Få blir väl fortfarande förvånade om någon omsorgsfullt fotograferar sin fisk liggande på tallriken innan han eller hon äter upp den? I och med digitaliseringen av mediet har fotografiets användningsområde förskjutits: tidigare fokuserade gemene man främst på att fånga förflutna högtider, skolavslutningar och semester­resor; fotografiet var någonting personligt, ett privat minne. Nu har fotograferandet snarare blivit en kommunikativ, identitetsskapande process där vardagliga företeelser delas med andra. Frågan är hur mediets egenskaper som minnesbärare har förändrats i samband med den digitala teknikens ankomst.

Lisa Ehlin, doktorand i modevetenskap vid Stockholms universitet, arbetar just nu på en avhandling som rör den digitala bildens mer eller mindre omöjliga separation från internet. Hon tror att fotografiets minnesfunktion kommer att finnas kvar, men att vår syn på minnet kanske håller på att förändras. Ett fotografi tas inte längre för att endast sparas i ett album – det läggs i stället upp online och kan därmed spridas, kopieras och modifieras i oändlighet.

– Om vi har börjat ta för givet att bilder av verkligheten är lika självklara som verkligheten, då kanske vi måste börja prata om verkligheter, plural, och om hur vi kategoriserar dessa, menar hon.

Den framstående holländska professorn i medie- och kommunikationsvetenskap, José van Dijck, är inne på samma spår. Hon förklarar att fotografiet som kommunikation är en del av en större kulturell förändring som fokuserar på individualisering och en intensifiering av det upplevda.

Men det kommunikativa fotografiet kan snabbt omvandlas till någonting annat. I essän Digital photography: communication, identity, memory, diskuterar van Dijck 2004 års kanske mest kända fotografier: de som visade amerikanska soldaters övergrepp på irakiska fångar i Abu Ghraib. Bilderna, tagna av soldaterna själva, var, för att citera den amerikanska författaren Susan Sontag, ”inte tänkta att sparas som minnesobjekt. De liknade meddelanden avsedda för spridning”.

– Det digitala fotografiet är flyktigt som ett vykort till sin karaktär. Men ironiskt nog kan bilder som delas i ett kommunikativt syfte förvandlas till ett orubbligt kulturellt kollektivt minne, vilket skandalen i Abu Ghraib visar, upplyser van Dijck och fortsätter:

– Fotografiet som minne har blivit både mer och mindre förgängligt än tidigare. De är lättare att producera (med mobilkameran), och svårare att bli av med (när de sprids på internet).

Det digitala fotografiet har dessutom gjort det enklare för privatpersoner att manipulera sina egna bilder. I tidigare nämnda essä frågar sig José van Dijck om bildmanipulation har blivit en integrerad del av den självbiografiska hågkomsten. Frågan är rimlig med tanke på att studier visat att vi gärna skapar minnen utifrån manipulerade bilder. I ett experiment från 2000-talets början skapade 50 procent av deltagarna falska minnen baserade på bilder som retuscherats till en scen som aldrig inträffat i deras liv. Bilden och minnet verkar uppenbarligen i ett komplext samspel där det är svårt att veta vad som generar vad.

– Vi kanske aldrig kommer att förstå sambanden mellan identitetsskapandet och fotografiet. Termen ”falsk” eller ”manipulerad” kommer kanske inte längre att kunna appliceras på bilder, på samma sätt som vi inte kommer att kunna prata om ”sanna” eller ”falska” minnen, säger José van Dijck.

Lisa Ehlin tror att vi hela tiden utvecklar nya attityder till fotografiet. Hon framhäver att bilden online inte är isolerad från vår verklighet offline och att majoriteten vet att en idealiserad ”profil” online är just idealiserad.

– I de flesta fall tror jag att många av oss vill att våra online- och offline-världar ska stämma överens och överlappa, inte skava. Däremot kan man välja att framhäva olika sidor av sig själv, vilket jag tror vi gör även i textbaserade forum som Twitter.

På tal om Twitter ringade måhända filmregissören Ulf Malmros in den nya ordningen i en tweet publicerad den 12 juli 2012:

”Har precis skaffat Instagram. Det första jag känner efter bläddrandet bland folks bilder är; jag har aldrig haft roligt.”