Vi säger att det här handlar om en ung kille från Lidingö. Eller var det Djursholm? Kanske Bromma? Sak samma: Martin, en 23-åring som vill vara anonym, växte upp med högskoleutbildade föräldrar i en Stockholmsförort där en hel del kompisar kom från välbärgade hem.
Han säger att det var svårt att låta bli att jämföra sig. Allt handlade om att skaffa sig en utbildning som gav status – där fanns den slutgiltiga acceptansen. Då kunde man få en flickvän.
I samma anda såg man ned på den som med MVG i alla ämnen valde sjuksköterskeprogrammet i stället för läkarlinjen. Eller gjorde värnplikten – vilket slöseri med tid när man kunde börja plugga!
Och över alltihopa fanns föräldrarnas önskningar när det gällde att välja inriktning för framtiden.
– Jag upplevde att man inte fick vara den man var. Till slut såg jag ned på mig själv, säger Martin.
Vid allhelgonahelgen hösten 2002 drabbades han av en psykisk kollaps hemma hos föräldrarna på Lidingö. Eller var det i Djursholm? Möjligen Bromma. Sak samma. Han hade strandat på fempoängskursen i digital design redan första terminen på datateknikprogrammet, vilket han upplevde som ett totalt misslyckande. Martin blev handlingsförlamad av ångest.
Efter några månader valde han att ta avstånd från familjen för att fundera över vad han själv ville.
– Jag hade skuldkänslor som var så starka att de kändes fysiskt. När jag bröt med familjen var det som om 300 kg lyftes bort från mitt bröst, berättar han.
Flera gånger under samtalet hejdar han sig och poängterar att han på alla möjliga sätt har fantastiska föräldrar. De är omtyckta av kompisarna och visar mycket kärlek. Men så var det det här med att lotsa ut yngste sonen från barndomshemmet …

Eftersom vårt samtal ska handla om språnget ut till de egna valen och till att bli en självständig, oberoende individ måste Martin tyvärr konstatera: Den utvecklingen hindrades av att han knappt behöva hjälpa till hemma för läxornas skull, att föräldrarna nästan löste skoluppgifterna åt honom och att de så tydligt signalerade vilka som dög att umgås med och inte.
Han vet att han inte är ensam. Kompisar vars mammor hade gjort köket till sitt revir fick inte heller hjälpa till hemma. De kunde ha fäder som tydligt signalerade vad de önskade att deras söner skulle göra. Martin berättar att killarna själva resonerar så här: ”Antingen går man en sämre utbildning än vad han önskar, eller så blir man som farsan – och då får man aldrig se sina barn.”
– Det är inte det lättaste att säga rakt ut till föräldrarna, suckar Martin.
Samtidigt är det tufft i dag, konstaterar han. Det finns så många val, så jävla mycket press utifrån. Och så alla dessa jämförelser med varandra i samhället, hela tiden.
– Så länge man var kvar i gymnasiet var det skönt. Det var bara att tuffa på, ingen press. Man gick där i tre år utan att behöva tänka på nå't.
Men snart nog kom en inre röst och beordrade: Snart för fan måste man skärpa ihop sig!
Martin valde att söka datateknikprogrammet, då skulle han få jobb. Men det ”var inte hans grej”. Han ville byta till litteraturvetenskap och klappade ihop av all beslutsångest.
– Jag kände mig totalt jävla värdelös. Alla gjorde sken av att veta precis vad de ville – bli läkare, gå på Handels – och så satt jag och tuffade på med litteraturvetenskap. Det var ingen höjdare.
Sedan spricker han upp:
– Fast det var det roligaste jag gjort!
Han vet hur också andra kompisar luras av fasaderna. Han ”som kör runt i en svindyr bil och har allt” kan inte heller sluta jämföra sig med andra. Och han som älskade drama, teater och film och var världssämst på matte har börjat läsa ekonomi på universitetet. Kompisarna bara skakar på huvudet och vet att det är pappan som spökar. Precis som för killen på KTH ”som mår skit och har ångest”. Både mamma och pappa är läkare.

Hur blir det så här?
Martin tror att många av hans kamrater blivit styrda av föräldrarna att välja ”rätt” utbildning – och för killarna har det påfallande ofta handlat om att välja pappans väg. Läkare, advokat, ekonom.
– En hel del hade stentäta föräldrar och kände otrolig skuld att prestera för att få saker. Som om de skulle betala tillbaka datorn, bilen och lägenheten i form av utbildning. Det var så de kunde göra föräldrarna glada. Vad gör man inte för att tillfredsställa farsan, typ … Och så funkar det ju – om de blir glada, så blir jag glad.

