Påven Johannes Paulus II är en självklar uttolkare av bibelns budskap för många. Frågan är hur länge till en västerländsk religiös ledare kan bestämma vad andra ska tro. Foto: Reuters
De rigida, som håller på dogmen mot de flexibla, som betonar den egna upplevelsen. Så ser psykologen Sigvard Rubenowitz på den Jesusdebatt som rasat på SvD:s Brännpunkt den senaste tiden. Professorn i empirisk livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet, Carl-Reinhold
Bråkenhielm, ser ingen framtid för dogmatikerna.
"Vi håller på att bryta oss ur gammal auktoritär tro." K G Hammar yttrade orden i ett nyhetsprogram i radion i mitten av februari. Under hela vintern har en trosstrid rasat i svenska medier, med anledning av att ärkebiskopen offentligt ifrågasatt jungfrufödseln som biologiskt faktum.
Debattörerna kom snabbt att dela sig i två läger: en sida som primärt värnar Bibeln som kunskapskälla, en annan sida som framhäver den personliga gudsupplevelsen. Carl-Reinhold Bråkenhielm, professor vid Uppsala universitet i empirisk livsåskådningsforskning, menar att Hammars linje förmodligen är den enda framkomliga för kyrkans räkning.
- Man måste lämna tron på en enda i historien fixerad uppenbarelse till tron på olika uppenbarelser. Teologin kan inte längre arbeta med att få fram rätt facit till Bibeln.
- Varje tid måste finna sin egen nytolkning av kristen tro. I realiteten är det ju så man har arbetat sedan Nya testamentet kom till. Formuleringarna i den klassiska läran har alltid varit omstridda och var ju också resultat av politiska överväganden. Den så kallade klassiska inkarnationsläran ifrågasattes redan i fornkyrkan.
För att förstå splittringen mellan tro och dogm tar Carl-Reinhold Bråkenhielm sin utgångspunkt i samhällsutvecklingen. I ett lite längre perspektiv rör vi oss bort från ett samhälle präglat av traditionella auktoriteter mot en mer sekulär och rationell auktoritet. Men det är också en rörelse från överlevnadsvärden och trygghetsvärden mot personlig livstillfredsställelse och frihetsvärden.
Och ett av religionens problem i dag är att den har sitt ursprung i ett helt annat samhälle än det som präglas av rationalitet och individualitet.
För dem som fortfarande ser ett värde i religionen är frågan hur man ska tackla den här utvecklingen. Carl-Reinhold Bråkenhielm skissar på tre olika strategier:
- Den första strategin innebär att man försöker vrida samhället tillbaka, bort från det moderna. Här hittar man fundamentalistiska tendenser, drömmen om en återgång till ett samhälle med starka auktoriteter. Man ser en nära relation mellan religion och politik. För att återvända till den traditionella auktoriteten måste man göra om samhället.
En andra strategi är att försöka överleva i det nya samhället med sina gamla värderingar helt intakta. Man behåller tron på Bibelns eller kyrkans ofelbarhet, men säger sig samtidigt vara inställd på en dialog. Man accepterar samhällsutvecklingen men sätter samtidigt en bestämd gräns för hur långt den ska få påverka religionen.
- En tredje strategi är att medvetet försöka integrera kyrkoläran och det moderna samhällets värderingar. Inom protestantisk teologi har det varit den vanligaste strategin åtminstone sedan 1700-talets upplysning.
Politisk islam och den kristna högern arbetar enligt den första strategin, men har inget starkare inflytande i Sverige. Debatten som rasat i SvD under vintern för och emot ärkebiskopen följer i stort sett strategierna två och tre, menar Carl-Reinhold Bråkenhielm.
- Vissa kristna debattörer tror att det gamla kan bevaras mitt i det nya. Andra, som K G Hammar, verkar mer öppna för en kreativ omprövning av de klassiska formuleringarna.
Men varför är vissa människor mer benägna att lita till sin inre erfarenhet medan andra kämpar med näbbar och klor för att bevaka den yttre ordningen? Varför är dogmer viktigare för vissa än för andra?
En förklaring bjuder Sigvard Rubenowitz, professor vid Göteborgs universitet i tillämpad psykologi. Hans modell beskriver människor utifrån en skala vars poler utgörs av två personlighetstyper, den rigida och den flexibla.
Den extremt rigida människan utvecklar drag som ska skydda henne i en hård och otrygg värld. Hon tyr sig till auktoriteter som kan ge tydliga anvisningar. Hon har en hierarkisk inställning till omgivningen och bedömer människor som över- eller underordnade, som över- eller underlägsna henne själv. Hon lyder blint sina auktoriteter och kräver i sin tur lydnad.
Hon hyser ovilja mot att gå på djupet med tankar och känslor och är i den meningen antiintellektuell. Hennes ordningsbehov är tvångsmässigt, hon föredrar en konventionell livsstil och lägger mycket möda på att hålla sin yttre fasad i gott skick.
