I hela mitt liv (jag är idag 52 år) har jag levt i rädsla för att min bror som är åtta år äldre ska vara hotfull mot mig eller komma med psykisk misshandel. En gång fick polisen hämta honom för att han ringde på min dörr 50 gånger för att han skulle ta in mig på mentalsjukhus för att jag inte hade något arbete.

Varje jul fick jag kränkande kommentarer och min mamma kunde få hjälp av honom som ett ”hotfullt vapen” för att kunna bestämma över mig. Det svåraste är att få hjälp, för syskonvåld är så skamfyllt och tabubelagt, jag har aldrig vetat varifrån jag skulle få hjälp eller vem man ska prata med. Jag har fått kämpa hela mitt liv med depressioner och svag självkänsla. Omgivningen tycker bara att man är konstig om man berättar att man har problem med sin bror. Min gamla far är lika rädd och måste få lugnande medicin. Min förhoppning är att era artiklar kan ge tips om var man kan vända sig för att få hjälp och stöd.

ANONYM

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Syskonrelationer kan både stärka en person och skada den för livet, både i synen på sig själv och hur den ser på relationen till andra. Och visst är det avigt att materiella småsaker får så otroligt mycket större intresse/publicitet än så fundamentala faktorer som syskonrelationer.

”Maria” som Idagsidan beskriver tycks tro att den goda relation med hennes bror, som råder just nu, är stabil. Det tror inte jag.

I mitt fall - som liknar Marias beskrivning mycket - fanns två viktiga faktorer i bakgrunden till min brors behandling av mig:

- Båda våra föräldrar kom från familjer där äldre syskon ”satte sig” på de yngre. För våra föräldrar var således den bråkiga syskonrelationen normal. Därför reagerade de inte på de systematiska övergreppen.

- Som yngre fick jag naturligtvis mer omvårdnad än min bror fick vid samma tid (då han var äldre) men än viktigare var nog att jag var planerad och därför mer efterlängtad, och fick sannolikt bättre omvårdnad än min bror hade fått vid samma ålder. Han hade således goda skäl att verkligen vara avundsjuk (men det var ju fel att ta ut det på mig, det skulle han ha ”diskuterat” med föräldrarna).

Jag kan gissa att en likartad bakgrund finns även hos Maria och hennes bror. Om det var avundsjuka/svartsjuka som drev Marias bror - och den inte har bearbetats - så finns den säkert kvar.

Min bror och jag hade efter tonåren ett neutralt och ganska gott förhållande (dock med mycket begränsad kommunikation och ”demokrati”). Men när våra föräldrar gick bort kom min brors svartsjuka fram i full blom. Plötsligt hörde jag tonfall och uttryckssätt, samt ett kroppsspråk, som jag inte hade upplevt på ca 40 år! Den samarbetsvilja mellan oss som jag hade upplevt som vuxen, var som bortblåst.

Jag vill inte måla fan på väggen och inte heller göra Maria orolig för spöken men jag tror att hon gör klokt i att ta upp deras gemensamma historik med sin bror nu, medan föräldrarna lever. Det finns många fler än jag som har upplevt ”ett helvete bryta lös” när föräldrarna har gått bort. Tyvärr ligger det väl i sakens natur (svartsjukan) att Marias bror kommer att förneka all framtida risk för missförhållanden. Möjligen kan kanske ett ”erkännande” av hans berättigade svartsjuka (om den var betydelsefull) ge en öppning.

Om det inte går att skapa en medvetenhet om situationen är risken stor t.ex. att brodern vid fördelningen av arvet kommer att försöka kringgå både lag, moral och sunt förnuft, för att i möjligaste mån ”kompensera för tidigare upplevda orättvisor”.

BERTIL

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

När jag läste andra artikeln i denna serie hann jag till mitten av artikeln innan jag slogs av en insikt. Det jag precis läst var i delar en klockren beskrivning av det som jag som barn utsattes för av min storasyster.

Jag börjar närma mig min 40-årsdag och min storasyster är 4 år äldre än jag. När vi var små, säg fram till jag var 10-11 år, var hon min stora förebild. Jag var oerhört imponerad av henne och mån om att vara henne till lags. Hon hade högsta betyg i skolan och var mycket populär bland såväl elever som lärare. Hon var duktig på idrott och dessutom söt. Så jag bestämde mig tidigt för att jag ville bli som hon.

Jag var givetvis överlycklig när jag fick vara tillsammans med henne och när jag på olika sätt fick hennes uppmärksamhet och gillande. Priset jag betalade för att få detta var högt. Hon använde sig ofta av sin överlägsenhet som ju framför allt berodde på åldersskillnaden mellan oss. Hon kunde håna mig och förlöjliga mig och det hände oftast inför andra, t.ex. kusiner eller kompisar. Hon fick mig att känna mig dum, tjock och underlägsen. Jag skämdes ofta över mig själv. När jag var 10-11 år så hade jag fått nog och då försvann magin med min storasyster.

Jag har många minnen av min storasysters kränkande behandling, en del mycket diffusa andra helt glasklara. Jag har dock inte något minne alls av att någon av våra föräldrar grep in eller förstod.

Jag är övertygad om att detta har påverkat min självkänsla och bidragit till en ganska allvarlig depression i 20-årsåldern. Jag har dålig förmåga att hantera nära förhållanden och reagerar med oerhörd ilska när jag upplever att någon inte behandlar mig väl. Jag har glidit längre och längre från min syster alltsedan jag fick mitt första barn och nu har jag mycket lite intresse av att umgås mer än nödvändigt med henne. Jag tror inte att jag kommer att orka prata med henne om detta då jag inte tror att hon skulle förstå eller erkänna något. Tror t.o.m. att hon skulle känna sig attackerad och bemöta mig med kyla.

Jag är djupt tacksam över att jag har en mycket nära relation till min älskade lillasyster.

ANONYM

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Syskonavundsjuka har det skrivits en del om. Men syskonavundsjuka i vuxen ålder är kanske ett tabubelagt område som det inte pratas så öppet om. Många vuxna har svårt att synliggöra och erkänna sin avundsjuka. Min storasyster har i hela vårt liv varit avundsjuk på mig. Under barndomsåren förstod jag aldrig att hon var avundsjuk, det har jag kommit fram till i vuxen ålder. Själv har jag alltid sett upp till min storasyster, hon var den som klarade av allt, den som jag beundrade allra mest, hon var en rebell som vågade och bröt mark. Hon har alltid tyckt att hon har fått kämpa och att jag har fått glida fram på ett bananskal på hennes bekostnad.

