Jag fick min son genom kejsarsnitt för cirka tre veckor sedan. Det var en mycket positiv upp­levelse. Jag gick två veckor över tiden och skulle bli igångsatt, vilket inte kändes särskilt lockande. Jag har varit förlossningsrädd (med all rätt anser jag) hela graviditeten men ansett lite krasst att om man försatt sig i ­situationen att man blir gravid så får man ”skylla sig själv”.

Vi hade plats på BB Stockholm men blev diskvalificerade då jag gick över 42 veckor. När dagen väl infann sig för igångsättning så tvärvägrade jag. Jag hade fått förtroende för personalen på BB Stockholm (där vi också varit på samtal) och att föda någon annanstans kändes väldigt jobbigt. Ibland funderar jag på om min rädsla gjorde att förlossningen aldrig startade av sig själv. Till skillnad från mina två väninnor som fick barn ungefär samtidigt genom vaginala förlossningar återhämtade jag mig snabbt och kunde fokusera på mitt barn och behövde inte ägna tid åt att bearbeta något förlossningstrauma.

Alla barnmorskor säger att det gör ont, och att det är bra att det gör ont att föda barn, men vem har bestämt det? Ingen skulle acceptera att uppleva smärta under en operation eller att man till en benbrottspatient sa att det är bra att det det gör ont, men när det gäller att föda barn så har man inte något val och smärtan ska få finnas. ­

Ibland funderar jag över om det är en jämställdhetsfråga, hade förlossningarna sett ut som de gör om det var män som födde våra barn? /Hanna

Jag tycker att det är helt ok att inte vara med vid en förlossning, men vi pratade först om det och frun tyckte att hon hellre hade med någon som kunde ha trevligt samtidigt. Jag var hur som helst med på vår första förlossning. Sedan har jag varit hemma med barnen. En god vän till frun eller hennes syster har istället närvarat. Vi har sedan hälsat på så snabbt som möjligt efter att det är klart. Detta upplägg har fungerat bra för oss och vi är fortfarande tillsammans efter tio år och fem barn. /Peter

Jag har inte direkt upplevt förlossningsrädsla – för mig låg utmaningen i om jag skulle kunna vara kvar i min tillit eller inte. Jag har valt att föda båda mina barn hemma, tillsammans med min man och en barnmorska som vi bekantade oss med före förlossningen och som var gäst hos oss under förlossningen. Det innebär att jag inte behöver förflytta mig till en okänd miljö, möta och presentera mig för okända människor under för­lossningen utan jag var kvar i en miljö som både jag och barnets immunförsvar kände igen.

Det jag inte visste inför förlossningen var om jag skulle kunna vara kvar i min tillit och till min stora lycka och glädje gick det bra. Vi kvinnor är skapta för att föda barn. Våra kroppar är gjorda för att både bära, föda och sedan nära barnen. Det är stort, min tacksamhet är stor och jag hoppas att fler kvinnor kan finna tilliten till livet. /Gunilla

Sluta tjata om hur naturligt det är och om hur fantastisk kvinnans kropp är. Den ÄR fantastisk, men hur kul tror ni det till exempel känns för dem som av olika skäl får snitt, ni självutnämnda ”jordemödrar” och förlossnings-new-ageare? Avdramatisera, dra ner på allt hokus-pokus och låt det få ha sin gång vare sig man föder vaginalt, med snitt, med bedövning eller utan. Jag har fött sju barn på mindre än tio år, jag vet vad jag snackar om. Smärta är individuell.

Jag har fött på sjukhus alla gånger, fått en fantastisk vård av hängivna barnmorskor vare sig gardinerna varit blommiga eller rutiga och aldrig har jag känt mig överkörd eller negligerad för att jag fött på sjukhus. Ni rackar ner på oss som föder på sjukhus, ni som talar om hur FEL det är med sjukhusvård. Det är väl ändå ett friskt barn som räknas? Förlossningen är snart avklarad vare sig barnet kommer ut genom ett snitt eller ur slidan. Och sedan tar annat vid. Lycka till alla gravida, lyssna på er ­själva. /Neurotica

