Därför ligger Sverige i må-dåligt-toppen

Lars Dencik är professor vid universitetet i Roskilde, men han bor i Stockholm. Hemma på Söder bjuder han på starkt kaffe – och en vidsträckt utsikt över Årstaviken – medan han räknar upp de samhällsfenomen som vi bör ha i åtanke när vi tolkar fakta om den ökande psykiska ohälsan hos unga.

–För att rätt förstå siffran som säger att svenska ungdomar mår sämre än många andra i Europa måste man se till de bakomliggande faktorerna.

Han pekar på ett antal faktorer som kan förklara ”den svenska gåtan”:

1. Den svenska klagokulturen (eller lamentationskulturen, som han säger). När man gör internationella jämförelser och tror att man har identiska frågor finns det olika svarskulturer. Danmark hamnar ofta i topp vad gäller lycka.

–Det beror inte nödvändigtvis på att danskar är lyckligast utan på att man svarar så. I Danmark frågar man inte varandra ”Hur mår du?” utan ”Har du det godt?”. Svarar man nej blir folk chockade. I Italien svarar man mer lamenterande och klagande. De hamnar ofta lägst i lyckoundersökningar.

I Sverige har vi utvecklat ett nytt slags lamentationskultur.

–Men vi får inte glömma att vi mår dåligt på en mycket hög nivå.

Folkhälsoinstitutet har visat att Sverige både är ”världens friskaste land” och ”världens sjukaste land”. Vi är friskast, men har störst antal sjukskrivna och långtidssjukskrivna.

–Detta hänger ihop. Vi tillåter oss att må dåligt och att söka sjukvård. Därför mår vi bra.

2. Höga förväntningar. Vi har en föreställning sedan 1950-talet att det ständigt ska gå framåt och uppåt.

–Om det då inte blir som man har förväntat sig så blir man missnöjd. Inte för att det är dåligt utan sämre än man väntade sig. Förväntningarna stiger snabbare än utvecklingen.

Varje gång vi inte fungerar på topp och är friska, glada, potenta och snygga tenderar vi att betrakta oss som sjuka.

3. Jämlikheten. De höga förväntningarna har att göra med att vi är världens mest jämlikaoch jämställda land. Vi ska inte bara kunna bli lika bra som grannen utan vi vill vara jämlika också med dem som har det mycket bättre än vi. Det finns också en utbredd medvetenhet hos barn om barns rättigheter, mycket mer än i andra länder jag känner till. Därför kan man uppleva det som en orättvisa när man inte har det lika bra som de som har det bäst.

4. Öppenheten. Sverige är kanske världens mest öppna land. Vi kan tala om våra bekymmer – mentala, sexuella eller ekonomiska. Skam som känsla är till stor del borta. I andra länder skulle man inte kunna tala lika öppet om att man mår psykiskt dåligt för att det kan leda till att man förlorar sitt jobb. Det är inte nödvändigt att upprätthålla en fasad, vilket gör att det kan komma fram mer som skulle döljas i länder med starkare skamkultur.

–I katolska eller patriarkala länder kan inte män erkänna svagheter. Sverige är inte längre särskilt patriarkalt.

Barn kan beklaga sig till sina föräldrar om sånt som inte vuxna och barn talade om förr. Det är svårt att veta om barn sov bättre förr eller hade mindre ont i magen, eller om de bara inte talade om det, eller – vilket är troligt – att man inte brydde sig lika mycket om det.

5. Mer (osäker) förälder per barn. Vi har inte längre så många barn per familj. I snitt 1,8. Varje barn har mycket större bit mamma som bryr sig om än förr och en pappa som är oerhört mycket mer delaktig. Föräldrar får barn senare och det medför bland annat att de är mer ansvarskännande. De har dåligt samvete när de är på jobbet därför att psykologer har inbillat dem att det bästa för barn är att ha föräldrarna i närheten hela tiden – vilket inte är sant. Det bästa är att också vara på dagis bland kompisar.

Föräldrar frågar bekymrat: Sov du bra i natt? Har du ont någonstans? Istället för att säga ”äsch, det är inget att bry sig om” som en gammal mormor hade kunnat säga. Är det något i skolan? Eller med kompisarna? Man har en ständigt bekymrad attityd.

–Förr sopades även allvarliga saker under mattan som banala. Nu är det tvärtom.

Föräldrar uppfattar sig mer än förr som att de har barnets framtid i sina händer, en nästan gudomlig makt. Bekymren och känslan av ansvar för det är också en strömning i vår tid.

–Föräldrar är osäkra idag eftersom de är kunniga och välinformerade och inser att gamla uppfostrings- och samlivsmönster inte gäller längre. Vi kallar det för avtraditionalisering.

6. Var och en är sitt livs projektledare. Vi lever i en kultur som kräver själviscensättande.

–Människor lever på skiftande sociala arenor med olika krav och förväntningar på hur vi skall vara. Hur jag uppträder på dessa är avgörande för hur det går för mig.

Risken att kuggas ut ökar. Det märks inte minst nu. Det gäller inte bara arbetslivet utan i kamratkretsen och kärlekslivet också. Förr blev man inte dumpad lika lätt som du kan bli idag. Man underkastade sig sitt öde. Idag är ’ödet’ avskaffat. Känslan att ”det hänger på mig” kan bli tryckande. Den gäller inte bara ungdomar i skolan. Kravet och förväntningarna på en själv att ständigt prestera på topp leder ovillkorligen till nederlag och ett kroniskt hot om och känsla av misslyckande.

–Detta är en av orsakerna till att depressionen sprider sig som en löpeld. Den är vår tids stora epidemi. Samtidigt har vi fått mediciner som kan åtgärda den problematiken och därigenom kan det bli sjukt att vara nedstämd.

7. Seriella separationer skadar tilliten. Några barn lever i intakta familjer medan andra upplever inte bara en utan flera skilsmässor. Barnens familjekarriär, som vi kallar det, verkar vara en avgörande vattendelare. 10–12 procent av en årgång barn har levt i flera olika familjekonstellationer. Dessa barn mår ofta dåligt och en större andel av dem slutar skolan i förtid, särskilt pojkar.

Mekanismen är den att barnets bindning till de vuxna som de lever med blir mer villkorad än om barnet lever i en fast relation. Barnet upplever det som ett svek när någon viktig person flyttar ut ur deras liv. Därigenom får barns ovillkorliga och nödvändiga tillit till andra människor och till samhället sig en knäck. Barnets självtillit får det också – för vem är jag om jag inte är värd att hålla ihop om?

Om detta händer en gång kanske det inte betyder så mycket, men om det sker tre-fyra gånger under barnets uppväxt blir det allvarligt handikappande.

–Om det är dessa barn som befolkar statistiken som säger att runt 20 procent av barn och ungdomar har psykiska problem vet jag inte, men jag vet att de 10–12 procenten asom upplevt flera separationer mår dåligt.

Den sociala ingenjörskosten omfattade inte hur vi skall komma åt familjelivets sårbarhet. Det är inte på dagis eller i skolan som barn får sina djupaste sår. Det är om man inte har en ordentlig socio-emotionell förankring i familjen.

Vad ska vi göra?

–Vi ska nog lugna oss och inte bli så panikslagna över siffrorna om ökande psykisk ohälsa hos ungdomar. Föräldrar är väldigt viktiga för sina barn, men de kan gott slappna av lite. Samhället behöver skärpa sina insatser för familjer att fungera som familjer.