man ju i den egna gruppen, påpekar Simone Fuchs som trivs jättebra med sina närmaste studiekamrater som hon umgås med varje dag. Ofta för att plugga tillsammans.
Så säger hon plötsligt längtande:
- Tänk att få ha det som läkarstudenterna. Bara betygen godkänt och icke godkänt.
Men både Amanda och Simone har flera kompisar som till och med läser dubbelt. Med toppbetyg från gymnasiet är det nästan självklart. Men varför gå två utbildningar på en gång?
För att utmärka sig, tror Amanda, så det ska se bra ut för ens CV:
- Men ingen vill väl veta vem man önskar att man vore. De vill väl veta vem man är?
- För att det ska se bra ut på papperet, konstaterar Simone. Inte läser man dubbelt för att det är kul! Nej, för då har man tentor precis hela tiden.
Vad hinner du göra på fritiden?
- Jag pluggar som en normal arbetsdag, åtta timmar kanske. Inför tentorna händer det att jag inte svarar i telefon på kvällarna, för då skulle det inte bli mycket plugg gjort Och då blir också teven bortprioriterad.
Finns det något samband mellan hur du mår och den
tuffa konkurrensen på utbildningen?
- Ja, när det gäller prestationskraven, säger Simone. Men i dag har jag också ett mål med plugget, att få ett bra jobb. Jag drömmer om att ha tillräckligt med inkomster för att resa och försörja mina barn - även om familj får komma någon annan gång.
Och vill man ha ett toppjobb på någon av de bästa byråerna som finns behöver man vara målinriktad, vet hon. Eller som Simone uttrycker det:
- Jag kommer inte att ge upp förrän jag är där.
Men Amanda suckar över det scenariet. Visst vill hon också gärna jobba hårt, säger hon, men påpekar att det kan väl inte vara ändamålet med livet.
- Alla måste väl inte göra karriär?
Hur ser föräldragenerationen på 80-talisternas höga ambitioner? Elisabeth Lindfors, mamma till Simone, tänker att många omedvetna krav kan ha kommit också hemifrån.
- Jag har nog förutsatt att Simone skulle fortsätta att studera, säger hon. Samtidigt var hetsen ännu värre under gymnasiet. Då kunde hon sätta sig och gråta för att hon inte orkade plugga
mer.
Hur kändes det som mamma?
- Jag försökte få henne på andra tankar, att det inte är farligt att misslyckas eller ha litet kul emellanåt.
Men som många andra föräldrar till 80-talister hade Elisabeth Lindfors svårt att tränga igenom med sin lättare attityd till studierna. ”Du förstår inte hur det är”, svarade Simone.
- Och det gör jag kanske inte, säger Elisabeth Lindfors. Ingen äldre generation har väl någonsin förstått den yngre. Men redan på gymnasiet förstod jag inte varifrån kraven kom.
Som född i slutet av 1940-talet tycker hon sig se en skillnad mellan 60-talisterna och 80-talisterna, som hon som något äldre mamma sett på nära håll.
- 60-talisterna tar det mer easy going, ägnar sig åt sin personliga utveckling genom att ta friår och ge sig ut och resa. Men så är de också födda i en tid när framgångstanken fortfarande fanns kvar.
80-talisterna är mer skrämda av de budskap som tydligt signaleras i dag: Det råder stor arbetslöshet och det kommer inte att finnas några pensioner. Förändringen har
varit oerhört tydlig och de är väl medvetna om samhällstrycket, menar Elisabeth Lindfors.
Dessutom är 80-talisterna betydligt mer hetsade av mediebilderna av hur unga människor ska vara - till det yttre.
- Det är inte konstigt att de uppfattar det som att det gäller att se till att vara välutbildad, se perfekt ut och ha allt man kan på fötterna.
