Foto: Stefan Bladh

T-centralen tisdag eftermiddag. En kortklippt kvinna iförd kritstrecksrandig kostym och spetsiga mockastövlar, skyndar målmedvetet fram till spärrarna. I ena handen bär hon en mobiltelefon och i den andra en papperskasse med NK:s svartvita logga.
Bakom henne står en gråhårig man i beige fjällrävenbyxor, röd sportjacka och Kånken-ryggsäck och ser sig lite förvirrat omkring. Kön växer bakom honom medan han diskuterar lämpligast färdväg med spärrvakten.
- Vi kan uttrycka vår identitet på en massa olika sätt: genom ord, röstnyanser, kroppsspråk men också genom klädseln. Kläder är ett språk som vi använder för att presentera oss själva. Genom färger, former och märken kan vi tala om för omgivningen vilka vi är eller vilka vi vill vara, säger etnologen Maja Jacobson.
Hon är forskare vid Umeå universitet och har skrivit flera böcker om hur kvinnor och män uttrycker sin identitet med hjälp av klädseln. Och enligt Maja Jacobson håller kläderna aldrig tyst. De ”tjattrar” hela tiden och berättar en massa om oss.

Medan en diskret tweedkjol kanske leder betraktarens tankar till borgerlig måttfullhet, skvallrar en sliten palestinasjal om radikalare värderingar. Och medan en klarröd tröja förknippas med självhävdelse, signalerar kläder från Kapp Ahl Medelsvenssonliv à la villa, vovve, volvo.
- Vi läser hela tiden av och kategoriserar varandra utifrån de visuella signaler som kläderna sänder ut. När jag exempelvis intervjuade en grupp gymnasieelever, kunde de tala om vilket program de övriga eleverna på skolan gick utifrån deras klädsel. Humanisterna och naturvetarna ansågs vara mer avslappnat och individualistiskt klädda, medan ekonomerna hade en mer strikt och modeanpassad stil.

I sin bok Kläder som språk och handling låter Maja Jacobson sex unga kvinnor berätta hur de använder kläder för att uttrycka sin identitet. En av dem är 23-åriga Maria, som växt upp i en akademikerfamilj i Norrland. Under högstadiet var hon punkare och efter det kom en tid då hon klädde sig i second hand-kläder, ofta i svart herrkavaj,
lårkort svart kjol och randiga strumpbyxor i orange och rött.
För Maria är det viktigt att stilen passar personligheten. Själv använder hon ofta kläder för att skilja sig från mängden och visa att hon är en person som går mot strömmen.
- Genom klädvalet skapar vi en bild av oss själva i omgivningens ögon, men vi kommunicerar också med oss själva. Särskilt tydligt blir det i tonåren när många experimenterar med olika klädstilar, samtidigt som de försöker ta reda på vilka de är som personer.
- Lite högre upp i åldrarna har många hittat sin stil och då är kläderna en viktig del av självbilden. Vissa färger väljer man aldrig, samtidigt som man kan gå förbi ett skyltfönster och tänka: Oj, där hänger Maja Jacobson! Det där plagget är verkligen jag.

En annan person som porträtteras i boken är 29-åriga Karin från Stockholm. Hennes pappa har en chefsposition inom näringslivet och mamman är hemmafru.
Karin säger sig inte ha någon personlig klädstil. Hon impulsköper sällan kläder, utan satsar på dyrare
kvalitetsplagg i klassisk stil. När det gäller färger håller hon sig oftast till mörkblått, som hon själv uppfattar som klassiskt, snyggt och strikt.
- I Sverige har klasskillnaderna när det gäller kläder suddats ut ganska mycket i och med att man alltid kan köpa moderna kläder billigt på Hennes och Mauritz. Men visst går det att visa varifrån man kommer via plaggen. Då handlar det dock mer om kvalitén på kläderna: materialet, snittet och märket, säger Maja Jacobson.

För många av oss är också yrkestillhörigheten en central del av identiteten. Och även här kan vi ta kläderna till hjälp för att visa vilka vi är. Dyker vi exempelvis upp på mötet i mörk kostym placeras vi sannolikt i näringslivsfacke. Om vi istället kliver in genom dörren i urtvättade jeans och sliten manchesterkavaj går omgivningens tankar kanske till socialarbetare eller journalist.
Inom många yrken har stilen blivit en del av imagen, men från början har det ofta funnits praktiska förklaringar till att olika klädkoder växt fram på olika
arbetsplatser. Lämnar exempelvis finansmannen kostymen hemma en dag och dyker upp på kontoret i rosa stickad tröja, riskerar han att hamna i underläge vid förhandlingar. För en socialarbetare däremot handlar den informella stilen om att dölja ett överläge och inte skilja sig för mycket från klienterna i klädseln.
- I universitetsvärlden klär sig många också ganska avslappnat och informellt. Där kan det vara viktigare att visa att man inte får sitt värde och sin identitet genom kläderna. Det som räknas är istället vilka kunskaper och vilken position man har, säger Maja Jacobson.

I vårt identitetsskapande kan kläderna också användas för att uttrycka värderingar av olika slag. Allra tydligast var det under 1960- och 1970-talet då funktionella plagg från arbetarbodarna blandades med exotiska folkloristiska kläder till en ny informell klädstil som främst bars av människor på vänsterkanten. Särskilt stark politisk laddning fick plagg som palestinasjalar, näbbstövlar och plommonlila plyschbyxor.
- Kläderna från 70-talet blev ju väldigt hånade och efter det har klädstilen inte varit lika ideologisk. Men fortfarande är det ju så att vänsterpartister sällan klär sig i strikt kostym eller dräkt. Och jag känner många moderater som aldrig skulle sätta på sig jeans, säger Maja Jacobson.
I identitetsskapandet kan vi också ta hjälp av färger. Olika kulörer väcker olika känslor och associationer hos betraktaren. Inom den borgerliga övre medelklassen har exempelvis ”god smak” ofta inneburit naturfärger eller den diskreta grå-blå-beige färgskalan, medan det åtminstone tidigare setts som obildat eller vulgärt att klä sig i färgstarka plagg.
- De senaste åren har svart varit den dominerande färgen och det är ju en lite aggressiv färg. Umeå damfotbollslag spelar i svart och de ger ju ett mycket tuffare intryck än många av lagen de möter. Klubbfärgerna blått och vitt ger ju inte alls samma känsla.
- Färger kan också används som kamouflage. Är man lugn och lite loj, kan man ge ett mer aktivt intryck genom att sätta på sig röda kläder. Vill man istället framstå som lugnare än man i själva verket är, kan man klä sig i blått. Kläderna kan alltså användas både för att framhäva och för att dölja personligheten, säger Maja Jacobson.