När vi var små drog hon mig alltid i håret och slog mig så fort hon fick tillfälle. Jag var en blyg mespropp och blev förstås ledsen över hennes behandling men jag har alltid försökt att vara henne till lags och ha tentaklerna ute för att avläsa hennes sinnestillstånd och för att inte väcka hennes ilska och vrede. Jag ville så gärna att hon skulle tycka om mig och acceptera mig som jag var. Men ju mer jag var till lags desto mer föraktade hon mig och kunde förödmjuka mig.

I dag är vi båda medelålders kvinnor och har ingen kontakt med varandra sedan flera år tillbaka. Jag började ändra mitt beteende i vuxen ålder, från att ha varit tillgiven och snäll mot henne markerade jag istället tydligt när jag inte accepterade hennes elakheter. Men det var för svårt för henne att ta. Istället har hon haft viljan att kränka mig och jag har märkt att hon har funnit en njutning i det när hon har lyckats. Det har aldrig gått att vara jämlik med henne och därför kan vi heller inte ha någon vuxen relation. Hon vill att jag ska vara i underläge för att hon själv ska må bra.

Det tråkiga är att hon inte kan tåla att jag i vuxen ålder har fått en bättre ekonomi än hon och att hon anser det som ett misslyckande att hon har gått igenom två skilsmässor. Hon anser att jag har klarat mig bättre i livet och som den tävlingsmänniska hon alltid har varit så blev det till slut outhärdligt för henne att umgås med mig. Vår relation ebbade ut av sig självt utan att det finns någon enskild händelse att peka ut som avslutade vår relation. På ett sätt är det en lättnad att slippa henne och hennes elakheter. Men det är förstås också en stor sorg att misslyckas med en syskonrelation, men jag har kommit till insikt om att det inte går att ha en relation med någon som bara vill mig ont och illa. Jag kan inte ge henne ständig bekräftelse, jag kan inte ge mer av mig själv, då dör jag inombords om jag ska fortsätta blunda för hennes avund och låta henne trycka ner mig.

Det har heller inte gått att prata med henne om detta då hon bara blir arg och går i försvar istället för att lyssna. Jag förstår att hon inte förmår mer men jag känner ibland hur hon riktigt hatar mig och jag kan inte tvinga henne att tycka om mig. För att vi ska nå en gemensam försoning är jag beroende av hennes välvilja men det är svårt när den inte finns.

Någonstans inom mig så finns det en förskönad bild av hur fint och trevligt det ska vara i en syskonrelation och jag har bara en syster, men tyvärr ser verkligheten inte ut så för mig och säkert också för många andra. Det är ett stort misslyckande att ha en dålig och ouppklarad relation till någon närstående. Det sägs att men inte kan ändra på någon annan bara på sig själv. Jag har ändrat på mig själv, men det innebar också att vår relation tog slut när jag inte längre godtog att ständigt vara i underläge. Jag mådde inte bra i vår relation men jag mår heller inte bra av att inte ha någon relation alls med min syster.

LILLASYSTER

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

När vi för några år sedan bodde i lägenhet, märkte vi att det pågick våldsamheter i lägenheten vägg-i-vägg. Vi trodde det var mannen i paret som bodde där som misshandlade sin flickvän. Vi knackade i väggen men det fortgick ändå. När vi sedan vid en middagsbjudning för några vänner, återigen fick höra bråk, beslöt tre av männen att gå in i lägenheten bredvid. Där satt mannen som bodde där, uppgiven, ledsen och skakade på huvudet. Det visade sig vara flickvännens bror som misshandlade sin syster... Då och då kom han på besök och det slutade ofta med slagsmål som pojkvännen inte lyckades bryta! Dock lugnade det ner sig efter den kvällen.

KRISTINA

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Min bror är sex år äldre än jag. Jag och han har alltid varit i luven på varandra. Vi var ofta osams med varandra. Vår syster, min stora- och hans lillasyster, stod alltid och tittade på. Jag vet inte när det började, jag vet bara att det har pågått sedan vi var små. Han har slagit mig. Mina föräldrar sa aldrig åt honom, ursäkten har alltid varit att han hade en svår förlossning och höll på att dö när han föddes: därför är han så argsint.

Sista gången han slog mig var på en födelsedag. Jag höll inte med honom. Han slet mig ur fåtöljen, drog mig i benet och skulle kasta ut mig. Min mamma stoppade honom, men det var nog mest för att vi hade gäster hemma. Annars tror jag att jag hade blivit utkastad. Min brors flickvän var mycket upprörd kommer jag ihåg.

Det var minst tjugo år sedan. Vi har haft en hygglig relation tills för två år sedan då han sa upp bekantskapen med mig. Vi kom i en dispyt. Jag pressade min bror om vad han menade. Jag var kolugn och han rasande. Då kände jag mig rädd igen. Slaget låg i luften. Han måste ha läst mina tankar. Jag tänkte: Slår du mig nu, så polisanmäler jag dig. Vilket jag hade gjort.

Vi har en kylig relation idag.

”SLAGEN”

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag var den som slog. Min två år yngre syster fick utstå terror under många år. Jag slog henne på armen, hotade och terroriserade henne verbalt. Jag tror egentligen inte att det var henne jag hatade utan mig själv eller möjligen min mor. Att vara tonåring med 4 yngre syskon var tufft. Skolan var tuff.

Jag hade panikångest som ingen tog på allvar. Våra föräldrar hade höga krav på oss att vi skulle klara skola och fritid utan att gnälla. Fick man två fel på ett prov fick man höra att ”nästa gång har du alla rätt”. Mor skällde jämnt på mig och jag upplevde att hon behandlade oss orättvist när hon aldrig skällde på min syster så att jag såg det. Min syster är fortfarande min mors favorit även om mor aldrig skulle erkänna att det ligger till på det sättet. Mina föräldrar försökte hindra mig från att slåss, men de försökte aldrig ta tag i orsaken till mitt beteende.

Jag var familjens svarta får, min syster var perfekt. Jag gjorde uppror då och ifrågasatte allt som våra föräldrar gjorde eller inte gjorde. Min syster teg och har först nu, nästan 20 år senare, kommit att ifrågasätta våra föräldrars handlande. Misshandeln avtog mot slutet av högstadiet och jag slutade slå min syster när jag flyttade hemifrån för att börja gymnasiet som 16-åring. Jag fick andrum och distans till mina föräldrar. Under åren mellan 20 och 30 normaliserades relationen till min syster och idag har vi en mycket god kontakt.

När jag tagit upp detta med min mor så försöker hon hitta förklaringar där hon inte bär någon skuld utan att jag ”var på ett sånt vidrigt sätt mot henne”. Det stämmer säkert att jag var vidrig mot min mor, men jag var ett barn. Ett barn som mådde fruktansvärt dåligt. Som förälder har man ett ansvar att vara den vuxna i relationen.