- Den extremt flexibla människan är i allt väsentligt den rigidas motsats, förklarar Sigvard Rubenowitz. Hon är vidsynt och tar lärdom av nya erfarenheter, hon har god inlevelseförmåga och samarbetar gärna. Hon har ett rationellt betingat ordningsbehov och kan sätta sig över konventionerna och rör sig med vidare perspektiv i tid och rum. Hon accepterar förändring på logiska premisser även om det strider mot hennes egna intressen, och kan avstå tillfredsställelse på kort sikt om det gagnar henne på lång sikt.
Vi är alla, påpekar Sigvard Rubenowitz, påverkade av auktoriteter, i den bemärkelsen att vi alla är beroende av olika informationskällor för att göra oss en bild av världen vi lever i. Men den rigida och den flexibla människan har helt olika förhållningssätt till inflöden från auktoriteter.
Den flexibla förbehåller sig rätten att själv värdera all information, att väga den mot tidigare kunskap och kända fakta.
- Den rigida däremot ifrågasätter inte uttalanden eller påbud som kommer från en auktoritet.
Det innebär till exempel att den rigida personen mycket väl kan hysa uppfattningar som är inbördes oförenliga, utan att ifrågasätta det.
- Det finns ju många exempel på religiösa samfund som predikar motstridiga dogmer, till exempel å ena sidan ömsesidig kärlek och respekt för nästan, å andra sidan att det bara är vissa personer som blir saliga, att det bara finns en sann tro.
Personlighetstyperna svarar mot två förhållningssätt i religiösa frågor som amerikansk forskning kallar ytpräglat och djuppräglat. Lite grovt kan man beskriva det som att yttre dogmer är viktigare för den ytpräglade, medan själva upplevelsen står i centrum för den djuppräglade. Sigvard Rubenowitz beskriver typerna genom en rad motsatspar.
- För den djuppräglade står genuint religiösa upplevelser och värderingar i centrum. För den ytpräglade kan det religiösa engagemanget vara ett medel att tillgodose andra behov, som tryggheten och gemenskapen i en grupp.
- Den djuppräglade hyser en universalistisk empatisk kärlek till nästan, medan ytpräglade kan vara mycket etnocentriska. Ju starkare man omfattar det egna samfundets dogmer, desto mer negativt förhåller man sig till andra samfund.
Den djuppräglades uppfattning av det högsta goda styrs av hennes tro, medan den ytpräglade gör ett mer selektivt urval av föreställningar som kan passa dem. För den djuppräglade är etik och moral viktigare än ritualer, medan den ytpräglade hänger sig åt det som kallas symbolkonsumtion.
Den djuppräglade ser Gud som kärleksfull och förlåtande, men den ytpräglades Gud är sträng och straffande.
- Många religioner inducerar tron på ett hot och inger skuldkänslor inför en straffande Gud. Att följa ritualerna och underkasta sig religionens bud är ångestreducerande.
Det är ingen slump att en människa rör sig mera mot den ena polen än den andra på skalan flexibel-rigid. Rigiditeten är, förklarar Sigvard Rubenowitz, ett svar på en ängslan inför hot mot tryggheten och ett statiskt trygghetssystem.
1950-talets psykoanalytiskt inspirerade forskning kring auktoritära personligheter betonade den tidiga barndomsmiljöns betydelse.
- Om barndomen präglas av kontroll och bestraffning kan det skapa en aggression mot föräldrarna, en aggression som barnet förtränger, samtidigt som det lär sig blind lydnad. Det är så att säga den ursprungliga teorin. Men även utbildning och socioekonomisk miljö spelar stor roll. Ju mer man vet och kan, desto mindre upplever man det okända som ett hot och desto mindre blir behovet av att söka trygghet genom dogmatisk tro, riter och symbolhandlingar.
- Det mest intressanta är kanske att de flesta stora religionsskapare varit huvudsakligen djuppräglade, medan deras efterföljare varit övervägande ytpräglade.
I vinterns debatt är det inte bara olika teologier som kolliderat utan också olika sätt att se på kyrkan, påpekar Carl-Reinhold Bråkenhielm.
- De som resonerar som Hammar menar att kyrkan fungerar bättre som gemenskap om individerna i högre grad lyssnar inåt än ordnar in sig efter en viss väldefinierad auktoritet.
Frågan är då om ett sådant öppet samfund kan överleva som enhet? Ja, visst, säger Carl-Reinhold Bråkenhielm. Genom historien har kristendomen visat en förunderlig anpassningsförmåga och seghet. En förutsättning är att man bevarar något slags gemensamma riter: dopet, nattvarden, vigseln, jordfästningen etc.
- Framför oss har vi en ny andlighet som kombinerar offentliga riter med ett individuellt engagemang. Frågan är hur mycket mångfald och öppenhet de gemensamma riterna tål utan att falla sönder.
Magnus Jacobson
