Foto: Stefan Bladh

”Jag har passet i ansiktet.” Det är nästan skådespelaren Danilo Bejaranos första kommentar när han stigit in genom ytterdörren till mitt kontor. Han ger ett varmt och äkta intryck. Han är charmig helt enkelt.
Den ursprungliga tanken var att göra intervjun i hans hem, men han har redan flera gånger sagt att han håller högt på den personliga integriteten. Så jag har inte ens vågat fråga honom.
- Ibland har jag funderat över hur länge jag kan spela ung arg invandrarkille som bryter lite och hamnar snett. Det är ett smalt fack, säger han efter ett tag när han satt sig ner.
Danilo, som egentligen heter Dan i passet, kallades för Danilo som liten och det har hängt med. Han lägger till att han aldrig känt sig som en Dan, varför vet han inte.
- Jag ser inte svensk ut. Jag är främlingen. När jag var yngre störde det mig mycket. Jag är född här och min mamma är svenska, men det tänker ingen på.

Han kommer ursprungligen från förorten Skärholmen. Att komma in på scenskolan i Göteborg var oväntat, stort och till en början ovant. Men han hade aldrig sökt om han inte trott att han hade chans att komma in. Danilo och en annan kille var inte som alla andra - de andra var främst helsvenskar från medelklassen, flera med föräldrar med kulturyrken - medan Danilo och kompisen kände att de var annorlunda eftersom de var från förorten. Nu kan han till viss del le åt det. Hans medvetenhet har vuxit och favoritförfattarna är numera Tranströmer, O”Neill, Miller, Strindberg och Dagerman.
Hittills har han fått spela den unga invandraren. Så det intressanta är vilka roller som skrivs för personer med hans utseende, menar Danilo.
- Invandrare är ofta förknippade med låg klass och problem. Jag har ändå haft tur. Kriminella Hamid i första Tusenbröder och it-killen Victor i Skeppsholmen var två helt olika sorters invandrare. De kom från två helt olika klasser. Fast jag vet inte hur många som tänkte på det.
- Min utmaning är att ge dessa invandrarkillar olika förutsättningar, tempon. Annars skulle jag inte vilja hålla på med det här, jag skulle inte klara av det.

Men Danilo önskar verkligen att de roller han erbjuds framöver ska ge honom möjlighet att visa sin bredd som skådespelare inom andra områden än den förortsrealistiska.
För personlighetsdrag och utseende borde inte avgöra vem som får en roll. Skådespeleri handlar om att förändra sig genom seriöst karaktärsarbete. Det handlar om att klä av sig självmedvetenheten och iklä sig en annan människas personlighet.
- Skådespeleri är att skapa en karaktär som ligger utanför mitt ego. Vi fantiserar och leker. Utmaningen är att hitta textens inre tempo. Att hitta karaktären, hur den personen man spelar skulle attackera orden. Därför borde det inte spela roll hur man ser ut. Men det gör det, naturligtvis.
- Jag är född och uppvuxen i Sverige. Det enda hindret för att jag ska få en helt fri och rak kommunikation är min hårfärg och mitt namn.

Pappa kom via Chile till Sverige från Bolivia. Flickvännen Carolines föräldrar är från Uruguay. Hon pluggar statsvetenskap och är ”engagerad i
mänskliga rättigheter”. Både Caroline och Danilo pratar flytande spanska. Pappan har alltid velat att han skulle kunna spanska, och det är han tacksam för i dag. Utan spanskan hade en viktig ådra bakåt varit kapad.
- Caroline och jag kan dela språk och många erfarenheter. Båda hennes föräldrar och min far kom hit som politiska flyktingar. Och så känner vi oss bägge i viss mån som främlingar i Sverige eftersom vi inte är helt svenska.
Han ägnar sig även åt musik tillsammans med Caroline. Den har dessutom en terapeutisk funktion för att han ska känna sig i balans.
- Vi blandar bland annat sydamerikansk folkmusik och den svenska vistraditionen. Det vi upplevt under resor i till exempel Amazonas har blivit musik. Fiolen representerar det svenska. Men vi tycker mycket om Björck också, skyndar han att lägga till.

