Foto: Dan Hansson

- Curlingföräldrar samlar på de små barnens leenden, säger Jesper Juul. De tror att alla små "smil" bygger upp ett stort varmt lyckotillstånd. Men nej, det riskerar att sluta i raseri när lusten styr allt man gör.
Familjeterapeuten och författaren Jesper Juul ångar upp sig när vi diskuterar fenomenet curlingföräldrar. Jag har fångat honom mitt emellan två föreläsningar och han knaprar jordnötter, i brist på tid för lunch, medan vi pratar.
- Föräldrar frågar hela tiden sina barn: vad har du lust med? Om jag kunde trolla så är det här just vad jag skulle vilja få folk att sluta med. Barn vet vad de har lust med, men inte vad de har behov av.
Om man tillfredsställer barnens alla lustar går de med stor sannolikhet miste om det som de mest av allt behöver: närkontakt med de ansvariga vuxna.
Jesper Juul kan förvisso inte trolla, men nog har han starkt inflytande över både svenska och danska föräldrar. Särskilt boken Ditt kompetenta barn har sålts i mycket stora upplagor. Och han är en flitigt anlitad
föreläsare. I boken Här är jag! Vem är du? skriver han att lustprincipen bara är barndomens och konsumtionssamhällets illusion.
- Förr kunde föräldrar begrunda ett nej. Antingen fanns inte pengar eller så sa man "det får man inte" eller "det gör man inte i din ålder". I dag finns det ofta pengar till det barnen vill ha. Då är det viktigaste att föräldrar finner grunden till sitt nej i sig själva.

I många moderna barnfamiljer har föräldrarna dåligt samvete för att de säger ett stort "ja" till sig själva och investerar många timmar och mycket energi i arbete, utbildning och karriär. Då är det frestande att säga ja till barnen lite oftare än vad man menar, enligt Juul. Men ju mindre tid föräldrarna har med barnen desto viktigare är det att vara autentisk när man väl är tillsammans och tydligt visa var ens personliga gränser går. Samtidigt måste man respektera barnets gränser. Det ska vara ett jämlikt samspel!

Varför tror du att nutidens curlingföräldrar så ivrigt sopar isen blank åt sina barn?
- Det är en gammal tradition att föräldrar gör detta fel. Vi vill beskydda våra barn antingen genom att sätta strikta gränser för dem eller genom att hjälpa dem på rätt väg. Det finns en universell målsättning att barn ska ha det bättre än man själv hade det.
- Här i Norden vill vi ge barn mer av mjuka ting som kärlek och omsorg, men vi går till extremer och kräver att de ska vara lyckliga hela tiden. Föräldrar i fattiga länder som själva haft en fattig barndom ger barnen allt materiellt de kan. Bägge är lika dumt.
- Nordiska curlingföräldrar accepterar inte att livet gör ont ibland. Risken är att barnet växer upp med begränsade erfarenheter och brist på visdom.
Curlingföräldrar måste våga lita på att deras barn kan hantera konflikter. Eller försöka lära dem att ta en fajt.
- Barn som inte har det bra får sina föräldrar att leta nytt dagis - i stället för att förklara hur man hanterar idioter. Eller vad det nu kan röra sig om. Vi hindrar konflikter istället för att lära ut hur man tacklar konflikter.

Vilka slags vuxna kommer det att bli av curlingföräldrarnas uppfostran?
- I bästa fall naiva personer, lätta offer. Väldigt krävande människor som konstant vill vara i centrum. Betänk då att man inte är med i gemenskapen när man står i centrum.
Eller om det går riktigt illa:
- Värre är om de i 16-20-årsåldern blir självdestruktiva, deprimerade, drabbas av anorexi eller bulimi, eller hamnar i missbruk eftersom de är vana att bli behandlade som prinsar och prinsessor. Och i grupp med 20 andra små kungligheter blir det svårt
Jesper Juul tror också att det finns anledning att fundera över hur barnens vardagar ser ut. När det kommer till kritan är det ju inte föräldrarna som tillbringar mest tid med de små. Nordiska barn tillbringar större delen av sin vakna tid tillsammans med lärare och förskollärare. Här ser Juul en fara:
- Dagispersonalen har ett flygvärdinnesyndrom - alltid ett leende på läpparna. Det är problematiskt om barnen inte möter autentiska vuxna. Vi har så många duktiga förskollärare och föräldrarna har stor tillit till dem och respekt för dem. Ja, föräldrar försöker ibland rentav agera som dagispersonal.
Detta innebär att barn aldrig är tillsammans med vuxna som gör vuxensaker. Barn får bara träning i att vara barn, inte i hur det är att vara vuxen.

