NORRKÖPING Titta på barnens stillhets- och beröringsövningar på bilderna. Med tända ljus i mitten och flöjtmusik i bakgrunden gör de sina mjuka, långsamma rörelser. Masserar varandra. Lyssnar på fröken. Eller gäspar.

Och man kan se att de har vanan inne.

Det kan vara skälet till att sjukfrånvaron på förskolorna Kättsätter och Armbandet i Norrköping mer eller mindre försvunnit. Ingen i personalen är långtidssjukskriven sedan qigong, barnmassage och yoga lagts in på dagsschemat.

Inför man motsvarande övningar på högstadiet minskar ohälsan också för tonåringarna.

Metoden – Drömmen om det goda – är utformad för skolan och innehåller beröring, reflektion, stillhet och rörelse. För de minsta finns en särskild barnqigong där de genom att smyga som den vita tigern, flyga som den röda fågeln eller lufsa som den svarta björnen tar fram egna krafter som djuren representerar enligt den kinesiska läran.

I qigongrummet finns de också fysiskt närvarande i form av mjukisdjur som bor i en liten korg och i dag väljer barnen Den svarta björnen. Pelle, Livia, Tilde och de andra ger sig ut med stora kliv och hälarna först i golvet. Armarna pendlar. När de hittat sin honung går de hem igen med rumpan i vädret innan de sätter sig i skräddarställning och blir stilla. Wilhelm, tre år, blundar.

– Björnen är bäst, säger Pelle, för den letar efter honung och går på alla fyra.

De litet större barnen på Kättsätter i byggnaden bredvid har yoga en stund före maten. De börjar med Fröet, som gror längst ned i jorden och undrar vad det ska bli när det växer upp? Alexander, Felicia och Edvin lyfter armarna och hämtar kraft från solen. Så småningom övergår övningen i Superhjälten som skjuter blixtar åt alla håll innan de lägger sig ned med händerna på magen och blir Havet. Förskolläraren Carita Månsson guidar dem:

– Känn hur det är en våg som kommer. Det är lugnt och skönt och du blir tung i kroppen …

När man som vuxen frågar vad de tycker bäst om att göra, svarar Simon, fyra år, ”Superhjälten och Solen”, medan Amanda förklarar ”jag brukar bygga lego” och då kommer Ebba på att det roligaste är att leka med Barbie.

Kanske får man inse att man är bättre på att fråga de vuxna om vad övningarna ger?

– Vi har 172 barn och det är helt lugnt här. De får lättare att koncentrera sig, de blir kamratliga och empatiska, säger Ann-Kristin Källström-Sundgren som kom som förskolechef till Armbandet 1996 och fick ansvaret också för Kättsätter 2001.

Där var då hälften av pedagogerna långtidssjukskrivna för utbrändhet. Ett år senare var de tillbaka i tjänst och förra året rapporterades bara några enstaka sjukdagar. Det är hög närvaro också bland barnen.

För Ann-Kristin Källström-Sundgren står sambandet klart med förskolans inriktning på aktiviteter som främjar utveckling – ­fysisk rörelse och mycket uteliv för hälsan, och så övningarna som riktas inåt för att barnen ska känna sig trygga, få god självkänsla och uppleva hur de ingår i en gemenskap.

– Trygga barn förstår samspelet bättre och knuffar sig inte fram för att hävda sig. När de ger massage till varandra blir de lugna, för man slår inte den som man har masserat. Och så kan de krama om varandra när de ses, eftersom de har lärt sig att kunna göra goa saker, säger hon och vi får beviset vid massagestunden efter maten på Kättsätter:

– Barnen masserar oss ibland spontant på dagarna, berättar ­deras lärare Ulla Johansson.

– Jag brukar göra det på min pappa, säger Isabelle.

– Och jag ger min mamma, ­säger August.

Det står ett rött blockljus i mitten och Adam, Jennifer och Victor byter plats från att vara den som fått ta emot till den som ska ge beröring. Någon ägnar sig åt fötterna. En annan stryker sin kamrat över ryggen. En pojke ber fröken dra upp ­t-shirten och ­använda olja och en flicka vill bli masserad med bollar. ­Någon gång ­leker de massageleken ”biltvätten” och som alltid avslutas stunden med ”Do In” – att klappa sig själv med händerna från ­benen upp över armarna. Evelina får visa.

Ann-Kristin Källström-Sundgren berättar att beröring frigör det lugn- och rogivande hormonet oxytocin och att det har samma effekt för den som ger som för den som tar emot. När hon 1995 för egen del började arbeta med Drömmen om det goda – som i första hand är ett fredsprojekt för skolorna – visste Ann-Kristin Källström-Sundgren att hon ville ­införa metodiken redan på förskolan.

– Det är självklart att man ­behöver börja när barnen är så små som möjligt, konstaterar hon och nu har alla drygt 40 pedagoger en utbildning i qigong, massage och yoga.

Norrköpings kommun har beslutat att ge pengar till ett pilotprojekt också för elever i år fyra respektive sju sedan ett par lärare satt samman ett hälsoprogram med tanke på att ungdomarna rör sig för litet och sitter för mycket framför datorn. På Djäkneparkskolan har de med föräldrarnas goda minne fått två extra timmar i veckan utöver läroplanen för att undervisa i kost- och träningslära, friluftsliv och natur respektive metodiken enligt Drömmen om det goda – framför allt med massage och qigong.

– Även de som väljer att inte vara med lär sig, berättar Marie Dohlmar, hemkunskaps- och hälsolärare på Djäkneparkskolan.

Hon ser att de här stillhets- och koncentrationsövningarna har effekt på kort tid – kanske som motvikt till den mediestyrda tillvaro som eleverna annars omges av: ”Här kan de inte bara zappa och byta kanal, utan qigongen tar 30 minuter att gå igenom”, som hon säger.

– Eleverna får ett lugn de kan ta med sig i andra sammanhang. Flickorna utvecklar en inre styrka och blir inte så stressade i olika situationer. De stora grabbarnas attityd att knuffas och bråka med varandra minskas betydligt.

För fyrorna är det jätteviktigt att få ge massage pojke till pojke och flicka till flicka, noterar Marie Dohlmar. Sjuorna kommer snart till att det inte spelar någon roll. De tar i varandras händer och bara njuter, säger hon, och elever som gått vidare till år 8 kan fråga: ”Kan vi inte få slappna av med dig, Marie?”

– Ju större de blir, desto mer ­vågar de. Man ser hur de hittar sin inre styrka och hur självkänslan ökar. När de har lärt sig att ge kompismassage vågar de röra vid varandra, och sådant skalar av dem. Det blir som att ta ett steg närmare och inse: Det är inte farligt att vara någon.