Danilo Bejarano menar att musiken ger honom möjlighet att ”nischa personligheten” mellan det inte helsvenska och det inte helt främmande.
- Musiken ger mig en stadig plattform från vilken jag kan möta världen. Detta är mitt rum, dessa är mina egenheter. Härifrån går jag ut och möter omgivningen som främling och skapar ordning. Kanske undviker jag oro på det sättet.
Han skriver också på ett manus vars tema bland annat är att även de som anses utgöra normen kan lära av dem som anses befinna sig utanför, men det arbetet får ta sin tid.
Han fortsätter att tala om oron att bli placerad i ett fack. Även många helsvenska skådespelare blir det. Men hans fack blir i så fall invandrarens.
- Jag hoppas att det jag gör nu visar att jag har bredd. Samtidigt som jag personligen inte känner mig särbehandlad vill jag bli erkänd för det jag gör. Förhoppningen är att de roller jag hittills fått ska ge mig en position varifrån jag kan gå vidare till helt andra roller.

Värre vore det om fler i branschen betraktade honom så som några yngre regissörer nyligen gjorde. De förväntade sig att han skulle vara precis som schablonbilden av en ung arg invandrarkille från en Stockholmsförort.
- Jag var där för att provspela för en filmroll och jag var som jag uppfattar mig själv: mjuk, lugn och utan manér. De undrade om jag verkligen kunde bli den där unga aggressiva invandraren. De tyckte inte att jag verkade vara någon hårding precis. Så jag gick därifrån. Att vara ”äkta” för dem är att vara likadan privat som man ska vara i rollen.
- Problemet är om man inte ser skillnaden mellan mitt privata jag och mitt yrke. Jag längtar efter en miljö där det inte spelar någon roll hur en människa ”är” för att hon ska få en roll. Det viktiga borde vara vad skådespelaren kan göra med sin roll. Jag brukar tjata om att ”vi måste göra en människa”. Bara då kan man som betraktare på riktigt identifiera sig med och leva sig in i karaktärens liv.
Annars, fortsätter han, är risken stor att det blir schabloner, att svenskar med invandrarbakgrund bara tillåts spela ”invandrare”.
- Dimensionen som uppmuntras blir den som beställs och levereras, sammanfattar han.
Han är övertygad om att det yttre inte behöver spela roll, eftersom ett drama som verkligen griper tag får publiken att efter fem minuter glömma bort hur skådespelarna ser ut på ytan. Och kanske kan ett inte typiskt svenskt yttre tvärtom bidra till att släppa fram nya associationer och tankar och fördjupa karaktären.
- Jag medverkade i En vintersaga på Dramaten innan jag började Scenskolan. Jag hade massor av smink och en röd peruk. Ibland har jag tänkt att de egentligen inte tyckte att mitt utseende passade i uppsättningen.

Danilos integritet är som sagt hög, kanske naivt hög i en tid när det verkar som om var och varannan ung känner sig tvingad att omvandla sig till varumärken på Big Brother-vis för att via massmedierna lansera sig i olika syften. Han tackar nej till Damernas värld och Cosmopolitan, magasin som vill göra exotiska shoppingreportage och liknande. Trots att det skulle kunna locka besökare till de mindre teaterproduktioner han också medverkar i.
Men han har använt sig av charm och humor för att bryta den instinktiva misstro han ibland upplevt från omgivningen på grund av sin invandrarbakgrund. Och för att till exempel bryta mot den bild en del fick av honom som kriminell i Tusenbröder.
- Jag kan tänka att det handlar mycket om social kompetens. De invandrare jag känner som det flyter för omvandlar sin annorlunda bakgrund till något positivt. Man kan vara lite exotiskt charmig när det passar och på det sättet öppna även mindre utåtriktade människor för samtal. Humorn är oerhört viktig då. Jag kan till exempel skämta om schablonbilden av invandrare för att lätta upp stämningen.
- Jag lägger också ofta band på mig själv inför nya människor. Det gör jag när jag inte vill vara för brokig och exotisk utan vill ge ett neutralt intryck.