Idag har jag förlåtit mina föräldrar. Att ha fem barn är tufft och våra föräldrar gjorde nog så gott de kunde. Idag är relationen till min mor god och jag talar flera gåner i veckan med henne. Min syster och jag har idag en stark relation och vi har båda förlåtit mig.

Skaffa inte många barn! Du kommer inte att ha tid för alla.

ANDERS

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag är en som aldrig upplevt vad syskonkärlek innebär. Än idag blir jag förvånad när syskon visar ömhet mot varandra eller har nära relationer där de ringer varandra. Jag har fyra syskon och vi tre som kom sist ligger väldigt nära varandra i ålder. Det skiljer bara ett år mellan oss.

Jag och min yngre syster blev ständigt slagna eller angripna verbalt av vår äldre bror och han i sin tur av de två äldsta bröderna som skonade oss. Det gick inte en dag utan knytnävsslag eller vilda jakter med tillhyggen. Man lärde sig att tassa på tå och undvika konflikter så gott man kunde. Min bror fick alla fördelar eftersom det var lättast så för alla. Att spela spel slutade alltid med att någon fick springa och låsa in sig på toaletten. Lekar fungerade bara om vår bror fick styra helt och hållet. För oss var det helt normalt och våra föräldrar blundade eller så var dom upptagna på annat håll. Kanske orkade dom bara inte när det hände hela tiden.

Räddningen blev att min bror som även slogs i skolan sattes på internat vilket betydde att han från sjunde klass bara kom hem på helgerna. Då hade vi det lugnt och skönt i veckorna och terrorn tog vid på fredag kväll. Hela min uppväxt fram till dess jag fick en pojkvän när jag var 14 var fylld av hot, slag mot överarmarna, sparkar mot rygg, mage, ben och verbala avrättningar.

Min brors våldsamhet slutade inte bara för att han slutade slå oss. Hoten fortsatte och inkluderade mina föräldrar och även andra som kom i hans väg. Idag vet vi att han är en av alla pojkar med bokstavsdiagnos men på 70-talet visste man inte vad det var tyvärr. Sista gången min bror slog mig eller misshandlade mig var jag nitton år och ifrågasatte lönen jag hade på ett sommarjobb där han var arbetsledare. När jag vänt om för att gå sparkade han ner mig brutalt bakifrån. I tio år fick jag gå på kiropraktik för att bli kvitt mina ryggproblem men jag förträngde att det var han som gjort mig illa.

Jag konfronterade min mor med mina minnen om barndomen men hon mindes inte att det var så farligt. Min bror fortsatte sedan slå sina egna barn som fortsatte slå sina småsyskon så helt klart ärver man ett beteende som man ser som normalt i en familj.

Jag har själv barn idag och jag tolererar varken fula ord eller slag dem emellan och det fyller mig med lycka när sonen kommer hem och hans första fråga är var hans syster är någonstans och att han säger att han saknar henne när hon är borta. Då har iallafall min onda cirkel slutat hos mig.

ANONYM

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag fyller 50 alldeles snart. Men jag minns väldigt tydligt när min syster, som är nästan 10 år äldre än jag, kastade en kudde så hårt på mig att jag föll baklänges i golvet och bröt ett nyckelben. Jag var då tre, fyra år och hon alltså i 13-14-årsåldern.

Det var bara en av alla gånger hon tvålade till mig på olika sätt, även om det inte gick riktigt så illa andra gånger. Hon fick ofta passa mig och det var väl inte alltid vare sig roligt eller lätt. När hon ville vara i fred från mig så sa hon åt mig (jag var 2-5 år) att gå och ställa mig och titta in i hörnet. Om jag vände mig om eller lämnade hörnet, skulle ”GUBBEN” komma och ta mig.

När jag uppnådde vuxen ålder övergick min systers kränkningar i att hon så fort hon fick tillfälle fällde nedlåtande och elaka kommentarer till mig. I dag är det ganska exakt två år sedan jag träffade henne, för jag mår så dåligt efter varje möte. Hon trycker ned mig med sina elakheter, som alltid går ut på vilken dålig och usel person jag är.

LILLSYRRAN

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Tack för att ni tar upp det viktiga och ofta bortglömda ämnet syskonvåld. Det jag saknar i artikeln är hur våldet påverkar tredje part. Jag fick lära mig att freda mig mot min storebror med så mycket motvåld jag kunde mäkta med men i princip vann han alla gånger. Vid några få tillfällen lyckades jag komma undan genom att ge mig på honom med något tillhygge av något slag (vilket bara förvärrade saken i och med att jag fick så oerhört mycket mer stryk nästa gång).

Konsekvensen blev att jag tog ut det på en tredje part, någon i skolan eller i kvarteret som fick betala för vad jag stått ut med. jag har också en inlärningshistoria av att explodera i motvåld när jag blir trängd vilket naturligtvis inte är gångbart. Det jag vill få fram är att det är viktigt att göra vuxenvärlden medveten om syskonvåld av ytterligare en anledning; det spiller över på tredje part.

KALLE

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

En syskonskara av tre, varav jag är den äldste. Och en ensamstående mor. I familjen riktade de yngre ständiga påhopp och sänkningar mot mig från deras tonår och framåt. Omgivningen såg det som ”syskongnabb”, men jag tyckte det var något värre. Bröt mig tidigt loss från familjen. Blev framgångsrik. Det skapade nog avundsjuka, men relationen var lugn och kanske respektfull. Angreppen, sänkningarna och gliringarna kom tillbaka efter jag bildat familj och riktades mot mina kära. Ofta misslyckades syskonen eller gjorde bort sig. Hot och fysiska övergrepp gjordes också mot mina djur. Det var min svaga punkt.

Med mors demens blev deras hat konkret som deras misshandel av mig. Jag bröt kontakten. Det var länge sedan och det är en stor befrielse. Jag ångrar att jag inte bröt den tidigare. Då hade min familj skonats från deras gliringar och hat. Jag tycker att man ska våga ifrågasätta och avsluta kärlekslösa familjerelationer.

DEN ÄLDSTE

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Min historia liknar den som Maria berättar. En två år äldre bror som trakasserade mig under min uppväxt. Både med slag och verbalt. Föräldrar som inte orkade vara där på grund av sina egna problem, alkohol och brist på tid. Jag fick också höra att jag provocerade min bror och det är väl möjligt, men inte hela tiden. Jag fick inte sjunga, till exempel. Då blev han galen.

Hur har detta påverkat mig? När jag ser tillbaka på min barndom så kan jag säga att jag aldrig senare i livet blivit så illa behandlad som då. Jag hade svårt att bli vuxen, led av depressioner och hade svårt med relationer. Tack vare många år i terapi hos en bra terapeut har mitt liv ordnat upp sig. Jag är gift, har ett barn, säkrast så. Men min uppväxt har gett mig en vacklande självkänsla. Nu lägger jag inte hela skulden på min bror, utan det var en dysfunktionell familj. Alla var offer på något sätt.

