När Charlotte Tullgren, lektor i pedagogik vid Högskolan i Kristianstad, började arbetet med sin avhandling Den välreglerade friheten tänkte hon studera hur barn uppfattar när förskolepersonalen deltar i leken. Utgångspunkten var att leken är värdefull för barns utveckling och att det är viktigt med vuxnas närvaro och intresse för lek.
Charlotte Tullgren valde ut tre förskolor, gjorde barnintervjuer och som komplement även videoinspelningar. Men under arbetets gång förändrades hennes syn på lekpedagogiken som universallösningen på alla pedagogiska problem. Hon fick ett mer kritiskt förhållningssätt. Till slut var videoinspelningarna det mest intressanta och i stället för att skildra barnens upplevelse kom hennes avhandling att handla om den styrning som sker inom lekens ramar på förskolan.
- Vuxna använder leken för att förmå barnen att bli goda vuxna. Det är målet. Det gör man genom att se till att barnen inte leker våldsamheter och olagligheter, pyromaner och mördare och sådana saker. Man gör det också genom att erbjuda dem goda lekar, till exempel familjelekar, säger Charlotte Tullgren.
I avhandlingen beskriver hon hur förskolepersonalen med lekens hjälp försöker styra över mörka och kaotiska lekar till mer stillsamma och trevliga.
När barnen leker pyromaner som ska sätta eld på allting försöker förskolläraren få dem att ringa på polis och brandkår.
När några pojkar leker tjuv och polis med en förskollärare och hotar att både skjuta henne och hugga huvudet av henne, lyckas hon styra över leken till att hon hamnar i fängelse och sedan blir det kalas i fängelset med god mat.
- Man erbjuder det som är betraktat som gott för att komma åt det som är ont.

Mat och bjudningar är återkommande när förskolepersonalen försöker få barnen att leka något lugnare.
Barn som leker alltför våldsamma lekar pekas ut som icke önskvärda i leken. I avhandlingen beskrivs hur lille Edvin leker drake och sprutar eld på Tora, en av flickorna i dagisgruppen. Förskolläraren Pia är med i leken och börjar genast sköta om Toras sår.
Edvin morrar och fortsätter att vara en hemsk drake.
”Pia: ”Är det draken som kommer igen? Vi vill inte ha drakar som sprutar eld här inne.” Pia ler. Edvin: ”Schaaaaa.” (ljudet när draken sprutar eld). Pia uppmanar Edvin att förvandla sig ”till något snällt i stället”. Edvin: ”Då förvandlar jag mig till ett monster. Schaaaa.” Pia: ”Det var ju alldeles hemskt. Ett monster här inne.” Edvin böjer sig fram över Tora och fräser. Tora: ”Lägg av Edvin.” Pia till Tora: ”Du får tala om att du inte vill”. Tora till Edvin: ”Jag vill att du ska vara snällare i leken.” Edvin sätter sig då i soffan och tittar på när de andra leker. Efter en stund säger han till Pia: ”Jag är ingen drake.”

Charlotte Tullgren menar att förskolepersonalen inte ser det som att de styr leken utan att de är med i den fria leken på barnens villkor.
- Vad jag har visat är att det inte är på barnens villkor, eftersom det är omöjligt för vuxna att leka på barns villkor. Vi ingår i olika system, barnen har sina regler och mål, medan vi vuxna har helt andra. Förskolepersonal har ansvar för barns utveckling och en läroplan att följa.

I Läroplan för förskolan står ”Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande ska prägla verksamheten i förskolan”.
- Vi säger inte längre till barnen att ”din vilja växer i skogen”. Vi kontrollerar dem på ett annat sätt, säger Charlotte Tullgren.
Barnen på de tre förskolorna lekte ofta roller som är förknippade med dramatiska, otäcka och ibland olagliga händelser. De var särskilt pojkarna som lekte sådana lekar, men deras monster och superhjältar fick inte så stort utrymme på förskolorna. I stället var familjelekar normen. Charlotte Tullgren konstaterar att inredning och rekvisita dominerades av familjelek (dockor och hushållsföremål) och konstruktionslekar (klossar och lego). På en av förskolorna fanns mantlar som barnen hade när de leker hjältar av olika i slag, men i övrigt finns ingen rekvisita för monster, tjuvar, Pokémon eller Batman.

När barnen lekte vilda eller högljudda lekar
hände det att barnen uppmanades att gå ut på gården.
- Utomhus har barnen lättare att hitta de här frirummen. Det är någon sorts tyst överenskommelse mellan pedagoger och barn att ”ser vi er inte så bryr vi oss inte så mycket om vad ni leker”. De frirummen kanske finns bakom huset eller inne i en dunge. De kan också finnas i lekhallen, men det är lättare att hitta dem utomhus.
Föräldrar är kanske villigare att acceptera krigslekar än förskolepersonal, men även i hemmen finns ofta fler regler för inneleken än för uteleken.