Anna-Lena och Ola är bästa vänner och har ett gott samarbete om sonen Ivan, 3 år. Han sover fortfarande mest hemma hos mamma Anna-Lena, fast han tillbringar halva sin vakna tid tillsammans med pappa Ola sedan länge.
Redan innan Ivan var född hade Anna-Lena och Ola kommit överens om hur han skulle bo växelvis hos dem. Tankarna på att skaffa barn tillsammans hade funnits länge, kanske särskilt hos Anna-Lena. Ola tvekade mer.
Båda hade funderat mycket kring omvärldens uppfattning om homosexuella mammor och pappor. När Anna-Lena blev gravid genom provrörsbefruktning hade de redan planerat en hel del för sitt gemensamma barn. De hade skrivit ett moraliskt kontrakt, inspirerat av RFSL:s råd till homosexuella föräldrar.
- Redan när vi började försöka bli med barn, säg 2,5 år innan Ivan föddes, började vi bestämma hur vi ville ha det, säger Anna-Lena.
I dag spelar kontraktet väldigt liten roll i deras samvaro. Sonen Ivan, som är drygt tre år gammal, visar tydligt att han vill vara tillsammans med såväl mamma som pappa. Mammas flickvän Lisa har också en självklar plats i hans liv. Lisa bodde ihop med Anna-Lena redan innan Ivan föddes.
- Det märks att Ivan gillar när vi är allihop tillsammans, säger Anna-Lena.
Vi ses hemma
hos Ola en måndagskväll. Anna-Lena, Lisa och Ivan är där och alla har just ätit middag. Nja, Ivan vill gärna ha några tuggor till och kryper upp i Lisas knä och tar för sig av det som finns kvar på tallriken. Under tiden kokar Ola te till alla vuxna. Minst en gång i veckan käkar alla fyra middag tillsammans.
Medan Lisa går hem till mammornas lägenhet för att natta Ivan pratar vi om hur de har tänkt kring det här med växelvis.
- Vi var nog lite naiva när vi diskuterade. När man inte har barn vet man ju inte hur det är, säger Ola.
- Ja, det blir lätt en väldigt teoretisk uppdelning, säger Anna-Lena.
Båda var väl pålästa, informationsslukande 30-plussare som fick barn. De hade läst om den viktiga symbiosen mellan mamma och barn. Att anknytningen är A och O i en människas liv och så vidare.
- I kontraktet står det att barnet ska sova hos mig alla nätter de första tre åren. Sen skulle vi öka på takten i växlandet för att komma upp i varannan vecka i 6-7-årsåldern, säger Anna-Lena och skrattar.
- Du var
väldigt teoretisk, påpekar Ola.
- Ja, men det var väl det enda man kunde vara i det läget, svarar Anna-Lena.
- Och jag ska erkänna att det kändes lite darrigt att bli förälder. Jag tyckte nog att det var lite skönt om Anna-Lena skulle ta på sig det största ansvaret. Sen kom verkligheten! säger Ola och ser nöjd ut.
Kontraktet känns som ett papper från en svunnen tid. Men de är ändå överens om att det är bra att ha något att utgå ifrån om det blir diskussioner eller när känslorna svallar. Och det gör de då och då när det gäller barnen.
Första gången var för tre år sedan, när den nyfödde Ivan skulle åka hem från BB. Då var Ola tvungen att låta honom följa med Anna-Lena och Lisa hem. Ivan skulle ju bo hos dem den första tiden. Det hade de bestämt tillsammans.
- Jag fick akta mig för att inte strimla Lisa i det ögonblicket. Hon fick åka hem med min bebis!
Anna-Lena minns att Ola frågade barnmorskan på BB när Ivan skulle kunna vara hemma hos honom.
- Då bröt jag ihop och kände att allt vi diskuterat och
kommit överens om var kullkastat, säger Anna-Lena.
Men så var det inte. Redan dagen efter Ivan kommit hem till Anna-Lena och Lisa var Ola där.
- Ola var hemma hos oss hela dagarna. Han lagade mat och vi hade det jättemysigt tillsammans, säger Anna-Lena.
Anna-Lena och Ola har umgåtts flitigt länge, men nu var anledningen desto större att dela vardagen.
- Jag har vuxit ofantligt mycket som person av att bli förälder. Det mår jag skitbra av. Och nu tycker jag att allt funkar, säger Ola.
Ola tillbringade mycket tid hemma hos Anna-Lena, Lisa och Ivan under sonens första tid i livet. Det fanns en generositet från båda hållen även om det första året var slitsamt för alla inblandade. Att få barn sätter alla relationer på prov.