ANONYM

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Under hela min uppväxt misshandlades jag av min två år yngre bror. Var alltid rädd för att få stryk och han var mycket våldsam. När min mamma inte klarade av att hantera oss barn behövdes det inte mycket för att hon skulle stänga in mig och min bror i ett rum med orden: ”Ni kan slå ihjäl varandra, jag bryr mig inte.” Det hände också att båda våra föräldrar kunde stå i dörröppningen och heja på slagsmålet. Ofta försökte jag skydda mig mot slagen men när våldet trappades upp började jag slåss för mitt liv. Det var i alla fall så det kändes... så utlämnad, utan att de vuxna ingrep. Vår far misshandlade min bror kontinuerligt och var i sin tur våldsam. Mönster upprepar sig men det är en dålig ursäkt. Som barn är man totalt utlämnad åt vuxenvärlden, tilliten är stor och lojaliteten ännu större.

Mina upplevelser har präglat mig som människa. Ser aldrig våldsfilmer, blir nervös vid höga röstlägen och när jag går på stan och någon gör en häftig rörelse i min närhet så ryggar jag undan. En reflex som sitter kvar än idag. Försökte ha en någorlunda kontakt med min bror i vuxen ålder trots att han ibland hotade mig. Tyckte synd om honom men när min dotter var 6 år märkte jag att hon var rädd för honom i vårt hem. Då beslutade jag att klippa banden med min bror för alltid, hon skulle inte behöva vara rädd. Under åren har han fortsatt terrorisera mig, men låter honom inte komma nära och ta över mitt liv igen. I vuxen ålder har jag försökt prata med mina föräldrar om vår uppväxt men det resulterade i att dom inte vill ha någon kontakt med mig överhuvudtaget. Min bror har jag inte träffat på 24 år och det är 4 år sedan jag senast träffade mina föräldrar.

Idag är jag 55 år och efter flera års terapi inser jag att det inte fanns något som kan kallas ”normalt” i vår familj. Däremot har jag försökt vara en förälder till mina två barn som jag så innerligt själv hade velat ha. Har aldrig tolererat något fysiskt eller psykiskt våld mellan mina barn utan det har varit nolltolerans. Varför ska syskonvåld få förekomma? Vi låter inte våra barn slå andra barn så varför låta syskon slå varandra? Jag har skapat mig ett tryggt liv och brutit negativa mönster från min uppväxt.

Däremot känner jag en sorg över den bror och de föräldrar som jag så gärna velat ha men inte fick. Det är stort att förlåta men hur förlåter man någon som inte förstår varför dom ska bli förlåtna? Som inte förstår hur fel det blev och som inte tog fullt ansvar för sina barn? En del säger att våra föräldrar säkert gjorde så gott dom kunde men det hjälper inte mycket när man själv blivit utsatt. Det är först de senaste åren som mina närmsta vänner vet hur min uppväxt varit. Vill skona mina barn från mina svåraste minnen och har inget behov av att dela med mig av det. Förtvivlan men också ilskan mot det som varit har med tiden lagt sig och nu finns där bara en stor sorg över hur det blev och hur lite jag kunde göra.

När jag läste artikeln i morse fick jag ont i magen och minnena rullade in. Hela dagen funderade jag på om jag skulle skriva några rader till er. Nu är det gjort och jag hoppas det kan tillföra något i debatten om syskonvåld.

PIA

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag försökte smita förbi brorsan men han fångade upp mig vid dörren. Han tryckte upp mig mot dörrkarmen, slog hårt mot överarmen och sa sammanbitet, att om du skvallrar så får du mer stryk. Jag var i fem- sexårsåldern och hade inget att sätta emot. Brorsan var fem år äldre än jag, han var stark och visste hur man skulle slå utan att det blev märken. Skrämd förblev jag tyst, trots att jag visste att våra föräldrar fanns utanför den stängda dörren.

Vi delade sovrum tills jag var 11 och han 16. Han behövde inte slå fler gånger, hotet höll mig på plats. Hotet, tillsammans med hans hånfulla miner och kommentarer. När jag och pojken i våningen under lekte fnös brorsan föraktfullt åt våra barnsligheter. När vi fick lördagsgodis kom han och sa att hans godis var slut och jag delade snällt med mig av mitt. När både han och jag ätit upp mitt godis drog han triumferande fram sin skrynkliga godispåse ur fickan och skrattade åt mig, som var så lättlurad.

När han en lördag frågade om jag ville spela kula med honom blev jag varm och lycklig över att han ville leka med mig. Han satt med en kulpyramid mellan benen och jag försökte pricka pyramiden. Hur jag än försökte gick den aldrig sönder. När alla mina kulor var slut skrattade han och visade att pyramiden bestod av kulor som han klistrat ihop. När pappa hörde det log han, stolt över sin smarte son. Mamma protesterade vagt över att jag blivit frånlurad mina kulor. För mig var det som vanligt, jag var den lättlurade idioten. Det var likadant när jag fyllde år, då gav han mig ett jättestort paket. Förtjust började jag öppna för att finna att det fanns något pyttelitet gömt bland massor av papper. Familjen skrattade åt att jag återigen blev blåst, den naiva lillasystern.

Jag var ständigt påpassad, på utflykterna i bilen, vid lördagsmyset (då han alltid sade att mina pinnar rörde sig när vi spelade plocke-pinn), vid matbordet. Han blängde föraktfullt på mig när jag sade eller gjorde något han tyckte var barnsligt eller dumt, hånade mig när jag grät och blev ledsen. Jag lärde mig med tiden att dölja mina känslor, att aldrig visa hur ledsen, arg och kränkt jag blev. Jag vågade aldrig säga emot, aldrig be mamma och pappa om stöd. Jag blev en fånge i min rädsla, övervakad i det rum jag alltför länge delade med brorsan.

STJÄRNHUSBARN

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag misshandlade mina småsystrar när jag var barn och i yngre tonåren. Vi misshandlade varandra, både psykiskt och fysiskt, men jag var alltid medveten om att jag var lite större och starkare. I gengäld gav de sig på mig som ett par. Vi slog, sparkade och nöp varandra. Vi klippte sönder varandras kläder och förstörde andra viktiga saker. De satt bakom mig i bilen och tryckte med foten mot mitt bälte så jag skulle strypas.

Jag hällde ut min dricka över deras goda mat så den blev oätlig. Jag minns så väl den brinnande, hopplösa ilskan och frustrationen på insidan som till slut tog sig fysiska uttryck. Jag mår fortfarande dåligt, både över vad jag gjorde mot dem och vad de gjorde mot mig.