Det är inte första gången du pratar om att ha skuldkänslor. Vet du vad de handlar om?
Martin funderar.
– Man tror ju blint på sin mamma och pappa, den kunskapskälla man litar mest på som ung. Men när det gäller utbildning vet de faktiskt inte vad som behövs för oss. Det är en helt annan grej i dag än på 60- och 70-talet. Ändå säger de till en vad man ska göra. Och så får man skuldkänslor för att man valt fel.
Att hans nästa steg i livet mest handlade om vad pappan tyckte var okej ”var väl i all välmening” konstaterar Martin. Han ville nog som alla andra att sonen skulle ha valmöjligheter.
– Men det kändes som om han levde sitt liv genom mig istället för att stötta mina egna idéer. Jag blev för mycket styrd och till slut förlorade jag självförtroendet.
Dessutom saknade han att få vara behövd i hushållet – känslan av att känna sig onödig skapar också skuld, säger han.
– Man vill få vara nyttig hemma. Då kan man dessutom få chans att upptäcka vad man är bra på mer än att bara sitta och läsa den här boken …

Resultat: Det blir ett helvete när man flyttar. Det ska inte behöva kännas överjävligt att tvätta, gå till posten och fylla i räkningar, menar Martin.
Men det är inte bara praktiska grejer man borde känna till, har han insett: Även om man får lägenhet och bil av föräldrarna ”måste man bryta sig loss för att växa” som han säger.
– Vi får betala priset för att föräldrarna inte släpper taget. Man utvecklas bara om man får lära sig att klara sig själv.

Hur ska föräldrarna göra för att stötta den utvecklingen?
– Ge oss en tydligare utlotsning, tror Martin. Visa att det är okej att göra fel, att man inte blir straffad om man begår misstag.
Risken, menar han, är att föräldrar sätter för mycket press på barnen att prestera i stället för att träna dem i att göra egna val. Prestationer som inte kommer inifrån en själv är värdelösa:
– Det är bara genom att förstå varför något är viktigt för just mig som jag kunnat motivera mig. Det är först då jag lärt mig veta var jag får min energi.
För Martin finns energin på socionomprogrammet. Han går fjärde terminen och läser just nu forskningsmetod – inte så kul. Men skillnaden mot förut är att han siktar mot en examen – och då känns det som samma trygghet som den han upplevde under gymnasiet.
– Tryggheten ligger i målet, att ha något att sträva efter, säger han. Jag vill faktiskt ha ett mål – då blir det lättare att motivera och koncentrera mig.
Så här gjorde Martin för att komma dit: Istället för att se det som ett misslyckande att hoppa av datateknikprogrammet, betraktade han det som ett steg framåt. Och så började han upptäcka hur han hela tiden gjort sådana egna val utan ha märkt det. Till exempel de många olika sommarjobben, ”riktiga skitjobb som var jävligt bra att ha för att motivera sig till vad man vill göra”.
Sedan började han bolla med sina föräldrar som lärt sig lyssna på honom och ta honom på allvar. Vad är jag bra på? Vad passar jag för?
Och till slut började han också bolla med sig själv – när han inte kände sig värdelös längre, ”för då kan man inte tänka konstruktivt”.
Yrkesvalet växte fram som en allt tydligare bild. Martin vet att han är bra på att ta folk och att han inte vill sitta inne på ett kontor. Om och om igen kom det upp i bakhuvudet: Socionom … Det var kanske något man kunde bli … Och känslan av att få tid att komma fram till ett sådant beslut är ovärderlig.
– Det måste få ta tid att pröva sina tankar, testa sina idéer, motivera sina val – utan att man känner panik: nu måste du bestämma dig!
– Men visst kan man vara rädd för att fatta ett för stort beslut i för tidig ålder. Samtidigt gäller det att inte få panik för vad man gör om fem år – bara för att man jämför sig med andra. Nej, njut av den här tiden du pluggar, säger Martin bestämt.

Och det gör du?
– Ja, nu är jag student som läser till socionom, har studielån och jobbar extra …
Och som har flickvän. Fast ni bor i var sin lägenhet. Klarar du dig helt själv ekonomiskt?
– Ja, och det är asskönt. Det finns ingen skönare känsla än att göra saker man själv har tjänat ihop till.