Teckna eller inte är frågan

När så kallade cochlea-implantat (ci), en teknik som ger konstgjord hörsel, började opereras in på barn i Sverige på 1990-talet reagerade döva och andra grupper kraftfullt. Hårda ord yttrades. Ci sades vara barnmisshandel. Sveriges dövas riksförbund och Hörselskadades riksförbund krävde att en ci-operation bara skulle få utföras på personer över 18 år som själva kunde fatta beslutet.

Samtidigt rapporterade medierna att cochlea-implantat gjorde döva hörande.

–Nu är diskussionen om ci mer nyanserad. Allt fler har förstått att ci inte gör döva hörande, säger Lars-Åke Wikström, mångårig ordförande i Sveriges dövas riksförbund och själv döv.

Debatten handlade om för och emot ci. Från de dövas sida var rädslan stor att den så kallade oralismen skulle återkomma i ny skepnad. Många döva minns med fasa hur de förbjöds använda teckenspråk och tvingades tala i skolan för att bli normaliserade i samhället. Om de inte klarade att uttala ord fick de stryk. Den så kallade dövvärlden med egen kultur blev ett sätt för dem att känna sig hemma och använda teckenspråk. Såren var så djupa att många skapade en barriär mot hörande.

På 1970-talet växte en rörelse kallad deaf power fram för att synliggöra döva. 1981 var Sverige först i världen med att erkänna teckenspråket som dövas första språk. Det var en stor seger för dem som försvarade teckenspråket.

De som förespråkade ci på döva barn och satsning på tal ansåg att det var självklart att döva barn skulle få chans att höra, lyssna på musik och ta del av majoritetssamhället. Mötet mellan de olika grupperna var en krock.

Nu är ci inte längre lika kontroversiellt. De flesta barn som föds nu får ci. Sveriges dövas riksförbund har tillsammans med Unga hörselskadade och två andra organisationer parollen: ”Vi är inte emot cochlea-implantat, vi är för teckenspråk”.

Eva Karltorp, läkare och ansvarig för ci-verksamheten på Karolinska universitetssjukhuset, tror att förklaringen till att kontroversen är över är att allt fler förstår nyttan med ci. När ci-motståndet var stort gjordes inte operationer på riktigt små barn utan kanske först vid fyra års ålder.

–Då var resultaten inte så bra. För att få en god talspråksutveckling är det viktigt att döva spädbarn får ci så tidigt som möjligt, helst före ett års ålder. Då utnyttjar man den period då hjärnan är förberedd för talspråksinlärning, säger Eva Karltorp.

Samtidigt som ci-debatten är över talas det i dag mycket om vikten av teckenspråk för döva barn med ci och om skolval, det vill säga om ett dövt barn med ci ska gå i en vanlig skola eller en skola för döva och hörselskadade.

Sveriges dövas riksförbund och Hörselskadades riksförbund (HRF) kräver att alla döva och hörselskadade barn ska ges rätten att lära sig teckenspråk oavsett skolform. På så sätt kan de själva välja det språk som känns mest bekvämt i olika situationer i livet – i skolan, hemmet, tillsammans med kamrater och vid fortsatta studier.

–Ci gör inte döva hörande utan hörselskadade. Allt fler hörselskadade har upptäckt hur nyttigt teckenspråket är för dem, säger Jan-Peter Strömgren, ordförande i HRF, som har gjort omtalade rek­lamkampanjer om att ett stort antal hörselskadade barn är onödigt eftersatta och mår dåligt i skolan.

Kollegan i Sveriges dövas riksförbund, Lars-Åke Wikström, som själv använder hörapparater då och då, lägger till att han av egen erfarenhet vet att även om en hörselskadad hör bra behöver han eller hon ändå teckenspråk, som är ett säkert kommunikationssätt som kan användas i alla sammanhang utan missförstånd. Ett annat argument som han lägger fram är att ci- och hörapparatanvändare är beroende av fungerande teknik.

–Det räcker inte att lära sig teckenspråk när man är liten –man behöver lära sig det genom hela skoltiden så att språket följer den intellektuella språkutvecklingen, säger han.

