Illustration: Guje Engström

Larmrapporterna duggar tätt: Allt fler unga lider av psykisk ohälsa - och allra sämst tycks tonårstjejer må.
Var tionde flicka i årskurs nio är deprimerad. Ätstörningar kryper allt lägre ner i åldrarna. Och hos landets skolsköterskor blir uppskurna armar en allt vanligare syn.
Så varför mår just flickorna så dåligt? Och hur kommer det sig att de så ofta reagerar med inåtvändhet och självdestruktivitet, medan de jämnåriga pojkarna blir utagerande och bråkiga?
- När vi för några år sedan intervjuade alla 16-17-åringar i Uppsala, visade det sig att åtta till tio procent av flickorna led av klinisk depression som krävde behandling, jämfört med två till tre procent av pojkarna, säger Anne-Liis von Knorring, professor i barnpsykiatri vid Uppsala universitet.
- Könsskillnaden när det gäller depressioner blir större i den fysiska puberteten, så delvis har det nog med hormoner att göra. De manliga könshormonerna - testosteronet - gör pojkarna mer utagerande, medan ett av de viktiga kvinnliga könshormonen -
progesteronet - ger symptom som ängslighet och inåtvändhet.

Uppsalastudien inleddes i början av 1990-talet och pågår fortfarande. De elever som då avslutat årskurs nio, kommer snart att kontaktas igen, så att forskarna kan undersöka hur de mår i dag.
Könsskillnaderna man hittills sett i undersökningen rör dock inte bara antalet deprimerade flickor respektive pojkar. Även när det gäller sättet att uttrycka nedstämdheten, finns tydliga könsmönster.
- Pojkar kan också gråta och säga att de är ledsna, men de konstaterar mer som ”a matter of fact” att de depressiva symptomen finns där. Sin ilska eller förtvivlan riktar de oftare mot omgivningen. De kanske slår till någon eller sparkar sönder en vägg ”eftersom allt ändå är skit.”
- De deprimerade flickorna lägger mer på sig själva. De ifrågasätter sina egenskaper, tror inte att de duger och riktar ilskan inåt. Depressionen verkar påverka flickornas självkänsla på ett annat sätt, säger Anne-Liis von Knorring.

Hon har arbetat i över 30 år inom
barnpsykiatrin och har under den tiden sett en klar ökning av unga med psykiska problem. Den iakttagelsen får också stöd i åtskilliga forskningsrapporter. I sina återkommande ULF-undersökningar har exempelvis Statistiska centralbyrån frågat personer i åldern 16 till 24 om deras psykiska hälsa. Från början av 1980-talet till slutet av 1990-talet ökade såväl ångestsymptom som sömnsvårigheter. Största ökningen stod flickorna för (se grafik intill).
- Om jag jämför med min egen tonårstid i början av 1960-talet, är det ju mycket som har ändrats. Både pojkar och flickor lever under större stress och press i dag. De sover mindre, skjutsas mellan olika fritidsaktiviteter och flyttar kanske fram och tillbaka mellan mamma och pappa varannan vecka. Dessutom måste alla ta sig igenom treåriga högskoleförberedande program på gymnasiet, säger Anne-Liis von Knorring.
- När det gäller flickorna, så börjar de ju också menstruera tidigare. För 50 år sedan låg mensdebuten på 15 år och i dag är den nere på 12-13 år. Det
här är i grunden ett gott tecken eftersom det tyder på god näringstillförsel, men det kan också vara ett problem eftersom den kroppsliga förändringen får flickorna att se ut som unga kvinnor. De klär sig utmanade och antas vilja ha sex. Omgivningen har ju inte samma förväntningar på en person som ser ut som ett barn i kroppen.