- Som pappa var det första året med Ivan skitjobbigt. Anna-Lena förvandlades till någon jag aldrig hade känt förut. Allt berodde väl på hormoner. Det var som om Ivan var fastkedjad vid henne. Hon tappade, som jag kan tycka, all humor. Den Anna-Lena jag gillade var långt borta. Hon
hade ingen tilltro till att någon annan kunde ta hand om Ivan lika bra som hon, säger Ola.
Anna-Lena sitter i soffan mitt emot och lyssnar. Det är inte första gången hon hör Ola tala ut om sin första tid som pappa.
- Anna-Lena sa till mig: ”Din tid kommer”. Men jag ville ju också vara med från början. Sen, hur fort som helst, hade det där första året plötsligt gått och läget var ett helt annat, konstaterar Ola.
Ola säger att han ”kanske var skitlöjlig” under det första året.
- Men jag kände mig otroligt utanför. Det var inte kul. Jag dög bara när det var jobbigt mellan dig och Lisa, säger han.
Ola menar att Anna-Lena faktiskt hade rätt i mycket under det där första jobbiga året. Hon var väldigt mån om att Ivan skulle känna sig trygg.
- Alla vi träffar, proffs som läkare och barnsjuksköterskor, dagispersonal och andra bekräftar att han är en väldigt trygg liten kille. Då kan man väl säga att vi har lyckats med steg ett, säger Ola.
Även om kontraktet inte spelar någon viktig roll i Anna-Lena och Olas
vardag i dag tycker de ändå att det är bra att det finns.
- Om folk skaffar barn som vi gjorde är det viktigt att man pratar mycket - och varför inte skriva ett avtal. Sen ska man veta att man förändras mycket när man har blivit förälder, säger Ola.
Han menar att många tänker ganska kortsiktigt om att skaffa barn.
- Det verkar så himla lätt när man träffar en schyst tjej och vill ha barn att man glömmer att man ska vara tillsammans hela vägen. Man ska faktiskt dela livet, om än i en annorlunda konstellation när båda är homosexuella, säger Ola.
Ivan var 1 år och 3 månader när han började tillbringa hela dygnet med Ola. Tidigare hade de mest varit tillsammans dagtid och så hade han sovit hemma hos Anna-Lena och Lisa. De har alltid bott nära varandra. Nu är Ola precis på väg att flytta, men bara två gator bort. Fortfarande blir han kvar i vad de kallar ”den gyllene triangeln”, det vill säga Ivans två bostäder och hans dagis.
I dag tillbringar Ivan halva sin vakna tid med Ola, men han sover fortfarande
oftare hemma hos mammorna. Detta innebär många hämtningar och lämningar och ställer förstås höga krav på att alla kontakter fungerar smidigt, att alla tre är bra på att kommunicera. Det gäller att vara öppen för att schemat kan ruckas.
För en ny partner är det dock inte lätt att ge sig in i barnfamiljens mönster. Olas före detta pojkvän var från början väldigt positiv till att Ola var pappa, men vardagen med sömnstörda nätter och dagar när all uppmärksamhet riktades mot Ivan var inte alltid lätta att dela.
- Det finns en drömbild om livet med barn, men vardagen kan faktiskt vara skitjobbig, säger Ola.
Ola säger att han tycker synd om dem som går RFSL:s kurser om barn för att hitta en potentiell förälder av motsatt kön där. Det är lätt att en kille som blir pappa till två lesbiska tjejers barn kommer i skymundan som pappa.
- Många killar har accepterat faderskap på det sättet. De har gått in i det med öppna ögon och har velat ha det så. Vill man ha halva ansvaret får man vara tydlig med det. Jag
tycker inte att man kan döma hur andra gör, säger Anna-Lena.
- Många har berättat för mig att det inte blev som de hade tänkt sig, säger Ola.
I en allt hetare diskussion kommer de plötsligt att tänka på sin familjemedlem Lisa.
- Det är tur att Lisa inte är lika dominant som vi två, säger Ola. Tur att hon är storasyster. När hon säger till oss slutar vi snällt att gaffla med varandra.
Ivan har tre engagerade föräldrar.
- När man delar upp vardagen som vi gör hinner man aldrig tröttna. Vi är nog alltför fantastiska , säger Ola.
Båda säger att det är omöjligt att förbereda sig på hur stort det är att ha barn tillsammans. Man ska dela både rikedomen och vardagsslitet, synen på uppfostran och dagis. Det är en klar fördel att känna varandra väl.
- Du har sagt att du älskar mig, säger Anna-Lena med en ögonblinkning mot Ola, och tillägger att de tidvis nästan levde som gifta före Ivans tillkomst.
