Ansvarstagande storasyster eller bortskämd lillebror? Hur vi blir som personer beror bland annat på om vi har syskon och hur relationerna inom vår uppväxtfamilj ser ut. Syskonen Klusell - Lina, Petter, Lotta, Fia och Kalle - har stor erfarenhet av att stötas och blötas mot bröder och systrar.

- När människor får höra att vi är fem helsyskon och att våra föräldrar fortfarande är gifta brukar de utbrista: Wow! 30-åriga Lina är äldst i syskonskaran och det är hon som kontaktar sina syskon för att höra om de vill bli intervjuade. Det tar väl ett par dagar, tänker jag, men redan tio minuter efter vår första kontakt, ringer hon tillbaka och säger att alla ställer upp. Vi stämmer träff på ett kafé i Stockholm. Alla kommer i tid, men Lina har redan hunnit ringa syskonen tre gånger på vägen för att höra var de är och att de inte missuppfattat tiden.

- Jag är nog en ganska typisk storasyster. Säkert kan jag uppfattas som lite bossig, men jag måste veta att allt klaffar. Jag kan inte släppa kontrollen, vilket kan vara både positivt och negativt.

- Om jag inte tar ansvar så går det som det går, säger hon och berättar om dagen innan, då hon hade 30-årsfest. Hon fick ägna en hel förmiddag åt att se till att lillebror Kalle, som kommit ditrest, skulle få något annat än kortbyxor att sätta på sig.

- Ni andra tycker inte att det är ett stort problem, men det är ju för att jag löser det åt er.

Ja, Lina lever väl upp till bilden av den ansvarstagande och sammanhållande storasystern. Och kanske är det inte så konstigt. När hon var tre år hade hon redan fått två yngre syskon som krävde föräldrarnas uppmärksamhet. Hon fick tidigt ta ansvar och hjälpa till.

- Jag var äldst och dessutom ett lugnt och lydigt barn. Som liten tänkte jag inte så mycket på det, men jag fick nog stå tillbaka ganska mycket. I tonåren slog det över helt åt andra hållet. Jag blev en överdjävlig svartrockare som bråkade och skulle flytta hemifrån, säger Lina och skrattar. 28-åriga Petter, näst äldst av syskonen, är inte lika säker på hur han har påverkats av sin position i syskonskaran. Det är så många saker som gör en till den man är, menar han. Medan han funderar på sin roll i familjen, tar hans två närmaste systrar över och börjar livligt berättar om sin bror.

- Petter är familjens stora diplomat! Han pejlar alltid läget innan han säger eller gör något. Han är den som bråkat minst, slår Lotta och Lina fast.

- Ja, någon slags påverkan har kanske syskonpositionen ändå haft, säger Petter efter en stund. Som det att mina systrar även nu under intervjun svarar åt mig. Lite klämd har jag kanske varit mellan dem

Det verkliga mellanbarnet, 27-åriga Lotta, har däremot inte känt sig inklämd eller förbisedd. Åtminstone inte på ett medvetet plan. Ska man få någon plats i en syskonskara på fem, får man se till att ta den själv. Och det har hon gjort.

- Jag har nog både skrikit och skrattat mig till uppmärksamhet. Ingen sätter sig på mig, för då ryter jag ifrån. Jag har alltid hävdat min rätt i olika sammanhang, säger hon och syskonen nickar instämmande.

- Men samtidigt som jag har tagit mycket plats, har det kanske ändå varit jobbigt för mig att alltid behöva anstränga mig för att synas och höras. I tonåren fick jag anorexi och var i väldigt dåligt skick. Under den tiden blev jag tillbakadragen och tyst. Kanske var sjukdomen ett omedvetet sätt för mig att få mer uppmärksamhet.

- Ja, och det fick du ju verkligen, kommenterar storasyster Lina. Pappa sov ju i ditt rum varje natt första tiden. Du tog plats från alla oss andra. Samtidigt som jag var jätteorolig för dig, var jag ju mitt uppe i mitt tonårsuppror och behövde också uppmärksamhet. Det var inte enkelt.

Syskon nummer fyra, 21-åriga Fia, är den som verkar mest nöjd med sin position i syskonskaran. Med flera år både till sin närmaste äldre syster och sin yngre bror, har hon haft möjlighet att vara såväl liten som stor.

- När mamma och pappa berättade att jag skulle få ett småsyskon grät jag först. Jag var väl avundsjuk eftersom någon annan skulle få min plats som yngst i familjen. Men när Kalle sedan föddes var det jätteroligt. Jag fick känna mig stor och kunde bestämma över någon som var yngre än jag, säger hon. Den möjligheten har aldrig 15-årige Kalle haft. Å andra sidan har han som yngst i syskonskaran fått mer uppmärksamhet och frihet. Åtminstone om man ska tro övriga syskon.

