”Våra barn mådde inte bra av att kastas mellan två liv”

Blir lite nedstämd när jag läser er serie ”bolla barn” på Idagsidan. De flesta verkar få upp ögonen och ”avsätta” mer tid för barnen först när skilsmässan är ett faktum och det går upp för dem att de faktiskt är föräldrar båda två! Detta är väl en vetskap man har redan innan man sätter barn till världen!
AGNETA

Många barn, till exempel mina styvbarn, har själva valt detta system för att det är den bästa möjliga lösningen med lika mycket tid med båda sina föräldrar. Eller rättare sagt den näst bästa, då den bästa i deras ögon är att deras föräldrar flyttar ihop igen.
Styvmor

Bytesdagar och längden på vistelsen hos föräldrarna är en vetenskap i sig. Våra barn byter varje onsdag. Vi tycker att det är idealiskt för då har vi möjlighet att fokusera på barnen fullt ut.
Vi är båda mycket engagerade i våra arbeten och kan nu med gott samvete ha kortare dagar på jobbet de dagar när vi har barnen. Att ha en hel vecka med korta dagar för att sedan nästa vecka jobba 12 timmar om dagen känns svårt.
Anonym

Alla föräldrar som låter barnen flytta borde själva pröva – i alla fall ett tag så man vet vilka svårigheterna är. Att glömma älsklingströjan på ena stället, mobilladdaren på andra. Att alltid släpa på saker. Att ställa om sig till ny miljö och nya regler varje vecka. Att undra var ens hem egentligen är. Att höra kompisar säga ”nej, jag ringde inte för jag visste inte vilket ställe du var på.”
Efter fyra år överväger fördelarna nackdelarna. 16-åringen säger när jag kommer ”hej mamma, är det din vecka nu”. Fast för 10-åringen är det fortfarande svårt. Han säger att han inte vant sig vid att vi är skilda, att han alltid längtar efter den som inte är där.
Anna

Glöm inte bort att växelvis boende kan vara ett gigantiskt problem när samarbetet inte fungerar.
Båda föräldrarna är jätteviktiga för barnet, men till vilket pris? Är det bra för barnet att en växelvis förälder regelbundet stjälper över till mor- eller farföräldrar så fort jobbet kallar eller barnet blir sjukt? Är det bra för barnet att bollas mellan tre hem eller kanske ännu fler?
Jag hävdar att det måste vara bättre med en välfungerande vardagsförälder och en välfungerande helgförälder än ett dysfunktionellt växelvis boende.
Anonym barnjonglör

Att kastas mellan två helt skilda liv varannan vecka, mådde våra barn inte bra av. I dag bor de enbart hos mig, och mår mycket bättre, är lugnare och mer harmoniska. Visst saknar de sin pappa ibland, men den här lösningen verkar vara bättre för barnen.
Anonym

Våra barn har haft växelvis boende fram till i somras. Nu bor de hos mig och träffar sin far på helger och lov. I den bästa av världar tror jag att idealet för barnen är att vara lika mycket hos båda sina föräldrar. Men i debatten om växelvis boende saknar jag insikten att det krävs förmåga och vilja till kommunikation av båda föräldrar för att barnen ska må bra. För att ta våra barn som exempel så märker jag tydligt att de kan slappna av nu när de bor på ett ställe. De har inte ont i magen längre och behöver inte försvara den andre föräldern till tänderna i varje situation. Nu har vi inga vardagskonflikter utan kan prata om barnen utan att bråka. Barnen mår bättre nu och jag mår bra.
Anonym

Jag och min dotters pappa skilde oss när Anna var 1,5 år. Vi beslutade att hon skulle vara hos sin pappa varje helg. Så har det fortsatt och nu är Anna 13 år.
Under hela hennes tidiga uppväxt har vi firat hennes födelsedagar tillsammans, ibland jularna, påsken och liknande. Sedermera gifte jag om mig och fick Axel som nu är fyra år. Annas pappa är gudfar.
Vi uppvaktar varandra på bemärkelsedagarna, i somras var Annas pappa en vecka i vårt fritidshus och när min man och jag firade femårig bröllopsdag sov Axel och Anna över hos Annas pappa.
Att ha föräldrar som är separerade ska inte behöva vara ett problem.
Gabrielle