Ann-Charlotte Gyllenram, ordförande i Barnplantorna, en riksorganisation för barn med ci och hörapparater, önskar att debatten kunde flyttas från teckenspråk eller inte till att handla om kommunikation.

–Inom överskådlig tid kommer vi att se barn med olika hörhjälpmedel kommunicera med tal, teckenspråk och tal med stöd av tecken med mera, i varierande kommunikativa situationer. Individen väljer själv det sätt som han eller hon vill kommunicera på, säger Ann-Charlotte Gyllenram. Hon har träffat många döva skolbarn som går i vanlig skola. Hennes bild är att de fungerar bra i samspel med de andra barnen, som visar hänsyn och talar en i taget.

Barn med ci som går i skola på hemorten använder oftast inte teckenspråk, enligt Ann-Charlotte Gyllenram, som tror att antalet teckenspråkiga minskar i framtiden. Hon anser att om ett barn väljer en integrerad skolgång ska det beredas möjligheter att lära sig teckenspråk via teckenspråkslektioner. Detta innebär emellertid inte att barnet blir tvåspråkigt i svenska och teckenspråk, enligt henne.

Läkaren Eva Karltorp säger att de flesta föräldrar väljer att lära sig teckenspråk i varierande grad. När en person med ci badar måste han eller hon ta av sig apparaten för att den inte ska bli vattenskadad. Det är i sådana sammanhang bra att kunna teckenspråk, enligt henne. I samråd med personal vid ci-verksamheten och hörselhabiliteringen bestämmer föräldrarna om deras barn ska lära sig teckenspråk eller inte och vilken talträningsmetod barnet ska ha.

I kyrktidningen Stiftstecken säger Eva Karltorp att många föräldrar väljer bort teckenspråk för att de är trötta på kritiken för att ha satsat på tal från vissa på hörselhabiliteringen.

–Vi stöttar föräldrarna i det val de gjort. Det finns alltid möjlighet att göra nya val, säger Eva Karltorp.

När allt fler döva barn med ci hör och talar bra minskar behovet av teckenspråk. Ordföranden för de dövas riksförbund, Lars-Åke Wikström, förklarar sitt försvar av teckenspråket.

–Vi gör det av omtanke för döva barn med ci. Vi vet ju att ci inte ger fullgod hörsel. Vi är oroliga för att det finns föräldrar som väljer bort teckenspråk för att de så gärna vill att deras barn ska vara så hörande som möjligt, säger Lars-Åke Wikström.

Manillaskolan, belägen på Djurgården i Stockholm, är en av landets sex specialskolor som erbjuder tvåspråkig undervisning i en teckenspråkig miljö. Skolan har en historia som sträcker sig ända tillbaka till år 1809. Undervisningsmetoder har avlöst varandra. Oral, teckenspråk, både och... Nu är förändringens vindar ännu en gång där med både tal och teckenspråk som undervisningsspråk.

Idag blir vanlig skola ett allt vanligare alternativ för döva barn med ci, enligt Barnplantorna. Manillaskolans rektor Robert Ekstrand och samordnare Helena Foss Ahldén har ännu inte riktigt märkt av trenden med sjunkande elevtal. I dag har 42 av skolans 137 elever cochlea­implantat. De flesta går i de lägre stadierna.

–Det är svårt att dra generella slutsatser. Vi har elever med ci som hör och pratar bra men ändå väljer oss för att få tillgång till en teckenspråksmiljö. Skolan ger en möjlighet att arbeta med språk, kultur och identitet, vilket stärker eleverna inför att leva ett inkluderat vuxenliv.

På Manilla erbjuds individanpassad undervisning för att möta elevers olika behov av talad svenska och teckenspråk.

I många länder har dövskolor lagts ner på grund av att döva elever går i vanliga skolor. Sverige har länge varit en förebild i världen för sina väl bevarade tvåspråkiga dövskolor.

Nu är det inte säkert hur föredömet Sverige ser ut i framtiden. Frågan är om dövas och hörselskadades representanter har rätt i att historien kommer att upprepas, eller om ci-förespråkarna är annorlunda jämfört med de gamla oralanhängarna.