Jag tror att det är just den här naturlighetsivern som gör många rädda för att föda barn. Jag vill i alla fall inte vara aktiv och prestera något när jag föder barn. Jag vill bara ha ut barnet så smärtfritt som möjligt. Och då är Södra BB det sista stället jag skulle vilja föda på. /Elise

Jag blev gravid vid 40 års ålder efter många traumatiska upplevelser, bland annat en abort utan bedövning i USA:s ”bibelbälte” (efteråt sa läkaren att de försökte göra den till ett ”once in a lifetime experience” – något man inte upprepar) och ett smärtsamt missfall som varade i två dygn och slutade i livmodersskrapning.

Efter dessa upplevelser, till stor del psykiskt obearbetade, var jag rädd för smärtan när jag skulle föda mitt första barn. Trots att det fanns möjlighet till smärtlindring ville jag inte riskera att återigen känna den oerhörda smärta som jag upplevt tidigare. När jag kom till Sverige från USA var jag i sjunde månaden. MVC erbjöd rådgivning för att behandla min förlossningsrädsla, men jag ansåg att det inte fanns tid för det. Och även om det hade funnits tid så kanske det inte hade fungerat; jag kanske skulle ha olidligt ont ändå.

Jag begärde kejsarsnitt, men MVC tog mig inte på allvar och sa att det skulle nog gå bra, det finns så bra smärtlindring nuförtiden. Jag bad att få remitteras till Specialistmödravården på Akademiska sjukhuset i Uppsala, som kanske kunde erbjuda kejsarsnitt. Men läkaren jag träffade där tog mig inte heller på allvar. Till slut betalade jag 3000 kr för ett besök hos en psykolog. Hon kunde skriva ett brev som befogade min rädsla och begärde kejsarsnitt. Innan jag fick chans att överlämna detta brev träffade jag en ny läkare på Akademiska, som beviljade mitt kejsarsnitt – bara för att jag berättade att jag var rädd! Detta bevisade för mig att det finns olika uppfattningar bland läkare om vad som är ”befogad” rädsla. Kejsarsnittet gick som en dröm och var en harmonisk upplevelse för både mig och min lilla flicka.

Jag födde nyligen min ­andra dotter med kejsarsnitt, som beviljades för att det första hade beviljats. Stå på er, blivande mödrar! Det går att tjata sig till ett kejsarsnitt om man inte ger upp. Begär att få tala med en ­annan läkare om den första inte går med på kejsarsnitt. /Tacksam tvåbarnsmamma

Det har blivit till dogm att mannen ska vara med under förlossningen. Jag ska bli far inom kort och kommer inte att delta. Om ni visste vilka starka känslor detta väcker bland folk! Jag vill inte frivilligt se modern till mitt barn under såna omständigheter, och det tycker jag bör respekteras, precis på samma sätt som att jag respekterar de män som väljer att delta under förlossningen. /Max

Att detta är ett så laddat ämne för vissa som kommenterat artikeln på Idagsajten förvånar mig något. Det är väl bara att gratulera de människor som har haft en lyckad förlossning vare sig det blev ett kejsarsnitt eller varför inte en hemförlossning! Jag tror det är oerhört viktigt för människor att få så mycket ­information som det bara går om olika sätt att lyssna in sig själv på och vad var och en känner sig trygg med. /Levålåtleva

Känner igen argumenten kring naturliga förlossningar och de är lika förvirrade som alltid. Visst, det går alldeles utmärkt att föda barn utan bedövning. Precis som det går alldeles utmärkt att amputera ett ben utan bedövning. Det var precis vad man gjorde fram tills för 150 år sedan. Men det betyder inte att det är något att ta efter. Modern teknik kan göra förlossningar både enkla och bekväma. Varför göra det svårare än det behöver vara? /Modern

Jag reagerar på att det står prislappar på kejsarsnitt respektive epiduralbedövningar i fakta­rutan. 2700 kronor för en epi­duralbedövning är en droppe i ­havet jämfört med de totala kostnaderna för ett barn. Om en epiduralbedövning kan få bara någon förlossningsrädd kvinna att våga föda barn så har den mer än väl betalat sig. /Ekonom