Amanda Holst, fem år, och hennes två år yngre lillasyster Felicia tittar fokuserat på Bolibompa och säger bara hej på beställning från sina föräldrar. Efter programmet är de minst lika livliga som figurerna i tv. Amanda går på alla fyra och säger med sin röst:

– Kolla, jag vet hur en dinosaurie går!

Det är svårt att förstå att hon ­

i grunden är döv. Under hennes lockiga hår sitter två cochlea-implantat nästan dolda. Det är apparater som gör att Amanda kan uppfatta ljud och producera tal.

– Det var ett trauma när vi fick veta att Amanda var döv. Informationen från sjukhuset kom som en chock. Den första tanke vi fick var att hon aldrig skulle kunna höra eller tala, säger Roger Holst.

Han hade haft en känsla av att något inte stämde redan innan han och hans fru tog dottern till hörselundersökningen. Amanda skrek inte, hon bara sov. För hans fru var det värre. Hon slöt sig för världen och sörjde. Allt var bara svart.

Faranak Holst kommer från Iran. Där är synen på döva annorlunda. Att få ett funktionshindrat barn ses som ett misslyckande. Faranak visste inte hur hon skulle berätta för sina iranska släktingar. De trodde inte på henne. ”Nej, du skämtar”, svarade de.

Paret minns inte mycket av den första tiden med Amanda. Chockbeskedet skulle smältas. Roger Holst sökte information på nätet. Där hittade han en familj på Ekerö som var i samma situation som de själva.

– Familjen gav oss tro och hopp. Det var skönt att ventilera allt som fanns inom oss. De visade att livet ändå kunde fortsätta, säger Roger Holst.

Ett par månader senare träffade de samma läkare som Ekerö­familjen haft. Hon gav dem beskedet att Amanda var döv. Men de fick också ett alternativ: cochlea-implantat (ci). Beslutet att ge henne ci var enkelt för Faranak Holst, men inte lika lätt för hennes make.

Läkarna som utför ci-operationer ville inte lova för mycket. Ci innebär inte att hörseln fungerar helt normalt, men att man kan höra ungefär på samma nivå som en lindrigt hörselskadad. Det är individuellt hur väl hörseln fungerar med ci-implantaten.

– Samtidigt som vi ville ge henne allt som vi hörande har, var det svårt för mig att ta beslutet. Jag tänkte att vi också kunde ge henne ett liv i dövvärlden och umgås med andra döva och teckenspråkiga personer, säger Roger.

Amanda fick sitt första ci på hög­ra örat vid ett års ålder. Förväntningarna mer än överträffades. Hon visade stora framsteg och sjöng gärna. När hon var tre år gammal fick hon sitt andra implantat på vänstra örat. Dubbla ci innebär bättre riktningsljud, större säkerhet om det ena går sönder och bättre hörsel i bullriga miljöer.

Amanda och Felicia flyttar ett rött bord till vardagsrummet. Bordsskivan står nästan lodrätt

i stället för horisontellt. De åker nerför skivan.

– Dinosaurien åker pulka! ­säger Amanda.

Förklaringen till att hon har ett gott talspråk stavas: hård och målmedveten träning. Föräldrarna fick ett program kallat auditory-verbal therapy. Metoden går ut på att föräldrar ges kontinuerligt stöd av en logoped. De får hjälp att i första hand använda hörseln och lyssnandet för att

utveckla talspråket hos det lilla

barnet som använder cochlea­implantat eller hörapparater. Amandas föräldrar fick rådet att prata i alla möjliga sammanhang, som när hon gungade eller lyssnade på en godnattsaga.

– Vi fick jobba jättemycket med tal- och ljudträningen, säger föräldrarna.

Metoden ger magont hos många teckenspråksförespråkare då den innebär att teckenspråket, som är dövas naturliga språk, står tillbaka eller inte används. Många döva minns med fasa hur de förr i tiden förbjöds använda teckenspråk i skolan. Då fanns inte ci.

Batterierna i Amandas ci-apparater måste bytas minst en gång om dagen. För föräldrarna får inte Amanda vara utan batteri i mer än en minut. Hon ska kunna höra allt hon vill och behöver höra. Amanda kan bara lite teckenspråk. Hon visar en fras på teckenspråk som hon lärt sig från förskolan.

– God morgon allihopa, har ni sovit gott?

Ci har sina begränsningar. På sommaren när Amanda badar måste hon ta av sig apparaterna för att de inte ska bli vattenskadade. Då är hon döv. När hon har ci kan hon ha svårt att hänga med i bullriga miljöer, till exempel när hon och mamma går på på stan. Till skillnad från lillasyster Felicia måste Amanda stå närmare sina föräldrar för att höra. En liten mikrofon finns dock som möjliggör kommunikation på avstånd även för Amanda. När den används överförs ljud till Amandas ci med FM-mottagning. Den kan användas när hon är i en lekpark i närheten och föräldrarna vill ropa till henne att komma in.

Faranak och Roger Holst har börjat lära sig teckenspråk och varit på ett teckenspråksläger i somras.

– Det är bra att kunna, till exempel när hon badar. Teckenspråk är ett vackert språk, säger Faranak Holst.

Amanda är, enligt föräldrarna, ett av de första döva barn med ci som går integererat i den vanliga förskolan. Hon har ett talspråk som är jämförbart med andra jämngamla barn.

– Ci är ett helt fantastiskt hörseltekniskt hjälpmedel. Det känns naturligt för mig att jag kommunicerar med Amanda på mitt

modersmål. Själv har jag svårt att lära mig teckenspråk, säger Roger Holst.

Faranak är den i familjen som kan teckenspråk bäst.

De tänker välja en vanlig grundskola där Amanda får gå tillsammans med andra hörande barn ­

i stället för en skola för döva eller hörselskadade. Anledningen till skolvalet är att föräldrarna vill satsa hundra procent på att Amanda ska lära sig att tala och höra.

– Därför känns vägen rätt för oss. Samtidigt känner vi lite oro. Vi undrar hur det kommer att gå för henne i skolan. En mindre klass med lugn och ro vore bra för Amanda, säger Faranak och Roger Holst.