Som att plötsligt ha blivit anförtrodd att köra ett stort jetplan. Man är väl medveten om det stora ansvaret – och samtidigt helt skräckslagen eftersom man inte alls vet hur man gör.

Så kan mammor med anknytningsproblem beskriva känslan att bli förälder.

- Ibland riktigt ser man ångesten i deras blickar. De känner skräck och fasa. Mammorna kan ha varit väldigt välfungerande och framgångsrika tidigare i sina liv, men föräldraskapet kräver något av dem som de inte alls är beredda på, säger Eva Norling Bergdahl, legitimerad psykolog och psykoterapeut inom BUP:s späd- och småbarnsteam inom mellanvård Sydost i Stockholm.

Normalt är det sköterskorna på barnavårdscentralen som först upptäcker att något inte står riktigt rätt till i den nyblivna familjen. Små barn med relationsproblem reagerar ofta med sömnproblem, spattig motorik, extrem skrikighet eller ätstörningar med sviktande viktuppgång som följd.

- Det kan vara lite skakigt för alla den första tiden, men mammor med anknytningsproblem har särskilt svårt att möta de här reaktionerna hos barnet. BVC-sköterskorna ser eller känner ofta med magen att det inte står riktigt rätt till. Även sjukhusen kan ibland slå larm om föräldrarna verkar väldigt oroliga och söker oproportioneligt mycket sjukvård för sitt barn, berättar Eva Norling Bergdahl.

De föräldrar med anknytnings- och relationsproblem som remitteras till späd- och småbarnsteamet erbjuds vanligtvis så kallad samspelsbehandling, ofta i grupp.

En gång i veckan kommer då barnet och mamman (som normalt är den som är föräldraledig i början) till mottagningen för att delta i en gruppverksamhet. Föräldrar och terapeuter sitter tillsammans i en cirkel på golvet med spädbarnen liggandes i mitten. Ofta inleds mötet med lite småprat samtidigt som terapeuterna försöker göra föräldrarna uppmärksamma på barnens signaler och kontaktförsök.

- Mammorna som kommer till oss är ofta förtvivlade och vill ha hjälp. Vissa tror att det är något fel på barnet som inte tittar på dem. Andra tror att det är hos dem som felet ligger. De känner sig otillräckliga och värdelösa som mammor, säger Eva Norling Bergdahl.

Under varje gruppmöte hålls en sångstund. Musik och sång har nämligen visat sig vara effektiva verktyg för att få igång anknytningen och samspelet mellan förälder och barn. För en mamma som känner sig osäker på hur hon ska bete sig med sitt barn, kan barnsångerna och ramsorna vara ett sätt att lära sig att umgås med barnet.

- Sången blir ett slags byggnadsställning som kan användas medan relationen är under uppbyggnad, säger Eva Norling Bergdahl, som nyligen skrivit en rapport om hur sång och ramsor kan användas för att stärka relationen mellan spädbarn och deras föräldrar.

En annan fördel är att sjungandet involverar mycket gester och mimik. En del av mammorna med relationsproblem är deprimerade och har då ofta ett väldigt utslätat ansiktsuttryck och återhållet kroppsspråk. Men den mimik och de rörelser som följer av sångerna gör att barnet plötsligt möts av ett livfullt ansikte. Han eller hon är då ofta snabb att svara på det och gensvaret kan i sin tur ha stor effekt på mamman. Hon känner sig positivt bekräftad och tar kanske ut gesterna ännu mer. Så är samspelet igång.

- Vuxnas sätt att prata med barn är ju så karaktäristiskt. Automatiskt höjer och sänker man rösten och förstorar sin mimik. Det är otroligt viktigt för att få igång den här kommunikationen och samspelet med barnet, säger Eva Norling Bergdahl.

Enskilda sånger kan också användas för att reglera olika känslolägen: trösta, lugna, aktivera, vitalisera… En del av mammorna har svårt att vara lyhörda för sitt barns sinnesstämning och då kan terapeuterna hjälpa till lite på traven genom att föreslå speciella sånger. Dessa kan mammorna sedan använda sig av hemma i olika situationer.

- I vår sångskatt finns det ju alla typer av sånger. Vill man liva upp sitt barn så sjunger man kanske ”Borgmästar Munthe”, medan ett barn som behöver lugnas kanske behöver höra en vaggsång som ”Sov du lilla knyte”.

- Det häftiga och sinnrika är att mamman samtidigt lugnar sig själv när hon sjunger för barnet. Sången är ett så starkt verktyg, säger Eva Norling Bergdahl.

Samspelsbehandlingen pågår normalt mellan sex och åtta månader. Under den tiden går mamman även i individuella samtal hos en av terapeuterna en gång i veckan. Under de mötena kan hennes egna problem ventileras mer. Även pappan bjuds regelbundet in till familjesamtal under behandlingen.

- Det blir ju ganska mycket fokus på mamman eftersom hon normalt är den som är hemma med barnet den första tiden. Rent teoretiskt skulle vi även kunna ha pappor och barn i behandling. Vi försöker också involvera dem mer och arbeta med samspelet inom triaden: mamma-pappa-barn.

Under den individuella behandlingen används även den så kallade Marte Meo-metoden. Den går till så föräldern och barnet filmas med videokamera i olika vardagssituationer, exempelvis vid blöjbyte. Efter att psykologen gjort en egen analys av filmsekvenserna, tittar hon eller han på filmen tillsammans med mamman och kan då frysa bilden när barnet till exempel söker förälderns blick eller ler nöjt. För en förälder som känner sig oduglig och avvisad kan det vara väldigt stärkande att se att barnet faktiskt försöker få kontakt.

- Det här med anknytningen är ju ingen kunskap som man kan läsa sig till, utan det är något som man har med sig. Ofta är det brister under den egna barndomen som gör att det blir svårt med anknytningen när man själv får barn. Men även om förmågan till samspel kan bli störd eller komma på avvägar, så har vi det i oss och för de allra flesta går det att träna upp igen, säger Eva Norling Bergdahl.