Men mammorna som vägrar se sina söner fastna i timmar framför dataspelen ger sig inte. Nu vill de vara ett stöd för alla föräldrar som känner sig ensamma i kampen – mot såväl stillasittandet som det som pågår på skärmarna.
De våldsamma inslagen i dataspelen har diskuterats livligt den gångna veckan. Många spelare tycker reaktionerna luktar moralpanik. Men det är inte bara innehållet som är problemet: Till den nyöppnade sajten Fair Play har unga vuxna ringt och berättat att dataspelen blivit allt de ägnar sig åt.
– Hur kan man vilja lära barn att döda? undrar Elisabeth Junttila, sexbarnsmamma från Älvdalen och tf ordförande i Hem och Skola-förbundet i Sverige.
I början av veckan deltog hon i en paneldebatt om ”Dödligt spel” – TV4-dokumentären som sändes i onsdags kväll om dataspelens allt mer våldsamma inslag. Både ungdomar i publiken och branschens representanter i panelen ansåg att det är föräldrarnas ansvar att sätta gränser.
Elisabeth Junttila vet att det är lättare sagt än gjort.
– Föräldrar tycker att problemet bara blir större och större. De vill ha stöd och hjälp, säger hon och berättar om hur samtalen från oroliga föräldrar ökat markant det senaste halvåret: Hur ska man bete sig för att dataspelen inte ska dominera ungdomarnas hela liv?
Det är ingen lätt balansgång, det vet hon själv. Elisabeth Junttilas 16-åring kan inte slita sig från dataskärmen. Som mamma ser hon hur ”nian går åt pepparn” och hockeyintresset konkurreras ut.
Alltså tar hon strid mot timmarna som rinner iväg framför skärmen. Men när hon kräver en begränsning av dataspelandet får hon ett vredesutbrott till svar.
Gör hon rätt eller fel?
– Det är rätt att försöka sätta gränser som förälder. Men det är fel att försöka kontrollera en 16-årings liv. Om vi stänger av datorn här hemma går han bara över till grannen – och vilka regler gäller där?
På gamesajterna pågår många diskussioner om dataspelen. Att sätta gränser är föräldrarnas ansvar, anser ungdomarna själva. Samtidigt vill de bli respekterade för de villkor som gäller i spelen – ”det går inte bara att avbryta mitt i en match” menar de.
Hur ska föräldrar respektera sådant?
– Det är svårt. Jag vägrar att vänta med att få hjälp i fyra timmar. Och så blir det när de slutar ha koll på hur fort tiden rinner iväg. Själv blir jag jättearg – och får höra att jag gnäller.
Hon vet – det är en normal reaktion från ungdomar. Men som förälder vill hon sina barns bästa. Och hon vill att samhället ska vara bra för barnen, inte bädda för framtida problem med benskörhet och dålig social förmåga.
Om du vill att dina barn ska leva efter vissa normer hemma, hur gör du då om andra normer gäller i samhället utanför?
– Det minsta samhället kan göra för att stötta föräldrarna, är att lagstifta – både om våldsinslagen och om åldersgränsen för inköp. Den ska vara lika tydlig som vid försäljningen av cigaretter.
Vad har du för råd att ge föräldrarna?
– De bör fundera över om dataspelen ska vara barnvakt. Sedan är det bra att prata ihop sig med andra föräldrar. Samtidigt måste vi få information om vad vi ska vara vaksamma på – så ta reda på vad barnen spelar: Kolla alla våldtäkter, alla sparkar, hur man vinner genom flest avhuggna huvuden. Lägg märke till tiden de sitter där utan frisk luft. När spelet tar överhanden blir de helt stillasittande.
Är du oroad för beroendet eller för spelens våldsinslag?
– Både och, säger Elisabeth Junttila. Problematiken är att en viss procent av ungdomarna fastnar i ett beroende. Det måste man vara medveten om som förälder. Dataspelen är en ny drog.
Därför är det en sak till som Elisabeth Junttila vill säga:
– Jag fick diagnosen MS för några år sedan. Vad jag vill förmedla till mina barn är: ta vara på den här korta stunden. Man vet aldrig från en dag till en annan vad som ska hända. Livet är så mycket mer än dataspel.
Agneta Lagercrantz
08-135288,
agneta.lagercrantz@svd.se
