Patrik Nordell anser att det i filosofisk mening inte går att fastställa att fyra sinnen – syn, känsel, lukt och smak – är sämre än fem sinnen, där även hörseln är med.

–Du är vad du är, säger Patrik Nordell, som har studerat filosofi och fastnat särskilt för det relativt nya begreppet deafhood.

Ordet lanserades av den brittiske forskaren Paddy Ladd på Bristol university. Tanken är att engelska ordet likt brotherhood, ska ge positiva associationer. Deafness (dövhet) förknippas med sickness (sjukdom) medan deafhood pekar på en positiv gemenskap bland döva.

Patrik Nordell betonar att han inte är emot cochlea-implantat. Det viktiga är att de döva också får teckenspråket. Däremot hävdar han bestämt att en döv kan ha ett minst lika bra liv, om inte bättre, utan ci. Han anser att ci är problematiskt på många plan, både i filosofisk mening och i praktiken.

–Hörande föräldrar, som oftast inte vet något om döva, måste våga diskutera rädslan att få ett ”annorlunda” barn. Är döva barn oönskade? Ligger felet hos det biologiska barnet eller hos föräldrarnas omedvetna eller medvetna nedvärdering?

Hans teckenspråk är uttrycksfullt och går inte alltid att översätta direkt till skriven svenska, då det innehåller många metaforer och är komplext. Som det här scenariot:

En mamma föder ett barn. Hennes händer blir snabbt skakiga när hon får reda på att barnet är dövt. Hon är så chockad att hon har svårt att hålla i barnet. Negativa värderingar dyker upp i hennes huvud: Det är en olycka att vara döv, allt blir sämre. Vad kan man göra för att barnet ska bli hörande?

Scenariot, om än dramatiskt, är vanligt även i verkligheten när hörande föräldrar får besked att deras barn är döva.

–Normen att höra är djupt inrotad i samhället och att vara hörande är per automatik bättre än att vara döv. Frågan är om det verkligen stämmer. De negativa associationerna till döva är ett arv från kolonialismen, hävdar han och gör denna liknelse:

Skeppet färdas på vatten med starka vågor till Nordamerika. Koloniserande britter erövrar länder och visar en överlägsenhet gentemot ursprungsbefolkningen, till exempel indianer, och tvingar dem att vara något de inte är, just för att deras västerländska kultur anses vara bättre och mer sofistikerad. Det är likadant med exempelvis aboriginer och romer.

–Dövhistorien är precis likadan. Det medicinska perspektivet genomsyrar än i dag – det är synd om döva eftersom de inte hör. De reduceras till att vara ett icke hörande väsen som inte lever ett fullt liv då de ständigt är i avsaknad av något. Det är fullständigt fel.

En dövlärarkonferens i Milano beslöt år 1880, ofta benämnt dövas svarta år, att så kallad oralism, som betyder tal och läppavläsning, skulle vara den rådande undervisningsmetoden. Tanken var att döva skulle bli ”så hörande som möjligt” för att klara sig i samhället. Detta trots att döva inte hörde sin egen röst. Beslutet ledde enligt forskaren Paddy Ladd till att döva, som före 1880 var välutbildade och hade bra jobb, trängdes tillbaka. Deras kultur, skriv- och teckenspråk sjönk till botten. De så kallade sju vita åren är ett känt uttryck bland döva. Många döva fick växa upp utan något teckenspråk hemma tills de kom till dövskolan. De förbjöds använda teckenspråk på lektioner men tecknade på raster, ibland i smyg.

Långt senare, när hörapparater kom på bred front på 1950-talet, kom en statlig utredning i Sverige fram till att döva nu var på väg att försvinna.

–Fem decennier senare vet vi att hörapparaterna inte gjorde döva hörande. Det är samma mönster som med dagens cochlea-implantat, som sägs göra döva hörande och att döva nu är på väg att försvinna.

Patrik Nordell menar att döva är en förtryckt minoritet som inte alltid får gehör för att de är så mycket mer än sin dövhet, och att teckenspråk är ett fullvärdigt språk med egen grammatik och eget ordförråd, inte gester.

År 1981 hände äntligen något – Sverige erkände som första land i världen teckenspråket som dövas första språk.

Även med teckenspråk som undervisningsspråk har dövskolan inte alltid fungerat bra. Många döva har lämnat skolan med bristfällig svenska. Vad beror det på?

–Det är väl inte konstigt. Vi är drabbade av kolonialismens effekter och måste återuppbygga vår skadade kultur och tvåspråkighet. Vi måste komma ihåg att det också finns många döva som skriver bra svenska och som har fått rätt förutsättningar i skolan och hemmet, särskilt de yngre.

Nu riskerar teckenspråkets ställning att hotas igen. En internationell teckenspråksmanifestation ägde rum den 29 september i år i många länder, bland annat ­ i Danmark, Kanada, Frankrike och USA. Idén lanserades under dövas världskongress i Madrid i protest mot att vissa länder förvägrar barn med ci teckenspråksundervisning. Manifestationen i Sverige skedde i Örebro, Sveriges dövtätaste stad, och i Göteborg.

Patrik Nordell höll ett tal i Örebro om att audism var värre än nazism. Audism, även det ett relativt nytt begrepp, betyder hörandes överlägsenhet gentemot döva.

Varför säger du att audism är värre än nazism?

–Jag var ute efter att provocera. Döva var visserligen en av de grupper som skickades till gaskammaren under andra världskriget. Vad jag vill säga är att det är oerhört smärtfyllt för en döv person att under hela livet bli berövad rätten till teckenspråk. Det som sker på flera håll i världen är ett språkligt folkmord.

Hur ställer du dig till att cochlea-implantat ju har visat att de fungerar på många döva barn, som nu hör och pratar bra?

–Nu reducerar du dem till själva hörseln och talet. Du måste sätta det i ett större sammanhang och tänka på hur de mår i själen. Har de bra kompisar? Får de en stark identitet? Om vi tittar på själva cochlea-implantatet är det bara en teknik och ingen naturlig del av en identitet.

–Jag undrar hur det ska gå för döva med ci som inte får teckenspråk? Det låter så logiskt när man säger att det är bättre att höra lite eller ganska bra än att vara döv. I själva verket är det tvärtom. Många hörselskadade är isolerade och deras självförtroende är inte på topp. Problemet ligger inte hos föräldrar utan samhällets systematiska kolonialism.

För Patrik Nordell är döva en språklig minoritet och inte funktionshindrade. De har en egen kultur med stark samhörighet. Där är kollektivism rådande istället för individualism. Det innebär varm gemenskap, men också att en person som vill gå en annan väg kan ha svårt att bli accepterad av de andra.

Om Patrik Nordell får ett dövt barn vill han inte att det ska få ci. Han anser att döva och teckenspråkiga barn är en av de finaste gåvor som finns, och att det är inget fel på döva barn.

Är det för din eller barnets egen skull?

–För barnets, självklart. Om teckenspråket blir bannlyst i Sverige är jag asylflykting och flyttar till ett annat land där döva är accepterade.