Corinne Maier värjer sig mot bilden av att barn skulle innebära den totala lyckan. All samhällspropaganda för att öka barnafödandet står henne upp i halsen. Att bebisar har blivit kändisarnas favoritaccessoar förbättrar inte saken. Från alla möjliga håll sjungs föräldraskapets lov. Säga vad man vill, Frankrike har lyckats. Fransyskorna ligger i nativitetstoppen med drygt två barn per kvinna (år 2006), till skillnad från sina latinska systrar i Spanien och Italien. Italienskorna har världens lägsta nativitet med 1,3 barn per kvinna. Sverige ligger på 1,8.

Corinne Maier irriterar sig på den starka propagandan för barnafödande som ska rädda den franska nationen. Hon ser den som en parallell till den om en nationell fransk identitet.

– Allt handlar om att barn är fantastiska, de kommer att göra oss lyckliga. Att få barn är att göra sin medborgerliga plikt. Det tycker jag är skrämmande.

Normen är att ha barn. Två ska det vara. Tre är ok. Fyra eller fler anses lite överdrivet mycket. Precis som vad gäller många andra aspekter av livet är fransmännen och fransyskorna mycket medvetna om vad som är lagom – fast ordet inte finns på franska.

Själv är Corinne Maier lycklig över att ha vänner som inte har barn. Hos dem får hon en fristad eftersom samtalen där handlar om allt annat än barn.

– Vurmen för barn verkar ännu starkare här i Sverige, suckar Corinne Maier och tittar ut mot alla föräldralediga svenskar på barnvagnspromenad utanför hotellet där hon bor.

Corinne Maier är visserligen själv förälder till två barn, en dotter på 13 år och en son på 11 år. En fråga är oundviklig: Ångrar du verkligen att ni fick barn?

– När det verkligen är infernaliskt hemma gör jag det.

Som fördomsfull svensk förväntar man sig inte att humor är ledstjärnan hos en schweiziskfödd psykoanalytiker och författare. Så är dock fallet. Innehållet är visserligen nog så allvarligt, men skrivet i en glättig ironisk ton. Som läsare förväntar man sig ändå att tvåbarnsmamman, trots allt, ska säga något förlåtande på slutet. Men nej.

– Det här är inte en positiv bok. Det finns tillräckligt många sådana ändå. Är det inte en lättnad att äntligen få läsa en om allt som är jobbigt med barn?

Vad säger dina barn om boken?

– Ingenting eftersom de inte är intresserade av vad jag skriver. Det förstår jag. De föredrar att läsa Harry Potter och annan barn- och ungdomslitteratur. Vi har inte samma intressen, vilket väl är helt normalt för övrigt.

De som förlorar mest på att få barn är kvinnorna, skriver Corinne Maier. Medelmamman i Frankrike arbetar deltid, hämtar barnen, handlar, lagar mat, hjälper dem med läxor.

– Frankrike är ett latinskt land, vilket innebär att man måste jobba sent om man vill göra karriär. En vanlig tjänsteman utan större ambitioner kan nog gå hem från jobbet klockan 18 men om man vill uppåt måste man stanna längre. Går man hem klockan 18 eller tidigare kan man glömma befordran.

Detta förklarar varför så få kvinnor som gjort karriär i Frankrike har barn. Fortfarande är det mycket få pappor som delar lika på ansvaret. Skillnaden från förr är att de ofta lämnar sina barn på dagis eller i skolan.

– Men det är ju inte så betungande eftersom det sällan är någon som kommer till kontoret före klockan halv tio i Frankrike ändå, säger Corinne Maier med ännu en ironisk blick.

Corinne Maier kritiserar också alla aktiviter som föräldrar vill att barnen ska ha för att utvecklas och i framtiden kunna få bra utbildning och jobb. Ingen tid blir över till de vuxna själva. Visst förstår hon att man tänker så i en värld där ungdomar har svårt att komma in på arbetsmarknaden, men hon tycker att det har gått för långt. Hennes egna barn har inga aktiviteter utöver lite extra idrott i skolan.

– De vill inte. Jag har visserligen försökt entusiasmera dem, jag är ju ändå en bra mamma, men det går inte.

Både i Corinne Maiers och hennes makes familjer kryllar det av personer med höga utbildningar från elitskolor. Ändå har många av dem ganska dåligt betalda jobb och lite frihet.

–Vi är inte så inriktade på prestigeinriktade utbildningar vad gäller våra barn. Skomakarn eller rörmokaren som själv organiserar sitt arbete verkar lyckligare.

Hon har noterat att föräldrar i Bryssel, där valet av skola är fritt, kör kors och tvärs genom hela stan för att deras barn ska få gå i den bästa skolan. I Frankrike är valet inte lika fritt.

–Jag känner en familj som flyttade 30 mil för att ett av deras tre barn skulle få börja i en skola som skulle vara särskilt bra. Det är väl lite överdrivet?

Hon berättar om andra vänner som gömmer sig för sina barn när de röker. Barnen är 13, 18 och 20 ...

– Det verkar som om föräldrar känner kravet att vara perfekta människor utan later och laster. Och vem är det?

Barn är inte bra för sexlivet heller, understryker hon i boken. Föräldrar är så upptagna att topprestera i sitt föräldrauppdrag att samlivet lämnas därhän. Att vårda kärleken mellan de två vuxna ägnas ytterst lite tid eftersom barnets väl går före allt.

– Jag har ju själv upplevt detta, all frustration och bråk som det lätt blir i en familj. Men mot alla odds är jag faktiskt fortfarande tillsammans med mina barns far, efter 18 års förhållande.

Hur reagerade Frankrike på boken (som kom ut där i juni 2007)?

– Blandat. Några skrattade gott, andra blev chockerade. Vissa tyckte att man inte får skriva på det här sättet. Några ansåg att jag måste vara en dålig mor som skriver så här.

Nu återstår det att se hur svenskarna tar emot den schweiziska psykoanalytikerns drift med våra drifter att fortplanta oss.

Maria Carling

maria.carling@svd.se

Fler artiklar | Blogg