Till för snart en generation sedan präglades relationerna mellan barn och vuxna av en "lydighetskultur". För dem som vuxit upp när barn i allmänhet var rädda för vuxna, väcker dagens frimodighet inte enbart glädje utan också frustration, skriver Jesper Juul och psykologen Helle Jensen i den nya boken Relationskompetens. Många pedagoger upplever vanmakt och osäkerhet och vacklar mellan att vara för snälla mot barnen och att försöka ta makten över dem.
- I många skolor och förskolor hälsas barnen än i dag välkomna med en genomgång av institutionens regler och normer innan man visar intresse för vem barnet är.
Om man vill att barn ska bli individer med stort inre ansvarstagande kan man inte ta makten över dem.

Kan arbetet i grupp i skolan eller förskolan fungera utan lydnad?
- Nej, men den rollbetingade auktoriteten hör till det förflutna och måste avlösas av en personlig auktoritet.

Jesper Juul företräder en mjukare linje än psykologen Bent Hougaard som drog igång debatten om curlingföräldrar i Danmark. Hougaard har riktat skarp kritik mot att Juul anser att barn är kompetenta och att vi ska behandla dem som jämbördiga. "Barn är inte små vuxna", väser Hougaard.
Jesper Juul tar kritiken med ro och förklarar att vi vuxna ska lita på barnen och lyssna på dem. För att ingen ska kränkas gäller det att respektera både barnets och sina egna gränser. Barn behöver inte "uppfostras" eftersom deras reaktioner alltid rymmer en mening. För föräldern gäller det att vara lyhörd och att, med hjälp av barnen, lära sig mer om sig själv.
- Föräldrar gör sitt yttersta för att stimulera barn. Jag skulle säga att hälften av alla 2-7-åringar är överstimulerade när klockan är tre på eftermiddagen.
Juul rekommenderar alla vuxna att lyssna till sitt inre när de hastat från jobbet för att hämta barnen och äntligen är hemma.
- När föräldrarna kommer hem från sina jobb i dag så vill de bara sitta och vara osynliga. Då kommer 2-åringen och säger: "Läsa bok!" Då måste föräldern tänka ut om han eller hon vill eller inte. Curlingföräldern tänker förstås: "Nu måste jag läsa så att mitt barn inte blir ledset - fast jag inte vill". Barnet får upplevelsen att mamma och pappa är här bara för min skull.
- Föräldrar nuförtiden verkar ha svårt att hävda att de faktiskt vill läsa sin tidning. Särskilt kvinnor är snabba att ge upp sina egna behov. Det gagnar ingen! Barn behöver möta vanliga irrationella vuxna.

I stället för att tänka på att underhålla barnen uppmanar Jesper Juul oss att göra det som föräldrar vill (eller snarare måste): göra ordentlig mat, ta hand om trädgården, tvätta bilen. Låt ungarna följa med. Eller läs en roman. Sov en halvtimma!
Det allra bästa föräldrar kan göra är, enligt Jesper Juul:
- 1. Det är viktigt att vara autentisk även när man är
orimlig eller irrationell. 2. Ta vara på parförhållandet ordentligt. Barnen är inte förtjänta av att ni alltid finns till hands för dem.
Den finaste gåva föräldrar kan ge sina barn är kärleken till varandra. Eller om detta inte är möjligt så åtminstone respekten för varandra som individer.
Jesper Juul hyser gott hopp om den uppväxande generationen.
- Föräldrar är medvetna i dag. Det här med servicen har vi diskuterat ett tag nu och vi är hela tiden igång med att lära. Det är så lätt att ha moraliska aspekter på det här med curlingföräldrar. Man kan ju inte anklaga föräldrar för att vara kärleksfulla och engagerade. Även om det inte får gå till det extrema så att barnen blir kaptener i familjen.
- På det hela taget är jag otroligt optimistisk. De 12-13-14-åringar jag möter i dag är fantastiskt duktiga och socialt avancerade.

Jesper Juul menar att man i många länder sitter fast i diskussionen om den gamla auktoritära kontra den så kallade fria uppfostran. Men här i Norden har föräldrarna kommit ett gott
stycke på en tredje väg.
- Ja, efter att ha rest och arbetat i många olika länder är jag övertygad om att det som på ytan liknar en hållningslöshet, förvirring och handlingsförlamning hos oss nordiska föräldrar faktiskt är fröet till något stort. Det hör ihop med vår strävan efter jämlikhet och bottnar i respekt för den enskilda människan och hennes rätt till personlig utveckling. Det gäller såväl mellan man och kvinna, som mellan vuxen och barn.

Maria Carling

maria.carling@svd.se

Fler artiklar | Blogg