Överst på önskelistan inför dotterns fyraårsdag stod det: Prinsessklänning.

Från omgivningen fick vi veta att nu hade vår dotter kommit in i prinsessåldern. Den oundvikliga, lagbundna, tid som infaller i alla små flickors liv. Och nu var det alltså vår dotters tur. Men finns den verkligen? Och gäller prinsessåldern bara flickor?

– Nej, säger Christian Eidevald, doktor i pedagogik vid högskolan i Jönköping. När man generaliserar och automatiskt kopplar ett intresse till ett kön, som att alla flickor leker prinsessa, så våldför man sig på många barn och ­påtvingar dem ett intresse. Det finns dessutom många pojkar som är intresserade av att klä ut sig till prinsessa, men det är bara flickorna som blir uppmuntrade i sina prinsesslekar.

Vaddå uppmuntrade? Många föräldrar säger att de inte har påverkat sina barn utan att de fått välja helt själva och ändå har dottern fallit för prinsessor och sonen för superhjältar.

– Flera forskare som tittat på familjer ser en stark styrning som har med kön att göra. Det handlar om hur man kramar barnen, vilka kläder de får och vilka blickar och kommentarer man ger dem. Det mesta är omedvetet. Det handlar om en oerhört komplicerad och subtil påverkan, ­säger Christian Eidevald som för sin avhandling filmat aktiviteter ­

i olika förskolor för att fånga pedagogernas reaktioner när barnen gick utanför sina förväntade könsroller.

– För varje situation som vi ­gemensamt tittade på i efterhand förklarade pedagogerna att det gällde just det barnet i just den situationen. Pojken skulle precis gå hem, det var därför han inte fick klä ut sig till prinsessa. Men vid ett annat tillfälle fick en flicka klä ut sig, trots att hon också strax skulle gå hem. Vi tror att vi bemöter varje enskilt barn individuellt, men istället gör vi stora skillnader utifrån förväntningar kopplade till gruppen flickor och gruppen pojkar, säger Christian Eidevald som även är kritisk till vissa jämställdhetsprojekt.

– Även där klumpas ofta pojkar ihop och tränas i att exempelvis massera och flickor ska spela innebandy fast det kanske bara är några av pojkarna som behöver träna på sina mjukare sidor.

Enligt Vårdguidens information leker flickor ofta prinsessor och pojkar är olika hjältar som är starka och tuffa vilket hör till barnets utveckling – att testa sin könsroll och upptäcka vad den innebär.

– Barnen i förskoleåldern testar könsrollerna på ett outvecklat sätt. Som vuxen kan man förskräckas av de schablonbilder de spelar upp där flickorna gör sig fina och pojkar är starka, säger Ann Frisén som är docent i psykologi på Göteborgs universitet.

I treårsåldern är det viktigt för barn vem som är mamma, pappa, flicka eller pojke eftersom de precis börjat förstå att det är pojkar som kan bli pappor och flickor som kan bli mammor.

– Men det finns fortfarande pojkar i den åldern som säger att de ska bli mamma och ha bebisar när de blir stora.

Ofta är det de vuxna som är obekväma med att pojkar leker prinsessa och andra så kallade flicklekar. Men det är viktigt, ­menar Ann Frisén, att alla barn får testa även den andra könsrollen.

– Låt sonen gå till dagis i kjol om han vill det. Att leka prinsessa är en rollek och det är hälsosamt att leka och prova olika roller. Barn leker det de behöver leka så länge de tycker att det är intressant och i leken testar barnen hur man får vara, säger Ann Frisén.

Hur leker då flickor – och pojkar – prinsessa? Ja, på alla möjliga sätt. Allt ifrån att iscensätta de klassiska sagorna till att prinsessklänningen bara är ett plagg ­under fotbollspelandet. Men Anette Hellman, doktorand vid institutionen för pedagogik och didaktik vid Göteborgs universitet, som för sin doktorsavhandling studerat två förskolor under två års tid, såg en skillnad i hur pojkar respektive flickor lekte prinsessa.

– Pojkarna satte på sig klänningarna, speglade sig, gick på tå och svängde på rumpan. De prövade att använda ett mer kvinnligt kroppsspråk, men det var inte helt vanligt att de lekte prinsessa, säger hon.

Flickorna lekte istället mer traditionella prinsesslekar ur sagorna där några var prinsar som kom och räddade prinsessorna.

– De äldsta flickorna ville vara prinsessa och pojkarna var väl sådär intresserade av att få rollen som prins. Till slut sa de: jag orkar inte rädda dig, du får rädda dig själv, säger Anette Hellman.

Under terminen utvecklades leken till en mer aktiv lek där prinsessorna jagade prinsarna för att pussas. Året innan, då de äldsta barnen var pojkar, hade lekarna istället dominerats av superhjältar i form av batman, turtles och pirater.

– Förskolan har ett starkt uttalat uppdrag att verka mot stereotypa könsroller, annars bryter den mot värdegrunden. Pedagogerna ska också strukturera sitt arbete efter barnens behov. Det kan vara bra, men det kan också bli så att deras föreställningar om kön styr vad de uppfattar som barnens behov. När flickorna ­dominerade det andra året började pedagogerna sy prinsessklänningar och läsa prinsesshistorier – något som varken föräldrar, ­pedagoger eller barn hade saknat året innan, säger Anette Hellman.

Hon berättar om ett tillfälle då pedagogerna visade en nysydd prinsessklänning vid samlingen. De flickor som prövade den först fick höra vad fin du är. Men när sedan en pojke på fyra fick pröva klänningen sa de äldre flickorna att han var en fånig pojkprinsessa.

– Pojken slet av sig klänningen och var ledsen i flera dagar. Han, och de andra barnen i gruppen, lärde sig var gränsen gick för pojkar – trots att pedagogerna sa att de här klänningarna var för alla, säger Anette Hellman och tänker att pedagogerna istället skulle ha hängt in prinsessklänningarna bland de andra utklädningskläderna och talat om att de fanns att använda för alla barn.

När Christian Eidevald visar kort på sin son iklädd prinsessklänning är reaktionerna istället positiva – bland dem som är ­intresserade av genusfrågor.

– Det intressanta är att han då uppfattas som ett barn som gjort rätt, som brutit mot sin könsroll. En flicka som väljer en prinsessklänning uppfattas däremot som förtryckt utifrån rådande könsstrukturer. Det är bara om hon väljer en riddardräkt som hon anses ha gjort ett fritt val. Men då hamnar vi igen i att allt handlar om kön. Det är inget egenvärde ­

i sig att bryta mot könsrollerna, säger han.

Istället vill han att det ska vara lika okej för flickan som för pojken att välja – eller inte välja – att vara prinsessa. Men om valet är barnets eget, eller ett resultat av påverkan från föräldrar, förskola, vänner och kommersiella krafter är egentligen omöjligt att säga, troligast är väl att det är en kombination av alltihop.

– Barn har en stark önskan att få vara med i leken, att få vara delaktig. För om du inte är med, vem är du då? säger Anette Hellman och berättar om flickan som inte fick vara med och leka Batman eftersom hon var helt klädd i rosa.

– Batman har bara svarta kläder när de rosa är smutsiga, sa hon. Det visste hon, för så var det på hennes dvd hemma.

Och eftersom ingen egentligen hade sett filmen visste ingen hur det var, så hon fick vara med i leken.

– Detsamma gäller genusnormen, ingen vet var gränsen går. Barnen prövar och testar vad som funkar. De har stora diskussioner om detta, det pågår ständiga förhandlingar. Hur ska det vara? Vem bestämmer det? säger Anette Hellman.