Vi har pratat om det när vi närmade oss 30 alla tre och erkänt hur dåligt vi mår av minnena, men också pratat om hur mycket vi älskar varandra nu och inte klarar oss utan varandra. För jag tror att det är två sidor av samma mynt; vi blev misshandlade av vår pappa medan mamma stod handfallen och tyst. Som barn tog vi ut vår smärta på varandra. Som vuxna klänger vi oss fast vid varandra. Två olika reaktioner, men samma ursprung.

EN SOM VILL DELA MED SIG

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag har väntat i över trettio år på en offentlig debatt där vi som varit offer eller förövare anonymt kan få berätta att vi finns och dela vår historia med dem som inte tordes fråga, med dem vi inte vågade anförtro oss åt.

Precis som Maria i måndagens artikel önskar jag att jag hade haft fler ljusa minnen av min och min brors relation från när vi var små. Det var först när jag var tonåring som jag förstod att hur jag hade haft det och fortfarande hade det inte behövde vara normalbilden. Fram tills dess trodde jag att alla som var yngre syster till en bror blev trakasserade, slagna och sexuellt utnyttjade. Även om jag aldrig vågade tala om det trodde jag att det var så livet var och att det var mitt eget fel att det var så.

Jag har tidiga minnen från det att jag var fem eller sex år av att min bror förnedrar mig inför mina kompisar, tvingar mig under hot om stryk att ta onanera honom och säger till mig hur ful och dum jag är. Den jobbigaste perioden var nog under låg- och mellanstadiet. Han kunde öppna köksluckor i ansiktet på mig, sätta krokben för mig i trappan, hålla fast mig och kittla mig tills jag kissade på mig, ställa frågor som ”Vilken färg har det här äpplet?” och när jag svarade att det var grönt så kontrade han med ”Bevisa det!”, vilket jag som åtta-nioåring inte kunde göra. Och därmed hade hans logik konkluderat min bristande intelligens.

Jag hade en bästis som han terroriserade så att hon inte vågade komma och äta middag med oss, eftersom han satt och sparkade på hennes ben under bordet. Han kunde tvinga mig att stå blickstilla med hot om stryk om jag så rörde en muskel. När jag blinkade eller andades fick jag ett slag och avfärdades som värdelös: jag kunde inte ens klara den enkla uppgiften att stå stilla.

Jag minns sommarloven med blandade känslor: våra föräldrar var upptagna med mycket annat, ingen skola och inga klasskompisar som stal min brors uppmärksamhet. Att bygga koja med min bror kunde ha varit ett härligt sommarlovsminne. Men kojan vi byggde byggdes av pinnar som också var tillhyggen som han slog mig med för att jag skulle arbeta snabbare och i den färdiga kojan visste jag att jag förväntades ställa upp på hans sexuella behov, ännu längre bort från vuxnas möjlighet att se det de inte ville eller orkade se.

Den första vändpunkten kom när han fick sin egen första flickvän. Behovet av att dominera och kontrollera kanaliserade han på henne som tyvärr i någon mån nog fick ta över min stafettpinne.

När jag gick i gymnasiet berättade jag för första gången för mina föräldrar om hur jag upplevt min relation med min bror. Men eftersom vi i vår familj aldrig talade om starka känslor, tryckte undan konflikter och utåt sett skulle representera en harmonisk familj avfärdade de min berättelse som att jag överdrev eller bara hittade på. Nu i efterhand har jag förstått att deras eget äktenskap inte var särskilt lyckligt och att de därför inte mäktade med att se vad som försiggick mitt framför ögonen på dem. Jag fick också ofta höra att jag var kinkig och mammig och att jag borde bita ihop lite mer.

Med mitt dåliga självförtroende som ung vuxen hade jag en rad ganska destruktiva förhållanden med män där jag ständigt hamnade i beroendeställning till dem. Under en period utvecklade jag ätstörningar, eftersom jag upplevde det som om det enda jag kunde kontrollera var maten jag åt, eller snarare inte åt.

En av de stora vändpunkterna i livet var när jag tog tjänstledigt från mitt jobb och pluggade på ett universitet långt från min egen uppväxt- och arbetsmiljö. Jag träffade helt nya människor som uppskattade mig för den jag var och jag behövde inte längre bevisa att jag dög. Några år senare träffade jag min man och tillsammans har vi byggt upp en stabil, kärleksfull och tillitsfull relation. För honom har jag alltid fått vara den jag är och jag har successivt lärt mig möta och hantera konflikter på ett konstruktivt sätt.

Jag och min bror har aldrig pratat om det som hänt och kommer sannolikt aldrig göra det heller. Vi har en ganska bra och lättsam, om än sporadisk kontakt med varandra. Det som alltid ligger och grumlar vårt förhållande idag är att jag aldrig helt och hållet kan lita på honom - varken i ord eller handling.

Det fanns en tid då jag närde ett behov av hämnd, att utsätta honom för samma förnedring som jag själv genomlidit. Men jag brukar säga att varje cell av min kropp som han förnedrat eller terroriserat har genom åren bytts ut många gånger om. Jag har gått vidare, medveten om de svårläkta sår jag bär inom mig. Jag har efter alla år arbetat fram en överlevnadsstrategi och ett förhållningssätt till mina minnen, men jag vet inte om han eller våra föräldrar gjort det eller om de ännu lider av det som var.

PETRA

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Min bror och jag förlorade vår pappa i en olycka när jag var tre år och min bror åtta år. Vår mamma var en ung kvinna i början av sin yrkeskarriär när hon hastigt fick axla ett stort ansvar. Detta medförde att min bror och jag ofta blev lämnade ensamma hemma.

Så länge jag minns slog, retade, mobbade min bror mig systematiskt i mer än tio års tid. Dessutom höll han fast mig och kittlade mig, låste in mig och tvingade mig till att äta gammal, möglig mat som han sparat enkom för detta. Vid ett tillfälle försökte han kväva mig. Tidigt förstod jag att jag var tvungen att ta hand om mig själv, vilket jag även gjorde efter bästa förmåga. Jag lärde mig bland annat att om jag blev arg, ledsen eller fick panik så triggade det min bror ytterligare.

Jag tystnade och jag vågade aldrig tala om för vår mamma eller någon annan vuxen vad jag var utsatt för eftersom jag alltid blev påmind av min bror att ”talar du om det här för någon ska du nog få se på annat”.

Att våldet avslutades berodde på att vår mor gifte om sig och slutade arbeta i samband med att ett syskon föddes. Min bror gick under period på internatskola och flyttade tidigt hemifrån.

