– Egentligen är det ju på grund av anknytningen som vi har adoptioner. Vi vet idag att barn behöver ha ett starkt relationsband till någon eller några vuxna för att utvecklas väl. Och det får de inte på samma sätt på ett barnhem, säger Ulla Moberg-Hovmark, Adoptionsrådgivningen i Skaraborg.

Erfarenhet visar att yngre barn ofta har lättare att knyta an till sina adoptivföräldrar. Förklaringen är bland annat att ju yngre barnet är desto mindre är risken att det har hunnit vara med om traumatiska upplevelser.

– Men man kan inte gå bara på ålder utan det handlar om vad barnet har med sig i bagaget. Ett äldre barn har kanske haft två bra föräldrar att knyta an till från början, men sedan har det hänt något som gjort att de har ryckts bort. Då kan det barnet ändå ha fått en bättre start i livet än ett litet barn som aldrig haft någon som sett dess behov, säger Ulla Moberg-Hovmark.

För att anknytningen ska bli trygg behöver barn vara omgivna av lyhörda vuxna som uppfattar deras signaler och tillfredsställer deras behov. Ett spädbarn som har kissat eller är hungrigt, börjar till exempel ofta att skrika. Normalt kommer då föräldern dit och byter blöja eller ger mat. Barnet blir lugnat och känner sig tryggt igen tills det uppstår ett nytt behov som behöver tillfredsställas.

– Men ett barn som ligger i en säng på ett barnhem i Indien eller Colombia och signalerar att det har kissat eller är hungrigt, får oftast inget svar på sina signaler. Där matas barnen och sätts på pottan på givna tider. Barnets upplevelse blir därför att det inte kan påverka sin situation och ofta tystnar det efter en tid, säger Ulla Moberg-Hovmark.

De här tidiga erfarenheterna skapar inre föreställningar hos barnen om vad som händer när de signalerar sina behov. När barnen kommer till sin adoptivfamilj är förväntningarna att detta gäller där också.

– Då är det väldigt viktigt att adoptivföräldrarna uppfattar och svarar på barnets ofta små signaler så att det kan lära sig att det gamla bemötandet - eller icke-bemötandet – inte kommer tillbaka. Det kan ta olika lång tid, men när det fungerar byggs tilliten och tryggheten upp. I detta samspel grundläggs anknytningen mellan barn och föräldrar, säger Ulla Moberg-Hovmark.

För att barnet ska kunna knyta an ordentligt uppmanas nyblivna adoptivföräldrar ofta isolera sig med sina barn den första tiden. Tanken är att den nya familjen ska lära känna varandra ordentligt och att barnet ska förstå vilka personer det hör ihop med.

– Det är viktigt att få till något slags ”psykologisk navelsträng”. Om barnet släpps helt fritt i den nya miljön är risken att det blir distanslöst och går till vem som helst i sökandet efter personer att höra ihop med, säger Ulla Moberg-Hovmark.

En av de saker som främjar anknytningen är kroppskontakt. Ett spädbarn blir ju mer naturligt hållet och ompysslat av sina föräldrar, men även äldre barn behöver fysisk närhet. Det framgår bland annat av en studie om vietnamesiska båtflyktingar som kom som adoptivbarn till Norge. De flesta barnen var i dåligt fysiskt skick och behövde en hel del fysisk omvårdnad första tiden hos adoptivfamiljen. Trots att de var lite äldre vid ankomsten (upp till nio år) fick de snabbare en trygg anknytning till sina adoptivföräldrar och mådde bättre på sikt än friska barn som adopterats i motsvarande ålder.

– När man är sju eller nio år är det inte så lätt att låta sig bli ompysslad av nya mamma och nya pappa, men om man är sjuk så är det lättare att bejaka sina behov och låta andra ta hand om en. Barnet känner sig sett och bekräftat eftersom föräldern finns där för honom eller henne hela tiden, säger Ulla Moberg-Hovmark.

Anna Lagerblad

08-13 51 65

anna.lagerblad@svd.se

Fler artiklar