- Om vi andra hade gjort vissa saker som du gör, hade vi fått rumsarrest i flera timmar. När jag påpekar det för mamma och pappa, säger de bara att ”det är den nya uppfostran”. De orkar väl helt enkelt inte lika mycket längre, säger Lina.

- Ja, på så sätt har jag kanske haft det lite lättare, säger Kalle. Samtidigt var jag ju väldigt mycket lillebror när ni andra bodde hemma. Jag var tvungen att gå och lägga mig medan alla ni andra fick stanna uppe. Det var inte så roligt.

Trots att det alltså är 15 år mellan äldsta och yngsta syskonet Klusell och trots att de till det yttre är ganska olika, är de präglade av samma familjemönster och delar många grundläggande värderingar.

- Ja, förutom Petter då, säger Lotta. Han är den som är annorlunda. Vi andra är exempelvis ganska påverkade av våra föräldrars konservativa syn på familjen.

- Ja, för i vår familj förväntas man gifta sig och få barn med den man är tillsammans med, instämmer Lina. Själv kände jag mig misslyckad när det tog slut med min första pojkvän. Petter däremot är inte alls lika styrd av konventioner som vi andra.

- Jag vet inte det, säger Petter och funderar lite. Konventioner kan ju vara bra, men de är inget självändamål för mig. Och visst finns det ett socialt tryck, kanske främst från mamma, men jag har aldrig känt mig pressad att leva upp till några förväntningar.

En annan outtalad förväntan inom familjen handlar om utbildning. Föräldrarna har haft en stark önskan att deras barn ska läsa på högskolan - vilket också nästan alla gjort eller planerar att göra. Petter har studerat på London College of Fashion, Lotta läser teologi, Fia har pluggat engelska och franska utomlands och Kalle, som går i åttan, skulle gärna studera flygteknik i framtiden.

- Här har jag alltid känt mig som det svarta fåret, konstaterar Lina. Länge hade jag ångest för att jag inte skaffat mig en ordentlig högskoleutbildning. Först nu när jag fyllt 30 har jag insett att jag ska göra det jag vill och inte det mamma och pappa vill.

- Samtidigt har jag ju klarat mig bra i yrkeslivet. Jag har precis börjat ett nytt jobb där jag arbetar som teamleader på ett företag som säljer affärssystem. Som vuxen har jag nästan alltid blivit tilldelad en chefsposition, vilket nog delvis beror på att jag som storasyster är van vid att ta ansvar och fatta beslut.

Även om det i en syskonskara på fem förstås blir en hel del tjafs och bråk, tycker inget av syskonen att det varit några allvarligare konflikter eller djupare rivalitet dem emellan. Kanske beror det på att föräldrarna alltid varit bra på att lyfta fram vars och ens kvaliteter och att de sällan jämfört syskonen med varandra. Samtidigt har systrarna och bröderna förstås sin alldeles egen relation till föräldrarna och när jag frågar om någon är pappas favorit svarar de nästan i kör: Liiiina!!!

- Han kan köra 30 mil för att lämna en julgran till henne. En gång skjutsade han henne ända till München. Det skulle han aldrig göra för oss andra, säger Lotta.

- Ja, det stämmer nog, medger Lina. Pappa och jag har en speciell relation. Å andra sidan har jag och mamma haft mycket schismer. Ena dagen kan jag ringa och berätta nästan allt för henne. Nästa dag kan vi bli skitsura på varandra. Men det är väl lite typiskt för relationen mellan äldsta dottern och mamman.

Mamma då? Har hon någon favorit? undrar jag. Och i en nästan lika samstämmig kör svarar syskonen: Petter!

- Mamma påpekar alltid att han är den enda som självmant hjälper till i köket - trots att jag kan ha lagat mat tre gånger under samma vecka. Men det har hon inte ens märkt, säger Lotta.

Själv ser Petter först lite oförstående och smått generad ut, men sedan nickar han instämmande.

- Jo, det stämmer nog. Lagar jag mat en gång så tycker mamma att jag är fantastisk. Dessutom har ju vi klädintresset gemensamt. Mamma har alltid närt en dröm om att få hålla på med kläder och jag jobbar ju som kläddesigner. Trots viss favorisering och kamp om uppmärksamheten, tycker alla syskonen att det är mest fördelar med att vara många barn i familjen.

- Jag tycker att det har varit fantastiskt med fem syskon. Man har alltid någon att vända sig till, säger Lotta.

Hon är den enda i syskonskaran som själv är förälder och trots de positiva erfarenheterna av sina egna syskon, skulle hon inte vilja ha fem barn.

- Absolut inte. När man blir förälder inser man hur mycket mamma och pappa har offrat för oss. De tyckte väl att det var värt det, men jag vill göra andra saker i livet också. Med fem barn blir man ju nästan utplånad själv.