- Ja, vi har sovit i samma säng många gånger - och skrattat åt att vi inte har tänt på varandra, säger Ola.
Redan
innan Ivan var född hade Anna-Lena och Ola kommit överens om hur han skulle bo växelvis hos dem. Tankarna på att skaffa barn tillsammans hade funnits länge, kanske särskilt hos Anna-Lena. Ola tvekade mer.
Båda hade funderat mycket kring omvärldens uppfattning om homosexuella mammor och pappor. När Anna-Lena blev gravid genom provrörsbefruktning hade de redan planerat en hel del för sitt gemensamma barn. De hade skrivit ett moraliskt kontrakt, inspirerat av RFSL:s råd till homosexuella föräldrar.
- Redan när vi började försöka bli med barn, säg 2,5 år innan Ivan föddes, började vi bestämma hur vi ville ha det, säger Anna-Lena.
I dag spelar kontraktet väldigt liten roll i deras samvaro. Sonen Ivan, som är drygt tre år gammal, visar tydligt att han vill vara tillsammans med såväl mamma som pappa. Mammas flickvän Lisa har också en självklar plats i hans liv. Lisa bodde ihop med Anna-Lena redan innan Ivan föddes.
- Det märks att Ivan gillar när vi är allihop tillsammans, säger Anna-Lena.
Vi ses hemma hos
Ola en måndagskväll. Anna-Lena, Lisa och Ivan är där och alla har just ätit middag. Nja, Ivan vill gärna ha några tuggor till och kryper upp i Lisas knä och tar för sig av det som finns kvar på tallriken. Under tiden kokar Ola te till alla vuxna. Minst en gång i veckan käkar alla fyra middag tillsammans.
Medan Lisa går hem till mammornas lägenhet för att natta Ivan pratar vi om hur de har tänkt kring det här med växelvis.
- Vi var nog lite naiva när vi diskuterade. När man inte har barn vet man ju inte hur det är, säger Ola.
- Ja, det blir lätt en väldigt teoretisk uppdelning, säger Anna-Lena.
Båda var väl pålästa, informationsslukande 30-plussare som fick barn. De hade läst om den viktiga symbiosen mellan mamma och barn. Att anknytningen är A och O i en människas liv och så vidare.
- I kontraktet står det att barnet ska sova hos mig alla nätter de första tre åren. Sen skulle vi öka på takten i växlandet för att komma upp i varannan vecka i 6-7-årsåldern, säger Anna-Lena och skrattar.
- Du var väldigt
teoretisk, påpekar Ola.
- Ja, men det var väl det enda man kunde vara i det läget, svarar Anna-Lena.
- Och jag ska erkänna att det kändes lite darrigt att bli förälder. Jag tyckte nog att det var lite skönt om Anna-Lena skulle ta på sig det största ansvaret. Sen kom verkligheten! säger Ola och ser nöjd ut.
Kontraktet känns som ett papper från en svunnen tid. Men de är ändå överens om att det är bra att ha något att utgå ifrån om det blir diskussioner eller när känslorna svallar. Och det gör de då och då när det gäller barnen.
Första gången var för tre år sedan, när den nyfödde Ivan skulle åka hem från BB. Då var Ola tvungen att låta honom följa med Anna-Lena och Lisa hem. Ivan skulle ju bo hos dem den första tiden. Det hade de bestämt tillsammans.
- Jag fick akta mig för att inte strimla Lisa i det ögonblicket. Hon fick åka hem med min bebis!
Anna-Lena minns att Ola frågade barnmorskan på BB när Ivan skulle kunna vara hemma hos honom.
- Då bröt jag ihop och kände att allt vi diskuterat och kommit
överens om var kullkastat, säger Anna-Lena.
Men så var det inte. Redan dagen efter Ivan kommit hem till Anna-Lena och Lisa var Ola där.
- Ola var hemma hos oss hela dagarna. Han lagade mat och vi hade det jättemysigt tillsammans, säger Anna-Lena.
Anna-Lena och Ola har umgåtts flitigt länge, men nu var anledningen desto större att dela vardagen.
- Jag har vuxit ofantligt mycket som person av att bli förälder. Det mår jag skitbra av. Och nu tycker jag att allt funkar, säger Ola.
Ola tillbringade mycket tid hemma hos Anna-Lena, Lisa och Ivan under sonens första tid i livet. Det fanns en generositet från båda hållen även om det första året var slitsamt för alla inblandade. Att få barn sätter alla relationer på prov.