Förvånansvärt nog har det gått bra för mig i livet och jag är nöjd och lever i kärleksfulla relationer med min man och mina barn. Mycket beroende på fantastiska relationer med mormor och morfar respektive farmor och farfar under vår uppväxt. Min bror och jag vistades på olika håll längre tider ibland. Jag har dock aldrig förlåtit min bor och jag ”stängde” tidigt av alla mina känslor för honom.

Jag har i perioder varit arg på vår mamma som inte såg vad som pågick och för att hon lämnade oss så mycket ensamma, men jag har förlåtit henne för det. Märkligt nog har jag alltid känt mig starkare än min bror.

Min bror har delvis varit en mycket charmig och omtyckt person och haft många vänner som beundrat honom för hans humor. Han har dock varit en notorisk otrogen äkta man och senare sambo. Hela hans liv har varit kantat av tragedier av större eller mindre art, hans egen familj har fått gå igenom mycket. Inte minst hans f d hustru. Jag känner stor samhörighet med henne eftersom jag förstår hur hon har haft det och fått uppleva innan skilsmässan blev ett faktum. Jag har minsta möjliga kontakt med min bror men håller kontakten med hans familj.

Mitt råd är till alla unga föräldrar, lämna inte era barn utan uppsikt. Lita inte till syskonkärlek, var observant på era barns inbördes relationer. Att vara en ”retsticka” är inget charmigt utan rätt och slätt en form av mobbing. Lita inte till att små barn berättar allting för er. Lyssna snarare till vad de inte säger, var lyhörda.

LILLASYSTER

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det är drygt ett års åldersskillnad mellan mig och min syster, jag är yngst. Idag är vi vuxna och har en nära relation, kanske på grund av att vi har gått i genom så mycket tillsammans. Vi har bråkat mycket under uppväxten och min självkänsla var väldigt låg i många år. Säkert mycket på grund av att min stora syster utsatte mig för psykiskt våld.

Jag såg upp till henne och hon intalade mig gång på gång när vi var ensamma, hur dålig jag var: ”du är så jävla dålig och kan ingenting”.

Vi har inte gått i någon gemensam terapi, utan gått i terapi på varsitt håll. Vi har inte gått i terapi för just den här sakens skull, inte i mitt fall i alla fall. Jag möter min syster på ett vuxet plan idag och kan inte ifrågasätta henne för barnet som hon var då. Hon hade säkert sin anledning att trakassera mig då. Jag tror att jag kan förlåta barnet.

Vi pratar inte om det idag, hon kan ju inte stå till svars för handlingar hon gjorde som barn. Det är fortfarande ett känsligt ämne att ta upp. Vi tog även till våld när vi var yngre, båda två. Hon var dock starkare och större än mig och jag var rädd för vad hon skulle kunna göra mot mig om jag inte hann låsa in mig i ett rum eller greppa en kniv som hindrade henne från att närma sig mig.

För ett tag sedan när vi grälade, blev jag rädd för att hon skulle hoppa på mig. Det sitter kvar i mig och jag blir automatiskt på min vakt.

SYSTERN

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag blev själv slagen av min bror många perioder av min uppväxt. Han är nästan fem år yngre men när han blev arg blev han så stark att det inte spelade någon roll hur liten och smal han var. Vi hade det tufft när vi växte upp och han tog nog ut en del frustration och ilska på mig.

Ibland slogs jag tillbaka i självförsvar men försökte oftast bara skydda mig. Våra föräldrar brydde sig inte och jag ville inte skapa scener. Som tur vad lugnade han ner sig vid arton års ålder och sen dess har han inte slått mig särskilt mycket. Jag tycker mest synd om honom för den frustrationen han bar och för att han inte hade något annat sätt att hantera det på. Inget barn ska må så dåligt att den slåss.

D

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag är sex år yngre än nummer ett, ständigt underlägsen, retad av familjen för att jag brast i gråt när de retades. Man förvandlas långsamt till en tryckkokare i en underlägsen position och en morgon var storsyrran och jag ensamma hemma och grälade. Jag fick syn på ett basebollträ och svingade ett slag mot syrran. Jag missade och slog sönder några av taklampans glaskupor. Det regnade ner glassplitter och vi stod stilla och tittade på.

Det var nära. Men nära skjuter ingen hare. Vi hade verkligen tur. Jag har för mig att syrran lämnade mig i fred efter det. Det pågår ständigt ”små lustiga” kränkningar i de flesta familjer. Barn förstår inte ironi som ju är de vuxnas vanligaste verktyg. Det ironiska leendet sjunker ner i tryckkokaren där allt obegripligt bearbetas och förstås så småningom. Glömskan är förrädisk och opålitlig. Vi har mycket kvar att lära oss av ”kommunikation”.

RITVA

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vet egentligen inte varför jag i 60-årsåldern sitter och skriver ner det här, men man är väl fortfarande en liten pojk som aldrig fått ur mig ”skiten” eller psykologiserar på mig själv i någon slags terapi på ålderns höst…

Min bror ”Johan” är född i slutet på 40-talet och jag 5 år senare, alltså 50-talist. Våra föräldrar, födda runt 1915, kom båda från rätt ”högborgerliga” hem men som under depressionen under 1920-talet fick flytta både från hem och gårdar och försörja sig som statsanställda.

Farsan fick under sin uppväxt flytta land och rike runt och blev mobbad efter två år i varje klass av sina nya ”klasskamrater” därför att han hade en ny dialekt var han än kom där farfar blev stationerad.

Vår farsa tog tag i sitt ”elände” och lärde upp sig som en duktig hantverkare medan morsan ansåg sig vara åsidosatt och inte fick studera som alla andra i släkten. Farsans inställning var att vi skulle ha en trygg och framförallt rättvis uppväxt som han själv inte fick. Han köpte först en liten 1½-lägenhet på 25 kvm där vi växte upp sov på varandra till ett ”slott” på 100 kvm 10 år senare och med egna rum och morsan som hemmafru och det är nu det börjar.

Jag var 5 år och har bara fragmentariska minnen från flytten och ”himmelriket” och till den ”bättre stadsdelen”. Men jag har ett klart minne än idag när jag var 6 år när morsan satte mig på pakethållaren för att som 6-åring göra ett skolmognadstest för att kunna börja 1:a klass som 7-åring. ”Se nu till att du klarar skolmognadstesten så du kommer in på Realskolan som Johan”. M.a.o. brorsan hade klarat ”nålsögat” och det visade sig att han hade lätt för sig i skolan och nu börjar mobbningen både från morsan och brorsan. Jag fick i samma veva reda på att morsan helst av allt önskat sig en dotter istället för mig och skulle ha hetat Elsa. Morsan med ständiga förhör efter skoldagen och brorsan med psykisk mobbing om att han var bättre än jag och du är ju Elsa.

