Eva Bojner Horwitz är medicine doktor, sjukgymnast, dansterapeut och stressforskare. I sitt arbete som sjukgymnast kom Eva Bojner Horwitz ofta i kontakt med kroniska smärtpatienter och när hon så småningom började forska, ville hon undersöka om deras livskvalitet kunde förbättras med hjälp av den ordlösa dansen och musiken.
– Många smärtpatienter går länge i verbal terapi utan att det händer något kroppsligt. Ofta har de varit med om traumatiska upplevelser som de har tryckt undan och kapslat in i kroppen som en ren överlevnadsstrategi. Dansterapi kan då vara bra eftersom man går bakom orden och låter kroppen uttrycka känslorna.
I hennes avhandling, som lades fram år 2004 vid Uppsala universitet, jämfördes 36 kvinnliga fibromyalgipatienter som fick dansterapi under ett halvår med en kontrollgrupp som inte fick någon behandling. För att utvärdera resultaten användes ett brett spektrum av mätinstrument, bland annat blodprover, videotolkningar där patienterna själva fick tolka sina rörelsemönster och självbildsteckningar där kroppsstorlek, färger och antalet kroppsdelar i patienternas teckningarna analyserades.
De positiva effekterna som uppmättes var bland annat förbättrad självkänsla, ökad rörlighet, minskade smärtupplevelser och mindre kroppslig ångest. Stresshormonet cortisol normaliserades medan det så kallade lugn-och-ro-hormonet oxytocin ökade.
– Med hjälp av ord sätter vi etiketter på våra känslor, men det är inte säkert att det alltid är en sann återgivning av de inre psykiska processerna. Orden är efterkonstruktioner, något vi har lärt oss intellektuellt. Dessutom finns det betydligt fler upplevelser än det finns ord.
– Det kan därför uppstå ett glapp mellan vad man säger om sig själv och vad kroppen egentligen känner. Själva idén bakom dansterapin är att minska det här glappet så att självbilden och kroppen kan mötas, säger Eva Bojner Horwitz.
Anna Lagerblad
