Kan man förutsäga om ett visst barn ska begå självmord? Självklart inte. Men man kan redan på ett tidigt stadium i en människas liv bestämma om denna tillhör en riskgrupp eller ej. Suicidbenägenhet verkar kunna gå i arv. Det hävdas i en ny avhandling av Ellenor Mittendorfer Rutz på Karolinska institutet i Solna.
En statistisk analys på över 14 000 självmordsförsök i Sverige gav en rad oroande resultat: Risken för självmordsförsök bland de unga ökade två till tre gånger om föräldrarna led av psykisk sjukdom och om någon av föräldrarna någon gång hade försökt ta sitt liv. Än större var risken om ett syskon någon gång hade gjort ett självmordsförsök.
- Därför är det mycket viktigt att inte glömma bort barn till föräldrar med psykisk sjukdom och självmordsbeteende, säger Ellenor Mittendorfer Rutz, som forskat vid KI:s Institut för psykosocial medicin, centrum för suicidforskning och prevention.

I en annan studie som presenteras i avhandlingen kommer det fram många andra samband mellan ungas självmordsbeteende och deras föräldrar. Även betydelsen av tiden kring födelsen lyfts fram. Ellenor Mittendorfer Rutz har följt alla de barn som föddes mellan åren 1973 och 1980 och försökt få fram uppgifter om vad som var specifikt för dem som senare tog sina liv.
- Bland de 713 370 personer som vi följde i denna undersökning var det 563 som begick självmord och 676 som försökte.
Bland annat har Rutz kommit fram till att risken för självmord är högre bland de som föds underviktiga. För tidiga förlossningar innebär en trefaldig riskökning till framtida, ofta våldsamma suicidförsök bland män. Vidare har hon kunnat se att risken för framtida självmord ökar om föräldrarna har låg socioekonomisk status, låg utbildningsnivå och om de missbrukar alkohol eller narkotika.
Men även om sådana här samband finns tror inte Ellenor Mittendorfer Rutz att de är de mest betydelsefulla. Den viktigaste riskfaktorn är just om föräldrarna lider eller har lidit av en psykisk sjukdom eller om de varit självmordsbenägna. Flera
av de orsakssamband man kan hitta mellan ungas självmordsbeteende och deras första tid i livet kan i många fall spåras tillbaka till en psykisk åkomma hos föräldrarna av något slag.

Rutz ger flera exempel: Om mamman har psykiska problem påverkar detta fostrets tillväxt på ett negativt sätt. Även risken för tidig födsel ökar. Många tonårsmammor mår psykiskt dåligt och klarar därför sällan av att skaffa sig en högre utbildning. Även bakom andra riskfaktorer, som föräldrarnas missbruk av alkohol och narkotika, ligger det ofta psykiska problem.
Likadant förhåller det sig med självmordsförsök: Du är depressivt sjuk och klarar inte av att sköta ditt jobb. Du blir av med jobbet, och tar ditt liv. Ett beslut som med största sannolikhet inte togs på grund av det faktum att du förlorade arbetet - utan på grund av depressionen.
- De psykiska sjukdomarna är ofta både början och slutet. Det är i det sjukliga tillståndet som självmordstankarna växer och det är mitt uppe i dem som människor fattar beslut som varken
de själva eller deras omgivning kunnat förutse.

Men hur är det då med de unga? Har de ärvt den psykiska sjukdomen, eller har de påverkats negativt av att de växte upp i en svår psykosocial miljö? Något säkert svar på detta kan Ellenor Mittendorfer Rutz förstås inte ge. Som vanligt är det en fråga om både arv och miljö. Hon vill också betona att de allra flesta unga aldrig försöker ta sitt liv - även om alla de negativa psykosociala förutsättningarna finns.
Men samtidigt finns det betydelsefulla genetiska faktorer, menar hon. Man vet att det finns anlag för depression och ångest. Man kan också ärva personlighetsdrag, som visat sig finnas hos många självmordsbenägna: impulsivitet, känslighet, stark aggressivitet och beslutsamhet. Det är förstås egenskaper som i många sammanhang kan vara positiva och eftersträvansvärda, men i kombination med en psykisk sjukdom kan de bli rent livsfarliga.

Ett bevis för att det genetiska arvet spelar en stor roll för självmordsbenägenheten skulle kunna vara det faktum att om en förälder försökt begå självmord ökar risken för att något av barnen ska göra det flera gånger. Och om en bror eller syster i syskonskaran gjort ett självmordsförsök ökar risken än mer. Men här måste man ta in ”imitationsbeteendet” som en annan betydande faktor, menar Rutz.
- Ungdomar gör som sina föräldrar, syskon, idoler, vänner och så vidare. De härmar omgivningen; ”vågar han, så vågar jag”.

Varför kommer den här forskningen först nu?
- Ja, det kan man verkligen undra. Det intressanta i sammanhanget är att liknande analyser har gjorts på ett antal av våra största sjukdomar: diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och så vidare. Där har det inte ansetts som någonting konstigt att titta närmare på den genetiska bakgrunden. Men när det kommer till självmord så har ingen sådan här forskning gjorts. Inte förrän nu.

Du har pekat ut några riskgrupper i din avhandling. Finns det en risk att man skrämmer upp folk, som egentligen inte har någon anledning att vara rädda?
- Den risken finns. Men som jag sa
tidigare måste man hålla i minnet att det är väldigt få, även i riskgrupperna, som försöker ta sitt liv. Samtidigt är det otroligt viktigt att man försöker ringa in de personer som faktiskt kan tänkas befinna sig i riskzonen. Allt för att kunna sätta in intervention så tidigt som möjligt. Helst redan innan barnet har fötts.

Tror du det här talet om arv kan leda till en omotiverad skuldbeläggning av offrets anhöriga?
- Det är också någonting man måste ta i beaktande. Men det är svårt att komma runt det faktum att det finns ett flertal genetiska skäl till varför vissa är speciellt utsatta. Och många anhöriga finner en viss tröst i tanken att ”hade han varit frisk hade han aldrig gjort så här”.
Med riskgrupperna inringade är det lättare att veta var resurserna ska sättas in - för att förhindra framtida självmord. Det som återstår är att hitta ett forum där de här personerna kan plockas upp och få den hjälp de behöver.
- Där är mödra- och barnavården en lysande arena i Sverige. I princip alla går ju dit och
man borde med fördel kunna screena efter de familjer som kan tänkas behöva extra hjälp. Det är där interventionen ska sättas in, i ett så tidigt läge som möjligt. Om man dessutom lyckas samarbeta bättre mellan de medicinska och sociala instanserna tror jag att vi skulle få bort en betydande del av självmorden i Sverige. Och då inte bara bland tonåringar och unga vuxna. Utan på det hela taget.

Det förebyggande arbetet skulle kunna bestå i att ge olika slags stöd till mammor och pappor med psykosociala problem. Man kan också ge individuell rådgivning som utvecklar mammor och pappor i deras föräldraroll. Särskilt viktigt är det att föräldrar lär sig se och möta barnets känslor, säger Ellenor Mittendorfer Rutz.
Alla föräldrar måste förstå hur otroligt viktigt och okej det är att söka hjälp när man själv inte kan hantera situationen. Och alla ska känna igen symptomen på depression - och veta var man kan vända sig för att få hjälp.
- Det kommer givetvis att finnas undantag. Det gör det alltid. Folk som inte
befinner sig i närheten av någon som helst riskzon kan ändå ta livet av sig. Men i och med min forskning vet vi ändå vilka som utgör merparten av suicidstatistiken. Så varför inte gå på djupet just där? Varför inte lägga energin och resurserna på rätt ställe?