Födsel handlar om att bli älskad. Älskad för den man är och sedd för den man är. Jag är själv adopterad och har både adopterat och biologiskt barn. Jag är mycket trött på alla ”förståsigpåare” som inte har någon erfarenhet själva av att vara adopterad eller att adopteras.
Först i övre tonåren förstod jag att alla problem jag hade under uppväxten skulle jag även haft som biologiskt barn. Känslan av främlingskap är naturlig i alla familjer i sökandet efter sin identitet. Den får inte ”ursäktas” av att man är adopterad.
Jag tror att det är mycket viktigt att förstå. I det ögonblick ett barn läggs i din famn är det en egen individ. Adopterade har friheten att växa upp som egna individer. De slipper likheter med släkt som kanske sätter begränsningar (pappa var så dålig på matte så det är du också).
Vad artiklarna egentligen borde handla om är rätten att bli älskad som barn, adopterat eller biologiskt. Det finns så många biologiska barn som far illa. De utsätts hela tiden för kränkningar eftersom rätten till sitt barn överskuggar allt. Vid fosterhemsplaceringar – i kontakten med ”plastföräldrar” där kärleken kanske är större än hos de biologiska föräldrarna – har de biologiska banden större rätt en de emotionella.

En curlingförälder som vill ge kärlek

Jag var två år när jag hämtades till Sverige. Jag har alltid hatat mitt utseende, mina sneda ögon och mörkgula hy. Men mest har jag hatat mina adoptivföräldrar. Så långt jag kan minnas har jag hatat dem. Mest min mamma, hon fick aldrig ta i mig. När hon ville krama eller kyssa mig vred jag mig ur hennes grepp. Jag tyckte hon var ond långt innan jag visste vad ”ond” betydde. Allt som gick fel i mitt liv skyllde jag på henne. När jag inte klarade mig i skolan, när jag inte fick kompisar, när jag inte mådde bra – allt var hennes fel.
Jag hade alltid ett antal människor omkring mig som jag kunde beklaga mig för och tala om hur elak hon var mot mig. Och de tyckte naturligtvis att det var synd om mig och fast de aldrig träffat henne höll de med om att hon var hemsk – jag hittade på de värsta historier. När de inte tyckte synd om mig vände jag mig till andra som ”förstod mig bättre”.
Varför skriver jag det här? Jo, därför att jag själv har barn nu. Och samtidigt som jag går i terapi för att kunna förstå bättre vad föräldraskap är har jag gått med i en grupp med adopterade som också blivit föräldrar. Jag har börjat förstå att alla barn och ungdomar (alltså också inte-adopterade) har problem. Det kan vara att de är tjocka, att föräldrarna super, att någon mobbas i skolan etc.
Många (naturligtvis inte alla) adoptivbarn skyller sina problem på att de är adopterade och då blir det ju adoptivföräldrarnas fel. Detta har jag förstått genom att prata med andra adopterade. Det måste ju sätta spår att man blivit övergiven som liten, men jag tror att jag själv skulle ha mått bättre och vuxit upp med bättre relationer hemma om mina utvalda tycka-synd-om-mig-personer mer hjälpt mig att förstå varför jag var olycklig istället för att understödja hatet till mina föräldrar.
Nu är min pappa död, jag kommer aldrig kunna förklara för honom hur jag kände då och känner nu. Min mamma och jag försöker få bra kontakt, men många svåra år för oss båda ligger emellan. Hon är en underbar mormor och jag är i alla fall glad att mina barn får det som jag aldrig lät min mamma ge mig.

Lisa

Artikeln hjälpte mig att förstå hur det är för min adopterade ex-fru, som även är mina barns mor. Vi har en ganska laddad relation, bland annat på grund av olika syn på barnuppfostran, och jag fick lite bättre insikt i hur det är för henne som adopterad att få barn. Själv kommer jag från typisk kärnfamilj och har ofta tyckt att hon agerat oempatiskt och irrationellt. Men allt har en förklaring.

Hans

Varför drar man alla adopterade över en kam? Alla har inte problem med detta. De allra flesta klarar sin mammaroll utmärkt. Varför hörs alltid de röster som är negativa till sin adoption mest? Varför kan man aldrig intervjua eller skriva om en adopterad som har haft och har det bra? Schablonbilden av att adopterade är olyckliga är väldigt stark hos svenskarna. Det är dags att sudda ut den bilden, tycker jag.

Adopterad

Jag är adopterad från Korea. Jag har en dotter som är adopterad från Vietnam, en biologisk dotter och en styvdotter. För min del har det faktum att jag är adopterad inte inneburit att biologiska familjeband varit betydelsefulla när jag själv bildat familj. Snarare har det fört med sig en övertygelse om att familjetillhörighet inte primärt handlar om på vilket sätt man kommer att bli en familj, utan vad man gör av familjen och relationerna till varandra inom den.
Biologiska band kan hjälpa till att skapa band mellan familjemedlemmar eftersom de är något att utgå ifrån, men i längden kan man inte kräva att ens barn ska älska en bara för att man har fött dem. Familjebanden handlar, enligt mitt sätt att se det, om relationen som man byggt upp till varandra genom att dela livet med varandra.