Varför talas det numera aldrig om det alternativ som för oss 1978 var självklart, nämligen att dela på syskonen och ta hand om ett barn var.
Jag tog med min dotter och flyttade en kilometer till en ensamstående pappa med två pojkar. Sonen lämnade jag hos pappan.
Barnen var sju och åtta år, vi bodde nära varandra, bråkade aldrig och barnen träffades varje dag eftersom de gick i samma skola.
Nu är alla barnen vuxna, spridda över världen och har god kontakt med varandra. Min son, nu 35 år, och hans sambo har återvänt hem och bygger nu hus mitt emellan sina föräldrar med ny respektive.
40-talist

Stackars barn, som måste städa sina rum en gång varannan vecka! Så är det hos mig, skild 46-årig man med två barn, 15 och 17, som bor hos mig två veckor i taget.
Det funkar alldeles utmärkt, förutom att barnen klagar på att de ”måste packa upp allting hela tiden”. Men jag anser att deras klagan är omotiverad, för det
innebär inte mer än att de måste städa sina rum och ha lite ordning på sina saker. Mer komplicerat är det inte. Tvätta kläder behöver de inte göra varken hos mig eller mamman.
Jag vill ha ett värdigt vuxenliv också, medan barnen tar för givet att jag ska serva dem och städa efter dem. De vill inte ha med någon ny kvinna i mitt liv just nu, så om jag ens skall kunna gå ut (eller bjuda hem någon), måste jag ha lite tid för mig själv med.
Anonym

Jag är styvmor och jag skulle inte ha klarat av att bygga upp en relation till min sambo om vi inte hade fått vara själva. Föräldrar som skilt sig har ju haft sin barnfria tid att bygga upp sitt förhållande med innan barnen kom.
Och som styvförälder vet man inte vad det innebär att bli tillsammans med någon som redan har barn. När man väl har kommit så långt i förhållandet att den riktiga vardagen står där är det för sent att stänga av känslorna och säga hej då.
”Styvmor”

Barnbollning = vuxenegoism.
Ingen kan väl tro att barnen mår bättre av att bollas.
De vuxna får sitt. Barnets bästa struntar barnbollarna egentligen i. Alla blir nöjda utom barnet.
Kidogo

Kan inte annat än beundra dessa frånskilda män som reser 20/40/60 mil två gånger varannan helg för att hämta och lämna sina barn, i 15-20 år. Det visar väl att fadern faktiskt vill träffa barnet?
Elisa

Jag förstår inte hur man kan vara så jäkla självupptagen att man flyttar ifrån sitt eget barn och
sedan kräver att barnet ska ha ett mindre helvete och åka fram och tillbaka. Rimligen borde man förverka sin rätt till så omfattande umgänge om man flyttar.
Olle

Hade det varit kvinnan som ville flytta och ta med sig barnet hade det säkert inte varit så kontroversiellt. Pojken kanske biter sina naglar på grund av mammans ångest och inte tvärt om. Vårdnad? Vårt barn flög med lapp runt halsen tills hon var tio. Därefter måste hon åka tåg ensam. För min dotter och mig blev det total separation under pappa-umgänget, som ibland, när det passade honom, kunde omfatta fyra sommarveckor. Lång tid för en fyraåring.
Boförälder

Är uppvuxen med en lesbisk mamma under 70-talet och kan inte påstå att det är egoistiskt av henne. Jag är otroligt tacksam över att hon och min far skaffade mig! Jag blev aldrig mobbad under min uppväxt.
Jojjo

Lille Ivan är omgiven av engagerade och omtänksamma vuxna. Han kommer säkert i större utsträckning än andra barn lära sig respekt för dem som är ”annorlunda”, med tanke på de fördomar hans föräldrar säkert fått utstå.
Smålands-Rambo