Att kunna läsa andra människor och anpassa sig till dem har han alltid kunnat. Samtidigt låter det en aning som att han ibland känt att han varit lite väl lyhörd.
En sak som hjälpt honom är att han lätt kunnat komma in i olika nya grupper. Han har åtminstone varit bra på det.
- Uppmärksamheten har bra och dåliga sidor. Den har gjort att folk oftast nu vet att jag inte kom till Sverige för en vecka sen. Samtidigt har den gjort mig mer tillbakadragen.
- Men jag säger ofta att jag är helsvensk när jag inleder en ny bekantskap, om jag känner att den jag pratar med blir tryggare av det. Det är för jävligt, men visst känner jag en skillnad i responsen när jag gör det.
Däremot tycker han att det är jobbigt att hela tiden tänka på vilket intryck han ger för att folk inte ska bli skärrade. Att ständigt behöva vara medveten om hur folk uppfattar en. Han tror han delar den känslan med många i hans situation.

Nyligen blev det klart att han fått en roll på radion i en Dagermanpjäs. Han är tacksam för att regissören i det fallet ser till hans färdighet som skådespelare och inte till något annat. Men i radion är det i och för sig bara rösten som har betydelse.
Innan Danilo går säger jag att intervjun nog hade blivit bättre hemma hos honom. Men att jag inte vågade fråga.
- Självklart hade du kunnat göra intervjun hemma hos mig. Varför vågade du inte fråga?

Fotnot: Danilo Bejaranos nästa stora roll blir som amatörrånare i norska regissören Nils Gaups dramadokumentär om ett uppmärksammat gisslandrama i Norge. Gaup har tidigare gjort allmänt hyllade Vägvisaren.
”Jag har passet i ansiktet.” Det är nästan skådespelaren Danilo Bejaranos första kommentar när han stigit in genom ytterdörren till mitt kontor. Han ger ett varmt och äkta intryck. Han är charmig helt enkelt.
Den ursprungliga tanken var att göra intervjun i hans hem, men han har redan flera gånger sagt att han håller högt på den personliga integriteten. Så jag har inte ens vågat fråga honom.
- Ibland har jag funderat över hur länge jag kan spela ung arg invandrarkille som bryter lite och hamnar snett. Det är ett smalt fack, säger han efter ett tag när han satt sig ner.
Danilo, som egentligen heter Dan i passet, kallades för Danilo som liten och det har hängt med. Han lägger till att han aldrig känt sig som en Dan, varför vet han inte.
- Jag ser inte svensk ut. Jag är främlingen. När jag var
yngre störde det mig mycket. Jag är född här och min mamma är svenska, men det tänker ingen på.

Han kommer ursprungligen från förorten Skärholmen. Att komma in på scenskolan i Göteborg var oväntat, stort och till en början ovant. Men han hade aldrig sökt om han inte trott att han hade chans att komma in. Danilo och en annan kille var inte som alla andra - de andra var främst helsvenskar från medelklassen, flera med föräldrar med kulturyrken - medan Danilo och kompisen kände att de var annorlunda eftersom de var från förorten. Nu kan han till viss del le åt det. Hans medvetenhet har vuxit och favoritförfattarna är numera Tranströmer, O”Neill, Miller, Strindberg och Dagerman.
Hittills har han fått spela den unga invandraren. Så det intressanta är vilka roller som skrivs för personer med hans utseende, menar Danilo.
- Invandrare är ofta förknippade med låg klass och problem. Jag har ändå haft tur. Kriminella Hamid i första Tusenbröder och it-killen Victor i Skeppsholmen var två helt olika sorters invandrare. De kom från två helt olika klasser. Fast jag vet inte hur många som tänkte på det.
- Min utmaning är att ge dessa invandrarkillar olika förutsättningar, tempon. Annars skulle jag inte vilja hålla på med det här, jag skulle inte klara av det.