Barbro Thurfjell är överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Uppsala och har i sin forskning bland annat intresserat sig för vad som händer med flickors självbild i tonåren. Enligt henne handlar den psykiska ohälsan inte bara om individens sårbarhet, utan även om flickors respektive pojkars sociala villkor.
Redan i barndomen grundläggs mönster som kan ha betydelse för individens psykiska hälsa i tonåren. Det handlar bland annat om den vuxna omgivningens förväntningar på det lilla barnets känslor och beteenden.
Forskare har exempelvis genomfört experiment där man gjort en videoinspelning av en ettåring som lekt med olika leksaker. Barnet hade blöjor på sig, så det
gick inte att avgöra om det var en pojke eller en flicka. På filmen hoppade plötsligt en ”gubbe-i-lådan” upp och skrämde barnet så att det började gråta.
Inspelningen visades för två olika grupper med både kvinnor och män. Den ena fick veta att de tittade på en pojke och när de sedan ombads beskriva hans reaktioner, menade de att pojken blev arg när gubben i lådan hoppade upp. Därför hade han börjat gråta. De som istället fick veta att de tittade på en flicka, menade att hon blivit rädd och ledsen.
- Genom sina förväntningar och sitt bemötande ger de vuxna i barnets närhet tydliga signaler om vad som är okej att känna och inte. Tyvärr är det är inte accepterat att tjejer uttrycker sin vrede på samma sätt som killar. Men vreden är jätteviktig för det psykiska välbefinnandet. Inte så att man ska slå folk på käften, men man måste veta när någon gör en illa och reagera om någon gör något på ens bekostnad. Det är vredens funktion, säger Barbro Thurfjell.

Men omgivningens förväntningar på pojkars
respektive flickors beteende gäller förstås inte bara vreden. Den traditionella kvinnligheten har också inneburit att man ska anpassa sig, se till andras behov och vårda nära relationer. Detta samtidigt som självständighet och hävdelseförmåga - psykologiska redskap för att få de egna behoven tillfredsställda - traditionellt fått definiera manlighet.
- Generellt stärks flickors identitet och självkänsla av att kunna upprätthålla goda och nära relationer. I grunden är det här ju något positivt, men det gör dem också mer sårbara i tonåren, då tillvaron börjar skaka lite mer. Många byter skola, får nya klasskamrater, bråkar med föräldrarna De nära relationerna hotas på ett nytt sätt, vilket då kan bli ett hot mot flickornas psykiska välmående, säger Barbro Thurfjell.
Ett annat stort - och välkänt - problem när det gäller flickors självkänsla är de stränga utseendeidealen. Även om trycket på pojkar att se bra ut tycks ha ökat något de senaste åren, är fortfarande både män och kvinnor ense om att kvinnor värderas mer utifrån sitt yttre.
Att flickors missnöje med den egna kroppen ofta tar fart just i tonåren, förklarar Barbro Thurfjell delvis med deras fysiska förändringar. I samband med tillväxtspurten i puberteten ökar andelen kroppsfett hos flickor från 16 till ungefär 24 procent, medan det hos pojkar minskar från 16 till 10 procent. Detta beror på att pojkarnas muskelsmassa blir större, medan kroppsfettet ökar hos flickor eftersom det är en förutsättning för normala menstruationer.
- När pojkar blir längre och får mer muskler, närmar de sig samhällets manlighetsideal. Flickorna däremot rör sig bort från det kvinnliga skönhetsidealet. Det är ju inte konstigt om något händer med deras självkänsla när de speglar sina kroppar i samhällsspegeln och ser att den signalerar ett helt annat ideal, säger Barbro Thurfjell.

Sett ur ett historiskt perspektiv är det inte heller något nytt att just unga kvinnor drabbas av speciella psykiska och psykosomatiska problem. Vid förra sekelskiftet fick exempelvis många
kvinnor diagnosen ”kloros” med symptom som blekhet, trötthet, ätstörningar och menstruationsproblem. Någon egentlig orsak till sjukdomen kunde läkarna aldrig enas om, men de som främst drabbades var flickor i puberteten.
Kloros var som allra vanligast under 1890-talet och i efterhand har forskare påpekat (bland annat Karin Johannison i Den mörka kontinenten) att symptomen passade väldigt väl in på det sköra, bleka och magra kvinnoideal som rådde vid tiden. När idealen sedan ändrades i början av 1900-talet, minskade också antalet klorosfall drastiskt.
- Självdestruktiviteten bland dagens unga flickor tror jag delvis kan vara en följd av destruktivitet i det omgivande samhället. Kulturen sänder ut vissa signaler som människor kan internalisera och utöva mot sig själva. I vår kultur erbjuds exempelvis unga flickor ett extremt modeideal som de kan gå in i när de mår dåligt. När anorektikerna slutar äta på grund av sina psykiska problem, följer de också ett ideal i vårt samhälle, konstaterar Ann-Sofie
Ohlander, professor i historia vid Örebro universitet.

Både Ann-Sofie Ohlander och Barbro Thurfjell medverkar i den nyutkomna antologin Varför flickor? Ideal, självbilder och ätstörningar (Studentlitteratur, 2003).