Den psykiska mobbningen övergick även till fysisk mobbning från brorsan då han visste att han hade samma lärare som jag och som var penalister, (agan var inte förbjuden då). Han läste mina matteböcker, välskrivning (vänsterhänt och tvingades till högerhanden) m.m. och ”godkände” inte betygen och luggade och rappade med mig med linjal som lärarna gjorde. Morsan skickade efter Hermodskurser för att den ”svage” Karl skulle få samma höga betyg som Johan. Sommarloven har jag bara glömt. Vi var alltid på ”kusten” men ville jag vara med brorsan och hans kompisar och lattja var det bara en knuff i ryggen eller en knoge i huvudet med en bula som följd med kommentaren ”stick dumhuvud”. När man kom hem var morsans kommentar ”vad har du gjort för bus nu med den bulan i huvudet?”

Så här fortsatte det upp till 10-årsåldern (farsan jobbade och skötte ekonomin och morsan skötte hemmet och uppfostran). Jag hamnade i pojklass med stadens värstingar, kvarsittningar, obs-klasser, speciallärare m.m. (Jan Guillios Ondskan släng dig i väggen!)

Så får vi då Magister G som ser oss pojkar och dessutom övertalas farsan att bli klasspappa. (varför vet jag inte, men det visar sig senare). Magister Gösta gör allt och motiverar oss till plugg och sport och får in de flesta av på spåret till högre studier. Brorsan tar studenten och blir ingenjör och morsan har äntligen fått bekräftelse på sitt eget misslyckande och farsan var stolt och tog ledigt under studentuppvaktningen. Själv fick jag kommentaren ”Johan är den förste i vår familj att ta studenten sedan början på 1900-talet”.

Drömmen för morsan var uppnådd. Brorsan var full som en alika redan vid utspringet och spydde som en katt innan studenterna hoppade upp på lastbilsflaket. Jag var 14 och tänkte ”brorsan är ju som vår morbror som söp ihjäl sig när jag var 12”. Väl hemma och studentuppvakting diskuterades att jag inte skulle kunna ta den riktiga studenten, grundskolan hade startats och det relativa betygsssytemet. Brorsan rycker in i lumpen och befälsutbildning och jag kommer in på gymnasiet och är långhårig, mantovaniskor och kallas felaktigt mods av både morsan, brorsan lärare och farsan, m.a.o. revolt. Det är blues och hasch som gäller, idiotiska lärare, vi kompisar diskuterade att dra till Australien för att slippa Olof Palmes FNL och Vietnamkriget.

Brorsan muckar, skriver in sig på universitetet och mattestudier och jag pluggar ekonomi (helt fel i slutet på 60-talet) och kör på en tenta. Morsan är heltokig och ringer upp en av brorsans gamla lärare som förespråkar att brorsan ska köra specialstudier med mig. Brorsan kommer upp på mitt rum och jag är 17 bast och ska hjälpa mig med ”trånga sektioner i lagerekonomi” som han aldrig hört talas om. Jag konstaterar att brorsan är full som en alika igen och fattar noll samt påpekar att han är full som vår morbror brukade vara och inte har kunskap om specialformlerna som jag ska lösa. Brorsan blir ”skogstokig” och får tag på en kniv och nära att köra den i ryggen på mig men av någon anledning besinnar sig och går ut.

Detta var sista gången jag råkade ut för fysiskt våld och jag vet fortfarande inte än idag varför han hindrade sig men någon spärr måste ha funnits och jag har aldrig därefter sett tendenser att han brukat våld varken mot sina barn, fru eller vänner. Jag beslutade mig efter detta att lägga av med studierna men det är här farsan kommer in och nu förstår jag varför han kanske blev klasspappa i värstingklassen. Han berättade då om sin uppväxt om mobbning och stryk. Han hade observerat att morsan och brorsan varit ”elaka” mot mig men inte förstått vidden av det. Hans ord i det läget har varit avgörande för hela mitt liv då han sa” om du slutar plugget så stödjer jag dig, om fortsätter så stödjer jag dig”. Jag fortsatte tack vare farsan, tog studenten, pluggade vidare, gjorde karriär, blev till slut VD.

Slutet gott allting gott? Ja, men kanske inte för brorsan och morsan. Brorsan slutade på universitetet, söp upp studiebidraget och började arbeta skift på ett bruk.

Har då syskonvåldet slutat? Det fysiska slutade för över 40 år sedan men det psykiska först för 4 år sedan då morsan gick bort. Min bror och jag har inte haft någon större kontakt på 40 år då jag reste och gjorde karriär och han söp. Morsan beklagade sig på sluttampen att ”Johan hade kunnat komma lika långt som du om han inte druckit” och i fyllerusen sa brorsan ”jag hade kunnat komma längre än du om jag bara velat”.

Min livslögn är att jag inte berättade för varken morsan eller farsan hur jag upplevde barndomen med både fysiskt och psykiskt våld. Men farsan förstod det när jag ville sluta gymnasiet och stöttade mig så att jag kom vidare. Vi, farsan och jag, hade världens bästa diskussion om detta när han fyllde 70 för 30 år sedan. Han hade sett, försökte stötta, men sa att han inte ville gå emellan.

Morsan dog för 4 år sedan. Hon bad mig att Johan och jag skulle bli vänner så hon fick vila i frid. Vi löste det genom att Johan bad mig ordna bouppteckning, försäljning av hus, etc. och han och hans barn fick sin andel.

Om vi är vänner? Nja, vi har försökt, men han är alkoholist och ”mytoman”. Vi har träffats några gånger, men det funkar väl så där. Det värsta är att jag är fadder för hans barn som tagit parti för sin pappa och såväl som hans fru vars pappa hade samma problem.

KARL

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Jag blev kränkt av min storebror, han är fyra år äldre än mig. En period, jag kan ha varit kanske 10-11 fick han en hållhake på mig, han skulle berätta något jag gjort (smygrökt) för föräldrarna om jag inte lydde honom. Det var konstiga regler han satte upp, jag minns att jag inte fick umgås med de jag ville, han delade ut förhållningsregler för mig.

Det var inget fel på personerna jag ville umgås med, t ex var jag barnvakt åt en 2-årig flicka i en familj där han inte ville jag skulle vara. Hela tiden hot från honom och slag. Jag var livrädd. En dag berättade jag för min mamma att jag smygrökt och då försvann ju hans hållhake på mig.

Men han var ändå en elak storebror. Tyvärr har detta fortsatt i vuxen ålder, han är över 50 idag och vi har ingen kontakt. Har funderat mycket på vad det berodde på att han var så elak mot mig. Jag tror att det bottnar i en avundsjuka. jag var duktig i skolan, pluggade vidare, levde ett helt annorlunda liv än honom, jag tror han kände ett mindervärdeskomplex, kanske att det fanns en stolthet från mina föräldrars sida som han inte fick ta del av.