Men Danilo önskar verkligen att de roller han erbjuds framöver ska ge honom möjlighet att visa sin bredd som skådespelare inom andra områden än den förortsrealistiska.
För personlighetsdrag och utseende borde inte avgöra vem som får en roll. Skådespeleri handlar om att förändra sig genom seriöst karaktärsarbete. Det handlar om att klä av sig självmedvetenheten och iklä sig en annan människas personlighet.
- Skådespeleri är att skapa en karaktär som ligger utanför mitt ego. Vi fantiserar och leker. Utmaningen är att hitta textens inre tempo. Att hitta karaktären, hur den personen man spelar skulle attackera orden. Därför borde det inte spela roll hur man ser ut. Men det gör det, naturligtvis.
- Jag är född och uppvuxen i Sverige. Det enda hindret för att jag ska få en helt fri och rak kommunikation är min hårfärg och mitt namn.

Pappa kom via Chile till Sverige från Bolivia. Flickvännen Carolines föräldrar är från Uruguay. Hon pluggar statsvetenskap och är ”engagerad i mänskliga rättigheter”. Både Caroline och Danilo pratar flytande spanska. Pappan har alltid velat att han skulle kunna spanska, och det är han tacksam för i dag. Utan spanskan hade en viktig ådra bakåt varit kapad.
- Caroline och jag kan dela språk och många erfarenheter. Båda hennes föräldrar och min far kom hit som politiska flyktingar. Och så känner vi oss bägge i viss mån som främlingar i Sverige eftersom vi inte är helt svenska.
Han ägnar sig även åt musik tillsammans med Caroline. Den har dessutom en terapeutisk funktion för att han ska känna sig i balans.
- Vi blandar bland annat sydamerikansk folkmusik och den svenska vistraditionen. Det vi upplevt under resor i till exempel Amazonas har blivit musik. Fiolen representerar det svenska. Men vi tycker mycket om Björck också, skyndar han att lägga till.

Danilo Bejarano menar att musiken ger honom möjlighet att ”nischa personligheten” mellan det inte helsvenska och det inte helt främmande.
- Musiken ger mig en stadig plattform från vilken jag kan möta världen. Detta är mitt rum, dessa är mina egenheter. Härifrån går jag ut och möter omgivningen som främling och skapar ordning. Kanske undviker jag oro på det sättet.
Han skriver också på ett manus vars tema bland annat är att även de som anses utgöra normen kan lära av dem som anses befinna sig utanför, men det arbetet får ta sin tid.
Han fortsätter att tala om oron att bli placerad i ett fack. Även många helsvenska skådespelare blir det. Men hans fack blir i så fall invandrarens.
- Jag hoppas att det jag gör nu visar att jag har bredd. Samtidigt som jag personligen inte känner mig särbehandlad vill jag bli erkänd för det jag gör. Förhoppningen är att de roller jag hittills fått ska ge mig en position varifrån jag kan gå vidare till helt andra roller.

