Det var ekorren, flickans låtsaskompis, som sa åt henne att de två skulle gå in i garderoben med julkalendern, öppna alla luckor och äta upp chokladbitarna. Utan ekorren hade flickan aldrig vågat göra det.

– Flickan fnissade hela tiden när hon berättade det här för mig. Hon var fullt medveten om att ekorren inte fanns på riktigt, berättar Eva Hoff, biträdande lektor i psykologi vid Lunds universitet.

Eva Hoff har forskat på barn och deras låtsaskompisar. Enligt henne har ungefär hälften av alla barn någon gång haft en låtsaskompis och var femte tioåring har fortfarande en låtsaskompis.

Vad räknas som en låtsaskompis?

– En osynlig varelse eller ett fysiskt gosedjur som barnet levandegjort. Den ska ha en självständig karaktär och en egen vilja. Dessutom måste det vara någon som barnet umgås med och har en relation till över tid – i minst tre månader, säger Eva Hoff.

Låtsaskompisar kan dyka upp för första gången redan när barnet är två år, berättar hon. En del försvinner snabbt, andra blir kvar länge. En del barn har haft olika låtsaskompisar som avlöst varandra genom åren och en del får sin första låtsaskompis först i tioårsåldern. Det vanligaste är att låtsaskompisen är ett barn som är likt barnet självt i ålder, utseende och intresse, men det kan också vara olika djur eller fantasivarelser som drakar eller pysslingar.

– Ett mindre barn är öppet med sin låtsaskompis och kräver att omgivningen ska ta hänsyn till den. Det ska dukas fram en extra tallrik vid matbordet och ingen får sitta på just den platsen i soffan, för där sitter låtsaskompisen redan. Förskolebarn skyller också olika hyss på sin låtsaskompis och kan säga ”Det var inte jag som sa att vi skulle ta glass i frysen, det var musen”.

Enligt Eva Hoff hjälper låtsaskompisen de mindre barnen, som inte får bestämma över så mycket själva, att hävda sig gentemot sina föräldrar. Det blir ett slags maktteknik. Men när barnen kommer upp i skolåldern börjar leken med låtsaskompisen att internaliseras – fantasin pågår inne i huvudet istället för att ageras ut. Dessutom blir låtsaskompisen ofta hemlig för omgivningen.

– Många vuxna reagerar negativt på låtsaskompisar. De blir besvärade, skrattar bort det eller blir irriterade när barnen är frånvarande för att de är så inne i sin lek. En del oroar sig för att barnet inte ska kunna skilja på fantasi och verklighet, säger Eva Hoff.

Hur ska man agera som förälder då?

– Respektera barnet. Håna eller skratta inte åt det. Vill barnet att du ska duka fram en extra tallrik, så gör det. Spela med! Låtsaskompisen är ett sätt för barnet att hävda sig själv.

Men framför allt tycker Eva Hoff att man som förälder ska låta barnet vara ifred med sin lek.

– Vill barnet berätta, lyssna, men lägg dig inte i. Och ta inte över styrfunktionen av låtsaskompisen. Då använder du låtsaskompisen som ett maktmedel mot barnet. Oroa dig inte utan var tvärtom lycklig över att du har ett fantasifullt barn som har den här förmågan till ett inre liv. Fantasin är en viktig resurs för människan livet igenom och den hjälper barnen att utveckla sin självbild.

Eva Hoff har i sin forskning hittat fem huvudfunktioner för barnens låtsaskompisar.

Låtsaskompisarna:

1. Tröstar och ger sällskap. Den främsta funktionen.

2. Motiverar och självreglerar. Gör så att barnet vågar bryta mot regler.

3. Stärker självförtroendet. En rädd låtsaskompis får barnet att känna sig bättre och duktigare.

4. Utvidgar personligheten. Barnet får pröva olika roller och karaktärer.

5. Höjer livskvaliteten. Det är roligt med låtsaskompisar!

Ibland är de till och med roligare att leka med än verkliga kompisar, för barnet kan bestämma allt och behöver inte förhandla med vännerna.

– Det här är alla betydelsefulla funktioner för självets tillblivelse – att förstå sig själv och vem man är. Låtsaskompisen fungerar som en inre coach, eller mentor, som barnet kan bolla idéer och pröva olika identiteter med.

Hon berättar om en pojke som hade två låtsaskompisar: en tuff kille i orangefärgat hår och skinnjacka som vågade mycket och så Kurt som var en liten fegis, ”en mammagris”, klädd i fluga och som var rädd för allt.

– De umgicks alla tre. Den tuffa låtsaskompisen pushade pojken att våga saker, och själv fick han ofta peppa den fege Kurt. Kontrasterna hos pojkens låtsaskompisar gjorde att han fick pröva olika identiteter och träna två viktiga roller som kompis. Ibland är man någon som behöver hjälp och ibland är man någon som hjälper andra.

Flera barn berättade för Eva Hoff hur deras låtsaskompisar hjälpt dem i olika situationer. Ett barn var mycket nervöst när hon skulle sjunga upp i sin kör. Hennes låtsaskompisar – en kyckling och en höna – följde med och mimade orden framför henne vilket gjorde att hon kände deras stöd och mindes orden bättre.

Ett annat barn tyckte att han lärde sig bättre engelska i skolan eftersom han kunde resa runt till engelsktalande länder i fantasin tillsammans med sin låtsaskompis. Ett tredje barn hade blivit osams med sin verkliga vän och diskuterade med sin låtsaskompis vad hon skulle göra för att bli vän ingen.

– Låtsaskompisar är inget mystiskt fenomen. I stället handlar det om precis samma sak som vi vuxna gör – att föra inre monologer med oss själva. Som barn pratar man med sin låtsaskompis, i tonåren med sin dagbok och som vuxen med sitt inre jag.

Eva Hoff lät även barn med låtsaskompisar göra ett kreativitetstest. Resultaten visade att barn som har låtsaskompisar är mer kreativa och har en starkare problemlösningsförmåga än barn som inte har en låtsaskompis. Men hon har även hittat samband mellan barn med låtsaskompisar och en sämre självbild och färre verkliga vänner. Hon vill dock inte dra för stora växlar på de senare resultaten.

– Det handlar om statistiska samband. Det betyder verkligen inte att alla barn med låtsaskompisar saknar vänner eller mår dåligt. Och det betyder heller inte att leken med låtsaskompisar leder till ensamhet, utan snarare att det kan vara en räddning ur den.

På låtsas - fler artiklar