Jag har en väninna som har en storebror där det också skiljer fyra år, vi lekte alla fyra ibland när vi var små, han var motsatsen till min bror, han var snäll mot sin lillasyster och är det än idag.

Det gör ont när man ser hur bra kontakt andra syskon har, vilken kärlek och omtanke det kan finnas, något jag inte alls fått uppleva.

M

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Min bror är 11 år äldre än jag. Det var egentligen först när jag själv fick en dotter som jag förstod vidden av det min bror utsatte mig för. Om någon pojke hade utsatt min dotter för det min bror gjorde hade jag som mor reagerat häftigt. Mina föräldrar verkade dock inte bry sig. Alla visste ju hur A var. Min räddning var att vi bodde utomlands och A skickades till en internatskola när han var 12 år. Jag behövde bara stå ut med honom under loven.

A fick av min Far en närmast militäriskt och sträng uppfostran med mycket stryk. Detta präglade honom så klart, i det aggressiva och sadistiska beteende han uppvisade. Jag minns att jag bönade och bad min mamma att inte lämna mig ensam med honom.

Hon viftade undan det med handen och sa att jag hittade på eller överdrev. Här kommer exempel på det han brukade göra:

Binda mig med hopprepet, kränga upp min mun och låta en spottloska eller ett småkryp åka upp och ner. Eller så fick jag order att ligga blixtstilla medan han lät ridpiskan vina tätt intill mig.

Jaga mig med en enorm låga från en sprayburk med tändsticka framför.

Örfila mig om jag enligt honom var olydig. Det var rejäla och många hårda örfilar.

Spotta på glassen så att han fick en större portion.

Plåga mina kattungar.

Lyfte mig med halsen.

En kall och molnig sensommar på väg in från skärgården tog han tag i mig när jag stod på bryggan och väntade påtaxibåten. Han höll mig i fotlederna och doppade mig i vattnet. Jag fick utstå kränkningen samt en kall och blöt färd in till stan.

När jag var 8 eller 9 tog han fram vår pappas pistol, siktade på mig och beordrade mig att sitta blixtstilla på köksstolen. Om jag så rörde en fena skulle han skjuta sa han. Jag trodde på honom och minns fortfarande hur jag knappt vågade blinka och hur illa jag mådde av skräcken.

I Stockholm bodde vi på 4e våningen. Han höll mig utanför balkongen. “Om du rör dig tappar jag dig” sa han. Jag var då 9 år, han 20. Han var en myndig person som kunde ha polisanmälts om någon sett det. Den enda som såg det var min 7 år äldre syster. Hon var också livrädd för honom.

Sista gången han slog mig var jag cirka 30 år. Senare när jag var gravid försökte han ge sig på mig men då gick min mor emellan. Det slutade med att jag satt vid köksbordet och grät medan min Mor och A drack te i vardagsrummet.

Det som har klart varit svårast är att mina föräldrar inte verkade bry sig. De tog mig inte i försvar och det föreföll knappast som om de trodde på mig. Ingen vuxen försvarade mig och jag kände mig maktlös och rädd. Jag har haft svåra ätstörningar och denna känsla av maktlöshet kan fortfarande gripa tag om mitt hjärta. Jag har inte träffat honom på cirka 14 år och undviker familjeevenemang när han är med. Han har en familj och jag önskar honom allt gott i världen men vi har inte försonats.

C

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Mina barn (3 st) i åldrarna 10, 15 och 19 har aldrig slagit varandra. Ej heller skrikit åt varandra.

När jag, vid tillfälle, råkat nämna det för andra föräldrar möts jag av hånfulla gliringar och kommentarer att jag skulle ljuga! Det verkar som om många föräldrar har dåligt samvete över hur deras barn beter sig gentemot varandra och vill få det att framstå som om vänlighet mellan syskon är något onaturligt.

Mina äldre systrar tryckte ned och förlöjligade mig när jag var liten. Även fysiskt. Detta har fortsatt i vuxen ålder, men nu mer som kommentarer om mitt utseende etc.Jag bestämde mig tidigt att jag inte skulle upprepa dåligt beteende som jag mött genom åren.

Alltså har jag predikat kärlek och vänskap för telningarna, jag har hållit sams med barnens far och valt äktenskapet framför en splittrad familj. Jag har olyckligtvis varit mycket arbetslös genom åren, men vänt denna situation till en möjlighet att ge av min tid till mina barn och vår familj.

Det är en kompetens att vara en riktigt god mor (och far), något som borde uppvärderas i samhället!

ANONYM

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Är tre år yngre och lillasyster till min storebror. Eftersom han var storebror såg jag upp till honom trodde att det skulle vara på ett visst vis. Att grannarna påtalade för framförallt min mamma att han slog mig och fröken i skolan trodde jag blev misshandlad hemma så gjorde inte någon något.

Det ebbade ut med åren, men då började han förgifta mitt sinne, allt och alla var det fel på, det vill säga när han inte nådde framgång, där jag hade chans till framgång förgiftade han ett öppet sinne med att trycka ner mig. Det var allt, om jag skulle träffa någon kille och han inte hade någon tjej, skolresultat, ja i allt.

När jag äntligen lyckades bryta mig loss, och fick pappa att öppna ögonen, så drabbades pappa av sjukdom och död, så var jag tillbaka på ruta ett igen. Mamma trodde för väl om honom trots deras fruktansvärda bråk. Det har visat sig att han misskötte sitt jobb, och ätit för mycket tabletter, gått till psykolog utan att berätta vad som är fel, svängt sig med olika diagnoser allt för att flytta fokus till allt annat än honom själv. När jag träffade mannen i mitt liv och bytte jobb, började förföljelserna via mail, brev, telefon, hot.

Samma sak nu när mamma blev sjuk, breven, mailen är min livlina om något händer mig. Tack och lov har jag en äldre släkting som har sett och läst dessa brev, och jag berättat detta på arbetsplatsen och håller andra informerade om trakasserierna. Om det är avund eller bara hat det vet jag inte. Det jag känner till är att han fick mycket omhuldande innan jag föddes och fick större utrymme och bekräftelse än vad jag fick fast jag är minst.

Det kändes bittert när mamma sa att de hade satsat på fel barn i samband med sjukdom i familjen. Vad jag sörjer mest över att jag inte var stark i tonåren och kunde stå emot, tänker på vilken utbildning jag skulle ha haft, vilka chanser som jag tappat bort på grund av att jag lät någon förgifta mitt sinne, men jag var så liten, så ung. Nästa liv måste bli bättre.

MAJSAN