Foto: Pressens bild

Oerhört roligt och sorgligt att läsa om curlingföräldrar. I mitt umgänge har vi ofta diskussioner om hur vi (kanske mycket i min generation – 60-talist – och innerstadsmedelklass) kräver full insyn i barnens liv då vi inte är med dem. Vi står inte ut med att vi inte har kontroll över barnens vardag. Vi geggar in oss i samtal med lärare och barnskötare, vi pratar med rektorer och skriver brev till stadsdelsnämnder med mera. Vi är livrädda för att våra barn ska bli illa behandlade av auktoriter, inte sedda och inte mötta med respekt. Och så handlar det till stor del om vår egen rädsla. Vi vet om det men fortsätter ändå...
I artikeln framgår det också, på ett så oerhört bra sätt, att vi ständigt brottas med vårt dåliga samvete. Precis som Hougaard också säger så måste det vara enormt problemfyllt att vara lärare i dag. Å ena sidan måste läraren hela tiden förankra alla beslut i den kritiska och starka föräldragruppen och å andra sidan möta klassbarn som vägrar att göra det som krävs för att klassen ska fungera. Usch, vad jag känner igen mig själv (och andra)!
Belys detta så att 80-talistföräldrarna blir medvetna om problematiken...
Paola Felicetti
Mor till två barn (5 och 8 år gamla)

Jag heter Marie Carlsson och jobbar som barnpsykolog inom BUP i Göteborg. Jag svarar även på frågor i tidningen Föräldrar och Barn. Dina artiklar om curlingföräldrar är det bästa jag har läst på länge!!!
Jag känner igen mig själv och min omgivning och kan skratta igenkännande, men det värsta är att i mitt jobb och i de frågor jag får från föräldrar ser jag konsekvensen av curlingföräldrarnas uppfostran. Dessa barn får i vissa fall psykitariska symtom och kommer då till oss. Vi har en klar ökning av barn där föräldrarna går hur långt som helst för att följa deras vilja och får då en unge som inte klarar någon frustration utan att ta hjälp av sina föräldrar. Symtomen är bland annat skolvägran, separationsångest, fobier, aggressionsutbrott.
Följ upp med en artikel om hur tokigt det kan bli när man egentligen bara försöker vara snäll.
I Danmark är de verkligen före. Men genom dina artiklar har du nu lagt ljuset på den moderna föräldrastilen som är klart överrepresenterad bland intellektuella akademiker. Jättebra!
Marie Carlsson
leg.psykolog

Tack för att ni på Idagsidan gestaltar ett så angeläget ämne i dag! Senast i går satt jag och min kompis – båda tvåbarnsföräldrar – och samtalde kring hur man ska ta sig ur den onda cirkeln att göra allt på barnens villkor och ständigt vara en servicefamilj. Vår 2,5-åring bestämmer nästan allt här hemma. Och jag vet att vi är orsaken till detta beteende. ”Vad vill du dricka, äta, ha på dig?” Vår intention har varit att skapa en demokratisk familj och ge honom självförtroende. Men snarare verkar han bli förvirrad av alla dessa val.
Det är tungt att vara småbarnsförälder i dag. Vi sliter ut oss och servar och servar. Jag undrar mycket vad detta beror på. Handlar det inte mycket om vår tid, att vi som föräldrar arbetar mycket och söker ett slags kompensation. Den tid vi tilllbringar med barnen vill ge dem allt de önskar. Men det innebär ju att barnen inte blir rustade med ett sant synsätt på tillvaron.
När jag var liten (född 1970) var det ju självklart att leka ensam. Inte skulle mamma sätta sig vid dockskåpet i två timmar eller vika en heldag med varm chocklad vid pulkabacken. Och när familjen besökte släktingar umgicks vi på de vuxnas villkor. Som vuxen värderar jag detta högt och skattar mig lycklig för att jag tidigt fick öva mig socialt, hantera konsten att ha tråkigt och få många nej. Dagens föräldrar är mycket förvirrade. Vi läser böcker av aktoriteter som Lars H Gustavsson och Jesper Juul, river ut artiklar från Vi föräldrar, lyssnar på dagispersonalen men litar inte på att vi duger ändå. Jag önskar att ni kommer att ha fler artiklar kring detta högst aktuella ämne.
Helene med Love 2,5 år
och Malte 8 månader

Artiklarna om curlingföräldrar var ”bulls eye”, mitt-i-prick och som huvudet på spiken!  
Jag har sett detta hos bekanta/vänner och i skolan- fritids, där jag arbetat. Föräldrar som hysteriskt ”duddar” med sina barn och springer runt som något slags anställda hembiträden eller kypare åt sina egna ungar samtidigt som de på något sätt kräver att den personal som arbetar i skolan och på dagis/fritids ska bli behandlade på samma sätt där som de blir hemma.
 De ställer krav och sitter i klassrummet på arbetstid, ringer, har synpunkter, mejlar och hojtar på föräldrarmöten... 
De är som självutplånande automater med fyra armar som brer barnens smörgåsar och tar upp beställning på mat och dryck som barnen vill ha samtidigt som de binder kransar till julmarknaden, engagerar sig hysteriskt i barnens idrottsaktiviteter, samlar saker till skolans ”loppis”, är klassförälder/rar och anordnar mer och mer händelserika klassresor (och dyrare!), för inget ska fattas i barnens liv.  
Det är artiklar som jag hoppas alla mammar, pappor och skolpersonal läser, för det är det här det handlar om och vad som gått snett...
”Morsan”

