Artikeln om Pop tar upp inte bara en, utan två, frågor som jag funderat på även innan jag själv fick barn. Inför förlossningen undrade jag just vad reaktionerna skulle bli om vi svarade ”Ett barn” på frågan ”Vad blev det?”. Att vi som människor – medvetet och omedvetet – behandlar barn olika beroende på om de är pojkar eller flickor visar visserligen forskning, men det räcker ju att göra egna observationer för att konstatera detta.

Med nu 1,5 års erfarenhet av att ha ett barn – en pojke – har det blivit än mer tydligt att vi (jag själv inräknad) inte kan förhålla oss till ett barn, eller för den delen en vuxen människa, om vi inte vet vad det har för kön. Och omvärlden underlättar inte precis heller.

Kläder – och framför allt barnkläder – är en viktigt könsmarkör. Jag vet att det räcker med en röd mössa för att ett barn ska bli ”flicka”. Fram till ungefär ett års ålder finns det i alla fall hyfsat könsneutrala kläder, men ­sedan... Det är inte bara färgerna som begränsas för pojkar respektive flickor. Jag är trött på att se spindlar, dödskallar, batman och bilar på kläderna på ”pojkavdelningen” och blommor, hjärtan och änglar på ”flickavdelningen”.

Dessutom är det olika passformer på kläder för barn. Såvitt jag kan se är barn fysiskt lika vid 1,5-årsåldern, men kläder för flickor är tajta medan pojkars plagg är bylsigare. För att inte tala om de könssegregerade leksaksaffärerna som driver mig till vansinne och våra barn in i könsnormer som är mer traditionella än någonsin tidigare.

Min nya hjärtefråga, dagis, togs också upp i artikeln. Jag är numera inte bara bestört över att det i Sverige i dag inte finns alternativ till dagis, jag är besviken på att staten sviker både mig som vuxen och våra barn. I Sverige är det dagis som gäller ­eftersom staten väljer att kraftigt subventionera förskola. Har man inte själv för avsikt, och råd, att vara hemmamamma eller hemmapappa på heltid, finns inga ekonomiskt realistiska alternativ inom barnomsorgen. Visst, gott om pengar för att ha barnflicka/pojke, eller möjlighet för båda att arbeta deltid som paret i artikeln, ger väl några alternativ.

Men problemet är att det inte finns några offentligt finansierade alternativ –  vårdnadsbidraget är ju i det här sammanhanget ett skämt. Jag vill ha en barnpeng som jag får använda för att ordna barnomsorg till mitt barn  – på dagis, på familjedaghem, hos farfar eller någon ­annan. Regeringen har föreslagit detta men med de krav på pedagogiska planer som finns i förslaget lär det bli svårt för farfar att leva upp till det.

Charlotte Rydh

Värderelativismen som grasserat i minst tjugo år har väl sin grund i att det är svårt, intellektuellt krävande och kanske konfliktfyllt att hävda en egen åsikt och hålla fast vid och utveckla en egen moral och estetik. Det är bekvämare att hävda att till exempel all litteratur och konst är egentligen bra, det går inte att säga vad som är dåligt eller fult. Människors kön ska nu på queer­vis också relativiseras.

Flickor och pojkar har redan från livets början olika konstitution som fysiskt och mentalt skiljer dem åt. Den ena gruppen är inte bättre än den andra och båda är ömsesidigt beroende av varandras egenskaper nu och i kommande relationer och arbeten. Och alla är inte lika. Men låt barnen utvecklas individuellt och i grupp under så bra förutsättningar som möjligt och tvinga inte på dem onaturliga androgyna egenskaper de inte är utrustade för.

Låt flickor växa upp till frimodiga kvinnor och pojkar till pålitliga män. Det är bra könsroller.

Matts

Fantastiskt att vara stark och kunna ge ett barn en villkorslös uppväxt. Utan denna extrema könsrelaterade indelning vi skulle alla må så mycket bättre som människor om vi bara sluppit undan.

Imponerad Agneta, 53 år

Sedan urminnes tider har de olika könsrollerna varit en nödvändig förutsättning för vår arts överlevnad. Detta är något som vi i dag bär med oss i oförminskad omfattning, vilket innebär att vi omedvetet ­behandlar och bemöter barn på olika sätt utifrån könet.

Detta är inget vi kan besluta att ändra på, så i och med att föräldrarna känner till barnets kön blir det bemött på ett speciellt sätt, men av omgivningen, som är okunnig om könet, på ett annat sätt, vilket leder till en inkonsekvens, som rimligtvis inte kan vara till glädje för barnet. Alla barn skall ha möjlighet att lugnt få vila i sin könsidentitet.

Man kan gärna experimentera med sin egen identitet men icke med små barns.

Skånepåg

Jämställdhet har egentligen inget med kön att göra. Var och en, oberoende av kön ska behandlas lika, exempelvis lika lön för lika arbete. Jämställdhet är när människan, individen, man som kvinna, utifrån sina egna förutsättningar kan och ges möjlighet att vara sig själva på lika villkor som alla andra.

Mångfald har egentligen heller inget med kön att göra. Oberoende av kön, sexuell läggning, ursprung, kultur, handikapp, så ska vi skapa och ges förutsättningar att kunna umgås.

Li Sam

Varför är det så fruktansvärt att folk inte vet vad Pop har för kön? Enligt artikeln vet ju Pop själv vad hen har mellan benen. Det är alltså att beröva någon dess identitet att inte andra känner till en (egentligen väldigt privat) detalj om barnets fysiologi. För ja, det är en ganska irrelevant detalj – speciellt när det gäller små barn som inte ens kommit in i puber­teten. Barn är barn, och är knappast särskilt olika vad gäller kön. Är det så dåligt att låta Pop utveckla sin identitet baserat på något annat än omgivningens fördomar?

Bloggen meidi.gangsterville.org