Pia Sjöholm

För snart tre år sedan fick jag mitt första barn. Senaste dagarna har jag följt Svenska Dagbladets artikelserie om hur det är att vara adopterad och få biologiska barn. Jag väljer med avsikt att använda mig av termen biologiska barn istället för egna barn. För mig har termen egna barn en negativ klang, det låter för mig som om endast de människor som får biologiska barn får kalla dessa barn egna barn – men som adoptivförälder handlar det alltid om någon annans barn.
Varför jag ifrågasätter detta är nog mest för att jag anser att varje barn är unikt – sin alldeles egen person, vem som än tar hand om barnet och fostrar det av kärlek. Jag är min egen person oavsett om jag är adopterad eller inte.
Detta för mig vidare till det jag vill säga. Jag kom till Sverige i början av 70-talet från Brasilien. För mig har det faktum att jag är adopterad aldrig varit något problem, och jag är glad för det samtidigt som jag känner starkt med dem som inte upplever sin adoption lika positivt som jag gör.

Den dagen jag fick min son var jag enormt lycklig, precis som mina vänner som inte är adopterade. Ja, det var det största jag varit med om – i positiv bemärkelse.
Trots att jag alltid haft ett starkt intresse och nyfikenhet för den brasilianska kulturen har jag inte sökt efter mina rötter – det vill säga jag har valt att inte söka upp mina biologiska föräldrar. Behovet har inte riktigt infunnit sig, därmed inte sagt att jag inte varit nyfiken och undrat. Efter att ha fött min son förstår jag hur svårt det måste ha varit för min biologiska mor att ta ett beslut att adoptera bort sitt sjunde(!) barn. Samtidigt måste hon ha gjort det av kärlek – en enorm kärlek med förhoppning om att jag skulle få en bättre start någon annanstans i världen. Så oegoistiskt!
Som engagerad i barnrättsfrågor med kunskap och erfarenhet om alltför många barns svåra uppväxt kan jag med lycka se på vår son och hoppas att vi kan ge honom den bästa start i hans liv – som två vuxna människor som älskar honom av hela våra hjärtan. Nu råkar han vara biologisk med oss men hade han varit adopterad hade jag känt samma sak. Varje natt jag har vaknat av hans gråt, ammat honom, bytt blöja, kramat, tröstat, skrattat, hjälpt och funnits vid hans sida tänker jag på min mamma – min adoptivmor – att hon gjort allt detta för mig under mina år. Och jag kan med sorg tänka på min biologiska mor att hon inte fick denna möjlighet på grund av fattigdom och ett enormt hårt liv i ett favelaområde någonstans i São Paulo. Och då infinner sig en enorm tacksamhet att två kvinnor – oberoende och ovetandes av varandra – gett mig den bästa start i livet ett barn kan tänkas få.

Nej, jag känner mig inte övergiven – tvärtom – enormt älskad av två kvinnor och två män som brytt sig om mig. Jag hamnade inte på gatan, jag slapp försörja mig genom prostitution, jag slapp ett liv med droger, jag fick mat på bordet istället för att sniffa lim för att mätta min hunger. Under mina resor till Brasilien och andra delar av världen har jag sett så många barn som inte fått den start som varje barn borde få. Tyvärr finns ingen lag mot fattigdom eller orättvisor.
Mitt brasilianska ursprung har alltid varit av betydelse för mig, och vår son vet redan att jag är född i ett annat land. Men jag vill inte att han ska få bära ”ansvaret” att jag genom honom plötsligt blivit en hel person. Jag ser snarare hans ankomst som en fortsättning på det jag fått under min uppväxt – kärlek – och hade jag inte blivit adopterad hade han inte funnits i mitt liv, jag hade inte träffat min underbara man, och inte träffat mina föräldrar som adopterade mig och min älskade syster… Ja, listan kan göras hur lång som helst. Men jag är och känner mig hel med de människor som jag varit omgiven av.
Min start började för 35 år sedan när jag föddes för att sedan flyga över Atlanten. Mitt liv fortsätter tack vare den kärlek jag har fått från mina biologiska och adoptivföräldrar och syster – kärlek som jag vill ge vidare till min son och även det barn som min man och jag planerar att adoptera i framtiden.

Jag hoppas att vi kommer att få ta del av en bredare adoptionsdebatt i framtiden där man väljer att ta med såväl positiva som mindre positiva erfarenheter.
På så vis kan vi lära oss mer om vad en adoption egentligen innebär. Att det handlar om en separation är utan tvekan – men genom bred kunskap och en mer nyanserad bild som kan erbjuda en större palett av livserfarenheter kan adoptivföräldrar, blivande adoptivföräldrar, adoptivbarn, biologiska barn och biologiska föräldrar och samhället i stort få ytterligare ett nytt perspektiv att väva in i debatten.

Charlotte