Jag jobbar inom barnomsorgen som kommunal dagbarnvårdare (dagmamma) samt har två egna barn som är 5 och 8 år.
Jag blir ofta bekymrad när jag dagligen ser hur barn och föräldrar kommunicerar med varandra. Jag tror att det är bra att man uppmärksammar och debatterar detta. Det handlar väldigt ofta om gränssättning. Barnen har en stor makt över sina föräldrar och ibland undrar jag om det är barnen som styr och bestämmer hemma.
Eller är det så att föräldrar inte orkar att leva upp till alla krav som ställs nuförtiden. Alla skall vara så perfekta!!! Föräldrar orkar helt enkelt inte med att vara duktiga på jobbet, duktiga i hemmet, i äktenskapet och framförallt duktiga och ansvarsfulla föräldrar.
Jag är själv född på 60- talet och undrar vad vad som är orsaken till att så många i min generation just hamnat i den här rollen?
Själv hade jag föräldrar som ställde krav och var i mångas ögon ”stränga”. De var alltid intresserade av vad vi hade för oss och det fanns många regler som att inte vara ute sent på kvällar, hjälpa till i hemmet, att själva ta ansvar. Vi fick inte alltid en massa prylar och fick ofta spara ihop pengar för att köpa saker. Jag tackar mina föräldrar i dag för vad de gjorde för mig och mina bröder. Jag tror att det har präglat oss för hela livet och jag försöker att leva upp till detsamma inför mina egna barn.
Jag blir ordentligt oroad när jag ser tre- och fyraåringar styra sina föräldrar med järnhand. De överöses med leksaker och bestämmer själv när det passar att gå hem, med eller utan kläder.
Jag känner igen mycket i artikeln.
Dagmamman i Järfälla

Artikeln om curlingföräldrar behandlar två olika problem. Bent Hougaard besöker ett dagis där en pojke står och kastar sand på några flickor. Hougaard ingriper utan större framgång. Han ställer sig då den, i mitt tycke, felaktiga frågan vad är det för fel på pojkens familj. Den korrekta frågan i den situationen skulle ha varit var är personalen?! Under en så här pass lång tidssekvens som det rörde sig om borde någon förskollärare/barnskötare ha reagerat.
Dagis och skola i dag är tyvärr alltför ofta en hård värld med mentalt ickenärvarande vuxna, som inget ser och inget hör. Inte konstigt då att djungelns lag råder.
Det är heller inte konstigt att en barnomsorg och skola med stora problem att säkra kvaliteten på verksamheten tar emot Hougaards åsikter som manna från himlen. Så skönt att kunna skylla misslyckandena på några andra, dvs föräldrarna. Till gagn för vem frågar man sig? Knappast dagisbarnen/eleverna.
 Den andra frågan rör så vitt jag kan se i stor utsträcknig föräldrarnas brist på tid, vilket också nämns i artikeln. Barn sitter i vagn längre nu än för bara tio år sedan. Vilken stressad förälder har tid att promenera med en 1,5-åring till dagis i barnets takt? Tyvärr inte så många.
Det vore nog inte så tokigt med arbetstidsförkortning för föräldrar, eller lägre skatter, boendekostnader så att fler har råd att korta sin arbetstid. Då kanske också tioåringar skulle slippa klara sig själva hela eftermiddagar.
Anneli

Jag heter Annette och är lärare. Jag tycker att det var ett mycket intressant uttryck som någon finurlig person har hittat på. Detta är ett mycket intressant ämne. Jag tycker att föräldrar är ofta mycket släpphänta eller överbeskyddande och bestämmer för mycket om allt och ska styra över sina barn.
Idealet är att de får ta lagom ansvar som små och kunna gå ut själva, bestämma själva över sitt liv en del men inte bestämma över allt. Det beror på vad det är.
Styr inte över pojkvänner eller val av kompisar eller vilka kläder de ska köpa. Låt barnen få hitta sitt eget liv. Stöd istället och stärk deras självförtroende och stjälp inte.
Jag är inte idealförälder men jag har försökt i alla fall och gå efter det jag tror är rätt.
Låt barnen hitta sina egna vägar och sitt eget liv men lämna de inte vind för våg, stärk.
Jag fick ett råd som barnflicka och det var bra: ”kind but firm”.
Annette Flodmark-Blom

Som blivande lärare kan jag ärligt erkänna att det är dessa föräldrar som jag bävar för, inte barnen som många tycks tro när de hör att jag läser till lärare. Under mina praktikperioder har jag hört de mest häpnadsväckande krav från föräldrar som inte förstår att man i skolverksamheten inte kan ha olika regler för alla barn. Uttalanden som ”min Kalle ska minsann inte behöva...”. Detta trots att man demokratiskt i klassen bestämt om något speciellt.
Ser fram emot en intressant debatt i detta ämne.
Susanne, förälder och blivande lärare