Värre vore det om fler i branschen betraktade honom så som några yngre regissörer nyligen gjorde. De förväntade sig att han skulle vara precis som schablonbilden av en ung arg invandrarkille från en Stockholmsförort.
- Jag var där för att provspela för en filmroll och jag var som jag uppfattar mig själv: mjuk, lugn och utan manér. De undrade om jag verkligen kunde bli den där unga aggressiva invandraren. De tyckte inte att jag verkade vara någon hårding precis. Så jag gick därifrån. Att vara ”äkta” för dem är att vara likadan privat som man ska vara i rollen.
- Problemet är om man inte ser skillnaden mellan mitt privata jag och mitt yrke. Jag längtar efter en miljö där det inte spelar någon roll hur en människa ”är” för att hon ska få en roll. Det viktiga borde vara vad skådespelaren kan göra med sin roll. Jag brukar tjata om att ”vi måste göra en människa”. Bara då kan man som betraktare på riktigt identifiera sig med och leva sig in i karaktärens liv.
Annars, fortsätter han, är risken stor att det blir schabloner, att svenskar med invandrarbakgrund bara tillåts spela ”invandrare”.
- Dimensionen som uppmuntras blir den som beställs och levereras, sammanfattar han.
Han är övertygad om att det yttre inte behöver spela roll, eftersom ett drama som verkligen griper tag får publiken att efter fem minuter glömma bort hur skådespelarna ser ut på ytan. Och kanske kan ett inte typiskt svenskt yttre tvärtom bidra till att släppa fram nya associationer och tankar och fördjupa karaktären.
- Jag medverkade i En vintersaga på Dramaten innan jag började Scenskolan. Jag hade massor av smink och en röd peruk. Ibland har jag tänkt att de egentligen inte tyckte att mitt utseende passade i uppsättningen.

Danilos integritet är som sagt hög, kanske naivt hög i en tid när det verkar som om var och varannan ung känner sig tvingad att omvandla sig till varumärken på Big Brother-vis för att via massmedierna lansera sig i olika syften. Han tackar nej till Damernas värld och Cosmopolitan, magasin som vill göra exotiska shoppingreportage och liknande.
Trots att det skulle kunna locka besökare till de mindre teaterproduktioner han också medverkar i.
Men han har använt sig av charm och humor för att bryta den instinktiva misstro han ibland upplevt från omgivningen på grund av sin invandrarbakgrund. Och för att till exempel bryta mot den bild en del fick av honom som kriminell i Tusenbröder.
- Jag kan tänka att det handlar mycket om social kompetens. De invandrare jag känner som det flyter för omvandlar sin annorlunda bakgrund till något positivt. Man kan vara lite exotiskt charmig när det passar och på det sättet öppna även mindre utåtriktade människor för samtal. Humorn är oerhört viktig då. Jag kan till exempel skämta om schablonbilden av invandrare för att lätta upp stämningen.
- Jag lägger också ofta band på mig själv inför nya människor. Det gör jag när jag inte vill vara för brokig och exotisk utan vill ge ett neutralt intryck.

Att kunna läsa andra människor och anpassa sig till dem har han alltid kunnat. Samtidigt låter det en aning som att han
ibland känt att han varit lite väl lyhörd.
En sak som hjälpt honom är att han lätt kunnat komma in i olika nya grupper. Han har åtminstone varit bra på det.
- Uppmärksamheten har bra och dåliga sidor. Den har gjort att folk oftast nu vet att jag inte kom till Sverige för en vecka sen. Samtidigt har den gjort mig mer tillbakadragen.
- Men jag säger ofta att jag är helsvensk när jag inleder en ny bekantskap, om jag känner att den jag pratar med blir tryggare av det. Det är för jävligt, men visst känner jag en skillnad i responsen när jag gör det.
Däremot tycker han att det är jobbigt att hela tiden tänka på vilket intryck han ger för att folk inte ska bli skärrade. Att ständigt behöva vara medveten om hur folk uppfattar en. Han tror han delar den känslan med många i hans situation.

Nyligen blev det klart att han fått en roll på radion i en Dagermanpjäs. Han är tacksam för att regissören i det fallet ser till hans färdighet som skådespelare och inte till något annat. Men i radion är det i och för sig bara rösten som har betydelse.
Innan Danilo går säger jag att intervjun nog hade blivit bättre hemma hos honom. Men att jag inte vågade fråga.
- Självklart hade du kunnat göra intervjun hemma hos mig. Varför vågade du inte fråga?

Fotnot: Danilo Bejaranos nästa stora roll blir som amatörrånare i norska regissören Nils Gaups dramadokumentär om ett uppmärksammat gisslandrama i Norge. Gaup har tidigare gjort allmänt hyllade Vägvisaren.