Jag förstod att det var allvarligt, men jag kände bara ilska. Det var skönt att slå.

På de höstkalla trappstegen upp mot Drottninggatan ligger fimpar bland spridda spottloskor, tillplattade läskburkar och skrynkliga påsar med rester av hamburgare. Nedanför sneddar fnissiga tonåringar över Sergels torgs svartvita ytor på väg hem med nyinköpta kläder i färgglada påsar. Men här finns också ungdomarna som stannar kvar. Dygnet runt. De hör till platsen, berättar 17-åriga Valentina.

– Alla unga som kommer hit har något gemensamt. De är utstötta från samhället, skolan och vänner där man bor, säger hon.

Under fyra år var den smutsiga trappan hennes nav i en tillvaro kantad av utanförskap och kriminalitet. Hennes kompisgäng kallade sig Plattanbarnen. Några var stolta över det.

– Så kände aldrig jag. Det är ju en plats som folk ser ner på. Men det var min plats och jag försvarade den.

Valentinas berättelse om vägen hit börjar i ett välmående villaområde i sydöstra Stockholm. Redan i sjuårsåldern kom hon på kant med klasskamrater och and­ra barn. Hon minns elaka ord. Ord som fastnade. Meningar som gjorde ont.

– De såg mig som annorlunda. Jag blev mobbad för att jag var fysiskt lite större än de andra. De såg bara mina brister, inte hur jag var som person.

Valentina svarade med att bli stökig, bråkig och hotfull. Hemma var hon tyst. Hon ville inte oroa sin mamma och pappa som jobbade mycket. Kontakten med syskonen var dålig.

– Jag kände mig ensam i familjen. Jag var rädd att allt skulle bli värre om jag berättade att jag blev mobbad.

Reagerade ingen vuxen?

– Nej. I skolan valde lärarna att se bort. Jag kände ett hat mot människorna där jag bodde.

Som tolvåring tog Valentina hatet med sig in till city. På Sergels torg hittade hon jämnåriga tjejer och killar som också ”mådde dåligt egentligen” men hade varandra. Under flera år styrde Valentina gemenskapen på torget. Ingen skulle lämna gruppen, ingen släppas in.

– Jag hade varit där längst och folk var rädda för mig. För mig var det positivt. Jag hade känt mig så liten, och när jag fick den här makten mådde jag bättre.

För att förstärka sitt rykte bar hon batong, knogjärn och knivar. Det kunde bli tio bråk på två timmar. Hennes knytnävar träffade ansikten och blod strömmade från spräckta ögonbryn.

– Jag förstod att det var allvarligt, men jag kände bara ilska. Det var skönt att slå. Jag brydde mig inte. Jag blev själv misshandlad av min pojkvän och mådde väldigt dåligt. Men jag berättade aldrig för någon vuxen.

I närheten av kaféet där vi träffas letar sig trötta solstrimmor in mot Sergelarkadens mörka gångar.

– Där håller pundarna till, säger Valentina föraktfullt. Jag har aldrig hållit på med droger, det är inget för mig. Men många av oss drack alkohol, så man kände sig större och bättre.

Hennes långa mörka hår faller ner över axlarna och hon rättar till den svarta jackan. Hon är välformulerad, svarar snabbt men undviker ögonkontakt. Ibland bryter ilska fram. Som när diskussionen kommer in på poliser och socialtjänst.

– Poliserna gör inte sitt jobb. Jag är arg på socialen också även om de väl försöker hjälpa. Det hade kunnat bli en förändring om de hade reagerat tidigare.

Vilket stöd borde du ha fått?

– Få prata med en psykolog och komma till Bup.

Men Valentina upplevde att ingen egentligen brydde sig. Hennes mamma ringde visser­ligen desperat och vädjade att hon skulle komma hem. När hon vid enstaka tillfällen dök upp för att sova hemma förbjöds hon att åka tillbaka till stan.

– Men då hotade jag att ta livet av mig. Mina föräldrar vågade inte ta risken eftersom jag hade gjort ett självmordsförsök tidigare. De försökte verkligen hjälpa mig men jag kunde inte ta in det. Det ångrar jag i dag.

Den våldsamma tillvaron i city snurrade vidare. Valentina hoppade av gymnasiet, sov ibland på obemannade solarier och började planera rån med en löst sammansatt grupp på tio tjejer. De utsåg unga offer på Drottninggatan och jagade in dem i Gamla stans gränder.

– Vi hade luvor och gömde ansiktet. Vi sa ”ge oss grejerna annars slår jag sönder dig”. Vi tog jackor, mobiler och Ipods. Ibland gjorde man det bara för att kunna skryta efteråt.

Hon berättar att hon egentligen skämdes för sitt beteende, och ville vara någon annan. Gå i skolan, tjäna egna pengar, bli tillsammans med någon.

Valentina tror att många har en felaktig bild av tjejer och kriminalitet. De är inga passiva offer som hamnat i dåligt sällskap utan ofta pådrivande i konflikterna mellan olika grupperingar.

– Vi tjejer försökte alltid skaffa bråk, det krävdes inte mycket. Kanske att någon frågade om en cigarett. Rasistiska påhopp var värst, då tog man åt sig.

Hon upplever att många tjejer i dag måste visa sig starka för att inte bli nedtryckta.

– Tjejerna ”boostar upp sig” så att folk blir rädda och inte bråkar med dem. Jag tycker att det blivit nästan ombytta roller. Nu är tjejer som killar, men folk förväntar sig inte att tjejer ska göra inbrott och misshandla.

Valentina är förvånad över att det dröjde så länge innan hennes gäng åkte fast. Men klockan sju en morgon i våras skar ljudet från dörrklockan till familjens hus. Utanför stod två civilpoliser. Valentina kröp under täcket.

– Jag fick panik och hoppades att allt bara var en mardröm. Mamma var jätteledsen och frågade hur jag kunde göra så här mot familjen. De orden tog jag verkligen in. Då förstod jag allvaret i vad jag hade gjort.

Valentina höjer upprört rösten när hon berättar om natten hon tillbringade i arresten. Då grät hon efter sin mamma. Aldrig mer att jag ska hamna där, säger hon. Under förhören fick Valentina ändå förtroende för en polis.

– Jag berättade allt jag hade gjort, och jag kunde berätta hur jag mådde.

Hon deltog även i medling med en av de unga flickor som hon hade rånat. Mötet fick henne att känna sig liten.

– Tjejen sa att hon inte förstod hur folk som vi kunde göra så här. Jag ångrar det jag gjorde, men kände mig inte dålig inför henne. Jag skämdes inte direkt, men ändå gjorde jag det på något sätt.

Under en fem dagar lång rättegång i förra veckan mötte Valentina och de andra åtalade tjejerna sina offer. Hon var nervös inför det rättsliga efterspelet.

– Jag har aldrig varit på en rättegång tidigare och jag vill inte att min familj ska vara där. Jag skäms.

Samtidigt hoppas hon att rättegången ska innebära en vändpunkt. Hon säger att hon har lämnat livet på Sergels torg. Hon har en ny pojkvän och träffar sin familj mer.

– Jag mår bättre och går inte runt på stan längre. Jag har folk som bryr sig runt mig. Jag håller på att bearbeta allt, det går sakta framåt. Men jag vet att jag har en lång väg kvar.

Fotnot: Valentina är ett fingerat namn. Domen mot Plattanbarnen faller 5 december. Socialtjänsten föreslår att Valentina ska få 8–9 månaders sluten ungdomsvård.