Bra artikel som bekräftar något jag redan visste: Heterosexuella skaffar ofta (men inte alltid!) barn därför att ”så ska det ju vara” oavsett om de vill ha barn eller är lämpliga som föräldrar.
Homosexuella tänker efter ordentligt innan och planerar. Barn med sådana fördomsfria föräldrar får säkert en bra och mycket bättre start i livet.
Bengt

Det är inte bara i ”särboförhållanden” som mamman har svårt att släppa fadern inpå barnet. Vet många gifta par där pappan inte får peta på barnet före dess
femårsdag … Inte undra på att de fäderna sedan har svårt att ”ta sitt ansvar” när de inte fått göra det då barnet var litet.
Mamma

”Vem packar väskan varje vecka när barnen skall flytta mellan mamma och pappa”, undrar ni. ”Vilken pappa”, undrar jag.
Tyvärr är problematiken kring barns boende inte lika aktuell för alla. Det finns en del föräldrar (läs: pappor) som helt sonika väljer bort sina barn vid skilsmässa. Då hjälper varken familjerätt eller domstol.
Susan

Det är inte ovanligt att mamman, efter separationen, fortsätter att köpa kläder, vara klassförälder, fixa barnkalas, ha koll på viktiga datum och se till att den praktiska vardagen funkar.
Hon lägger ner mer tid på barnen än vad pappan gör, trots att de på papperet delar lika.
Fler mammor än man någonsin kan ana skickar med kläder när barnen ska till pappa och till och med får tillbaka en väska med smutskläder.
Fler mammor än man någonsin kan ana orkar inte bråka om underhållsbidraget, dvs de står för huvudkostnaderna för barnen, trots att de på papperet delar lika.
Att ändra ansvarsfördelningen vid en separation kräver ett medvetet arbete från båda håll.
Papporna måste vilja ta halva ansvaret för ekonomin och för det praktiska arbetet som vardagslivet för ett barn innebär och mammorna måste våga släppa ansvar. Det ena förutsätter det andra.
Kajsa

En oerhört angelägen aspekt är ekonomin. Vid ett växelvis boende 50/50 är ingendera förälder
berättigad till underhållsbidrag från den andre föräldern.
Detta innebär att barnet halva tiden vistas hos en förälder (vanligtvis mamman) som inte har råd att stå för de aktiviteter, den mat, de resor med mera som den andre föräldern kan stå för under sin tid med barnet.
Det blir således en stor snedfördelning i barnets levnadsstandard under halva tiden.
Oavsett inkomst har mamman ingen som helst möjlighet att vända sig till domstol för att få gehör för en önskan om ekonomiskt bistånd av den andre föräldern
eftersom växelvis boende förutsätter att kostnaderna för barnet delas lika.
Ett växelvis boende där vanligen dubbla uppsättningar leksaker, kläder med mer skall finnas, sätter således en mycket stor press på den ekonomiskt svagare föräldern.
Detta gäller även de aktiviteter som barnet kanske uttrycker en önskan om, men som modern inte kan stå för själv. Hon blir då utlämnad till exmakens "goda vilja" för att förverkliga dessa.
I mitt arbete har jag märkt, liksom säkert många föräldrar som läser detta, att pengar och då snarast olikfördelningen härav kan leda till mycket stora konflikter, något som barnet tvingas genomlida.
Slutligen kan anföras att föräldrar i allt större utsträckning talar om "barnfria veckor". Tidigare var det enligt min erfarenhet uteslutande pappor som sökte växelvis boende medan mammorna ville att barnen skulle bo hos dem. Sannolikt i många fall för att möjligheten till att få rätt till ett boende i större utsträckning än så upplevdes som utsiktslös.
Nu börjar sakta en ökning av mammor i karriären komma som själva talar om växelvis boende för barnen av rent praktiska skäl. Detta är något som jag för egen del upplever som något stötande, dvs hur föräldrar (givetvis oavsett kön) använder sig av begreppet.
Barnen förtjänar så mycket mer än att vara en tillgång varannan vecka. Min personliga uppfattning är att växelvis boende för barnens del bör tillämpas mer
restriktivt och definitivt inte med motiveringen att "varannan vecka är jag ensam och då kan jag umgås med vänner med mera".
Familjerättsjurist