Ur sin väska tar Richard Larsson upp en välfylld pärm i mörkblå kartong. Han bläddrar fram till ett papper som är utmärkt med ett gem och börjar läsa. Stycket handlar om relationen till hans far – eller rättare sagt icke-relationen. Han läser om en man som ”kom och gick, mest försvann han”. När barnen skulle leka mamma–pappa–barn var det ingen som ville vara pappan, för han skulle ju bara försvinna.

94-årige Richard har få minnen av sin pappa före skoltiden. Ett av de minnen han har är när ­fadern kallar in sina sex barn samtidigt som han äter sin sena middag och frågar var och en: ”Vad har du gjort i dag? Vad har du lärt dig?”

”Man måste kunna svara bra eller helst roligt. Då blev man belönad med ett leende”, läser Richard. Själv lyckades han aldrig med detta. ”Barnen skulle finnas – korta stunder”, läser han vidare.

Nästa stycke handlar om hur Richard alltid kände sig misslyckad, ful, dum. Om hur han under hela sin barndom längtade efter kramar, beröringar och ömhetsbetygelser från sin mamma, något som han aldrig fick – kort sagt ett barns behov av villkorslös kärlek. Den som förnekas sådan kärlek som barn får sår som aldrig läker helt; denna insikt har Richard burit med sig under livet.

– Jag tänker att de inte visste bättre; de kunde så oerhört lite om barns behov, säger han när han slagit ihop pärmen.

Han lutar sig tillbaka i soffan, där 55-åriga Susanne Attling och hennes äldsta barn, 29-åriga Sofia Attling, turas om att underhålla lille Villiam, som är övertrött eftersom han har hoppat över sovstunden den här dagen. Förutom Villiams glada tjut är det tyst i rummet efter Richards uppläsning.

När orden har klingat ut kommer samtalet igång. Trots att det är första gången som Richard träffar de andra hittar de snabbt saker som förenar.

– Precis så där var min pappas uppväxt – materiellt fanns det resurser i hemmet men känslomässigt var det kallt. Det var hushållerskorna som stod för kärleken, säger Susanne.

Med sin egen uppväxt i färskt minne bestämde sig Richard för att bli en annan sorts pappa till sina tre barn.

– Jag lekte med dem. Jag kröp omkring på golvet och de fick krypa på mig, säger han.

Ändå visade det sig inte helt lätt att vara en närvarande förälder. Som ägare till Kungsholmens bokhandel under tre årtionden, med ansvar för både butiken och personalen, var det svårt att få tiden att räcka till. Å andra sidan var det inte självklart på den tiden att barnen verkligen angick pappan på samma sätt som mamman. Richard berättar om hur det kändes att bli portad från Allmänna BB när det var dags för förlossning.

– Man fick gå hem och vänta och försöka få i sig något starkt. Det tog väldigt lång tid när första barnet skulle födas innan telefonbudet äntligen kom, ”Fru Larsson har fått en son.”

Susanne, som har ett förflutet som vårdbiträde på Allmänna BB, känner igen beskrivningen. Det var ungefär lika strikt när hon arbetade där i början på 1970-talet.

1980-talet ser hon däremot som en tid präglad av stor frihet.

– Det var inte så reglerat som det är nu, allting. Barn var välkomna. Jag kunde ta med mig Sofia lite här och var. Dessutom fanns det många bra dagis med små barngrupper. Det var heller inte så mycket mode kring barn som det är i dag, med dyra kläder och vagnar. Vi nöjde oss med second hand-vagnar.

Jämställdhet i föräldraskapet var viktigt för Susanne. Hennes egen frihet blev större tack vare att Sofias pappa är konstnär och musiker med fria arbetstider; han kunde vara hemma mycket med Sofia. Denna frihet använde Susanne bland annat till att gå en folkhögskoleutbildning.

Hon kände ingen oro i sin roll som småbarnsmamma; tvärtom kände hon sig stark när hon fick Sofia. Hon var färdig med sin barnskötarutbildning och umgicks mycket med människor som hade barn. Dessutom hade hon läst en hel del litteratur om föräldraskap, eftersom hon var kritisk mot den auktoritära barnuppfostran som var vanlig under hennes egen uppväxttid, på 1950- och 60-talen.

Hennes dotter Sofia har inte ärvt denna vurm för litteratur om barn. Visst har hon en del föräldraböcker hemma i lägenheten på Liljeholmskajen, men framför allt försöker hon att inte fastna i alla dessa råd som finns att tillgå för dagens föräldrar.

– Det kan bli lite för mycket måsten, att det ska vara på ett visst sätt. Men alla barn är unika och de vet inte hur min Villiam är. Jag är säker på att jag är världens bästa mamma, inte åt alla barn men åt Villiam, säger Sofia som hellre vänder sig till Susanne om hon behöver råd.

Att Susanne bor i grannhuset underlättar förstås. Men trots att hon bor så nära har hon bara ­varit barnvakt åt Villiam tre gånger på elva månader. Varken Sofia eller Jimmie har något större behov av ”ledighet” från sin son.

– Vi vill vara med Villiam så mycket som möjligt. Det här vår lilla bubbla, säger Sofia med en kärleksfull blick på sin familj.

Själv skulle hon kunna vara hemma med Villiam hela hans barndom.

– Jag trivs med att vara hemmafru, men det anses ju fult. Det är mycket fokus på karriär i dag.

Detta betyder inte att Sofia är ointresserad av studier och ­arbete. Hon har bland annat ­arbetat som butikschef, och just i dag börjar hon en KY-utbildning med inriktning på sälj och marknad.

Det innebär i sin tur att 36-årige Jimmie äntligen kan påbörja sin pappaledighet – något som han har längtat efter ända sedan Villiam föddes. Han ska vara ­ledig från sitt jobb som byggnads­målare tills Villiam börjar på dagis, vilket blir tidigast i januari.

– Men jag hoppas att det inte blir förrän i februari, säger Jimmie och lyfter upp Villiam i famnen.

Hela familjen står i hallen och vinkar när vi lämnar dem. Richard har packat ner sin pärm i väskan inför återfärden till radhuset i Bromma. För Sofias och Jimmies del är uppdraget den närmaste timmen att hålla Villiam vaken. Lyckas de med det kan de förmodligen se fram emot en hel natts ostörd sömn.