Jag försöker koppla av och vandra iväg någon annanstans i tankarna.

Sara Kadhum.

– Utan lekterapin hade det varit katastrof!

Orden är Sara Kadhums. Hon är elva år och har en tumör. Sedan hon var liten har hon därför ofta besökt Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna utanför Stockholm. Ibland för en behandling över dagen, ibland för att bli inlagd en längre tid. Nu kommer hon varannan vecka och får medicin i sin port-a-cath – en dosa som är inopererad under huden.

– När jag var liten var jag väldigt rädd för att ta sprutor. Jag var mest rädd för själva nålen. Jag tyckte heller inte om att ta på och av plåster, för jag är väldigt känslig på huden, säger Sara Kadhum.

Sara har aldrig tyckt om sjukhus.

– Hjärtat bultar hårt och jag tänker ”Å nej, nu är det sjukhus”. Jag mår dåligt när jag är här. Men jag försöker att tänka positivt. Mamma och pappa brukar säga att jag ska ta det lugnt och så berättar de något så att jag ska tänka på annat.

För att bearbeta sin rädsla fick Sara börja gå i lekterapi när hon var fyra år gammal. Tillsammans med lekterapeuten Gudrun Hansson lekte Sara doktor och fick utföra samma behandling på dockan Wilma som hon själv var tvungen att genomgå. Dockan hade också en port-a-cath insydd under tyghuden och Sara fick sätta på speciella plåster som bedövar huden, tvätta rent, sticka in nålen och koppla på medicinslangen. Allt för att bearbeta sina egna upplevelser och vänja sig vid sjukvårdsmaterialet och proceduren.

– Du tyckte heller inte om att ta av dig din tröja och ingen fick nudda dig där du hade port-a-­cathen, minns Gudrun Hansson när hon och Sara Kadhum ses för vår intervju i lekterapins sjukhushörna.

–  Knepet du lärde mig Gudrun – att man ska dra av ett plåster i hårstrånas riktning för att det ska göra mindre ont – har jag lärt min kompis nu, berättar Sara.

Och även om Sara fortfarande tycker att det är obehagligt med sprutor upplever hon att behandlingarna går bättre nu.

– Jag försöker koppla av och vandra iväg någon annanstans i tankarna.

Tillsammans med äldre barn brukar Gudrun Hansson fundera ut strategier som kan minska rädslan för dem. Som att träna på avslappning, lyssna på musik eller försöka drömma sig bort i fantasins värld. Men för yngre barn är det genom leken rädslan bearbetas.

– Barn leker det de behöver leka. Allt viktigt som barnet upplever reproduceras i leken. De framkallar den obehagliga händelsen gång på gång för att bearbeta det svåra och skapa lust kring det som tidigare orsakade olust. Leken gör också att barnet får en förståelse för händelsen, säger Gudrun Hansson.

Hon är en av 13 lekterapeuter som arbetar på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Här besöker omkring 7 000 barn lekterapins verksamhet varje år. Enligt skollagen har barn rätt till pedagogisk verksamhet även på sjukhus. Som lekterapeut fokuserar man på det friska hos barnet och arbetar för att stimulera en så normal utveckling som möjligt, trots sjukdomen.

Och leken läker. Utan den tar det längre tid för ett barn att bli frisk, förklarar Gudrun Hansson, och ger ett exempel:

–  Ett barn som brutit benet och kanske inte vågar stå på det, kan i rullstol eller säng komma till lekterapin. Här upptäcker barnet något roligt att sysselsätta sig med. I sin iver att leka glömmer barnet smärtan och tar sig upp och börjar gå. Det blir lusten som styr istället för rädslan.

Hon förklarar att rädsla kan göra att man spänner sig och då upplever smärta starkare. Ett blodprov kan då ta både längre tid och göra mer ont än det annars skulle ha gjort.

–  Vi inom lekterapin är en del av vårdteamet i behandlingen av patienten. Vi kan med leken som redskap hjälpa till att motivera patienten. Lekterapin blir en frizon för barnet där det kan slappna av. Här finns leksaker och en miljö som barnet känner igen och vi som arbetar här har inte sjukhuskläder på oss. Dessutom får inga provtagningar ske här.

När man som lekterapeut jobbar med stickrädda barn, är leken väldigt konkret. En rad med specialsydda mjuka dockor och gosedjur ska gå till doktorn och ta spruta och barnet får använda riktigt sjukvårdsmaterial i leken. Genom experiment med provtagningsrör och rödfärgat vatten kan barnet förstå hur lite blod som behövs vid ett blodprov och genom att sticka nålen igenom ett papper får barnet se hur litet hålet blir.

– Målet är att göra det okända känt, begripligt och hanterbart. Och så långt som möjligt stärka barnets självkänsla och ge dem en större tro på sig själva, säger Gudrun Hansson, som i leken med barnet även förbereder föräldern för provtagningen.

–  En förälder är nästan alltid med i förberedelse- eller bearbetningsleken och jag lägger även in information till dem i leken. Föräldrarna är en trygghet för sina barn och det är viktigt att de är väl införstådda med vad deras barn skall gå igenom så att de kan vara ett stöd men också tydligt visa att den här provtagningen måste göras. Barnet har inget val i det fallet.

Däremot kan barnet få välja om det vill sitta i förälderns knä eller inte och vilket finger ett blodprov ska tas i. Barnets medbestämmande och integritet är viktigt. Likaså ärlighet.

– Det är viktigt att vi svarar på barnets frågor som exempelvis om det kommer att göra ont.

För att hjälpa barnet att komma över sin rädsla närmar sig lekterapeuten det som barnet är rädd för steg för steg.

– Ett barn var så rädd för att ta blodprov att även sjukhushörnan här på lekterapin var för läskig. Istället lekte vi en bit bort med en rymdraket. Jag hämtade dit en spruta och plåster så tog vi blodprov på rymdraketen istället.

Att få leka en stund på lekterapin innan eller efter ett sjukhusbesök kan också göra att det känns lättare för barnet att komma till sjukhuset.

– Och för långtidssjuka barn är lekterapin en räddningsplanka, säger Gudrun Hansson.

Det håller Sara Kadhum med om. Nu när hon är äldre är doktorsleken inte längre aktuell. I stället brukar hon vara i lekterapins ateljé och måla gipsfigurer, göra smycken eller fylla små flaskor med olikfärgad sand.

– Jag älskar att pyssla och jag är alltid aktiv! säger Sara, som vill bli fotograf när hon blir stor – och modedesigner.

–  Jag tänker inte att jag har en sjukdom, utan bara en liten tumör. Och när jag leker, när jag verkligen är inne i leken, så glömmer jag bort det.