- Som pappa var det första året med Ivan skitjobbigt. Anna-Lena förvandlades till någon jag aldrig hade känt förut. Allt berodde väl på hormoner. Det var som om Ivan var fastkedjad vid henne. Hon tappade, som jag kan tycka, all humor. Den Anna-Lena jag gillade var långt borta. Hon hade ingen
tilltro till att någon annan kunde ta hand om Ivan lika bra som hon, säger Ola.
Anna-Lena sitter i soffan mitt emot och lyssnar. Det är inte första gången hon hör Ola tala ut om sin första tid som pappa.
- Anna-Lena sa till mig: ”Din tid kommer”. Men jag ville ju också vara med från början. Sen, hur fort som helst, hade det där första året plötsligt gått och läget var ett helt annat, konstaterar Ola.
Ola säger att han ”kanske var skitlöjlig” under det första året.
- Men jag kände mig otroligt utanför. Det var inte kul. Jag dög bara när det var jobbigt mellan dig och Lisa, säger han.
Ola menar att Anna-Lena faktiskt hade rätt i mycket under det där första jobbiga året. Hon var väldigt mån om att Ivan skulle känna sig trygg.
- Alla vi träffar, proffs som läkare och barnsjuksköterskor, dagispersonal och andra bekräftar att han är en väldigt trygg liten kille. Då kan man väl säga att vi har lyckats med steg ett, säger Ola.
Även om kontraktet inte spelar någon viktig roll i Anna-Lena och Olas vardag i dag
tycker de ändå att det är bra att det finns.
- Om folk skaffar barn som vi gjorde är det viktigt att man pratar mycket - och varför inte skriva ett avtal. Sen ska man veta att man förändras mycket när man har blivit förälder, säger Ola.
Han menar att många tänker ganska kortsiktigt om att skaffa barn.
- Det verkar så himla lätt när man träffar en schyst tjej och vill ha barn att man glömmer att man ska vara tillsammans hela vägen. Man ska faktiskt dela livet, om än i en annorlunda konstellation när båda är homosexuella, säger Ola.
Ivan var 1 år och 3 månader när han började tillbringa hela dygnet med Ola. Tidigare hade de mest varit tillsammans dagtid och så hade han sovit hemma hos Anna-Lena och Lisa. De har alltid bott nära varandra. Nu är Ola precis på väg att flytta, men bara två gator bort. Fortfarande blir han kvar i vad de kallar ”den gyllene triangeln”, det vill säga Ivans två bostäder och hans dagis.
I dag tillbringar Ivan halva sin vakna tid med Ola, men han sover fortfarande oftare hemma
hos mammorna. Detta innebär många hämtningar och lämningar och ställer förstås höga krav på att alla kontakter fungerar smidigt, att alla tre är bra på att kommunicera. Det gäller att vara öppen för att schemat kan ruckas.
För en ny partner är det dock inte lätt att ge sig in i barnfamiljens mönster. Olas före detta pojkvän var från början väldigt positiv till att Ola var pappa, men vardagen med sömnstörda nätter och dagar när all uppmärksamhet riktades mot Ivan var inte alltid lätta att dela.
- Det finns en drömbild om livet med barn, men vardagen kan faktiskt vara skitjobbig, säger Ola.
Ola säger att han tycker synd om dem som går RFSL:s kurser om barn för att hitta en potentiell förälder av motsatt kön där. Det är lätt att en kille som blir pappa till två lesbiska tjejers barn kommer i skymundan som pappa.
- Många killar har accepterat faderskap på det sättet. De har gått in i det med öppna ögon och har velat ha det så. Vill man ha halva ansvaret får man vara tydlig med det. Jag tycker inte att
man kan döma hur andra gör, säger Anna-Lena.
- Många har berättat för mig att det inte blev som de hade tänkt sig, säger Ola.
I en allt hetare diskussion kommer de plötsligt att tänka på sin familjemedlem Lisa.
- Det är tur att Lisa inte är lika dominant som vi två, säger Ola. Tur att hon är storasyster. När hon säger till oss slutar vi snällt att gaffla med varandra.
Ivan har tre engagerade föräldrar.
- När man delar upp vardagen som vi gör hinner man aldrig tröttna. Vi är nog alltför fantastiska , säger Ola.
Båda säger att det är omöjligt att förbereda sig på hur stort det är att ha barn tillsammans. Man ska dela både rikedomen och vardagsslitet, synen på uppfostran och dagis. Det är en klar fördel att känna varandra väl.
- Du har sagt att du älskar mig, säger Anna-Lena med en ögonblinkning mot Ola, och tillägger att de tidvis nästan levde som gifta före Ivans tillkomst.
- Ja, vi har sovit i samma säng många gånger - och skrattat åt att vi inte har tänt på varandra, säger Ola.
