Funderingar kring drömtjejer, jämställdhet, tårar och oro. Tankar om kärlek och sex. Reflektionerna är inte på något sätt nya men ständigt aktuella. Och kanske låter svaren en aning annorlunda i dag än om de vore ställda till unga killar för 40 år sedan.

”Många gånger tänker jag: Fan att jag inte kan gråta, för det känns mycket lättare när man gråter, men jag kan inte.”

Så beskriver Kay Ström, 18, frustrationen över att inte kunna få fram tårar ens när han behöver. Annica Carlsson Bergdahl upplever att vissa har gråten så inkapslad att den aldrig når fram till ögonvrån. Samtidigt är många tuffa utåt men i sitt inre osäkra, små, rädda och gråter i smyg.

–Idén med boken var att killarna skulle formulera saker som de annars inte pratar om. Unga människor vill prata om livet, allt det som ingår i livet. Efter intervjuerna var det många killar som tackade mig för att jag ställt frågor ingen annan gör, säger Annica Carlsson Bergdahl, journalist och författare.

För fyra år sedan gjorde hon liknande intervjuer med unga tjejer. Hon märkte då att tjejerna ofta ­refererade till killarna, vad de skulle tycka och vilka deras förväntningar på dem är. Annica Carlsson Bergdahl blev allt mer nyfiken på killarna. Vad har de själva att berätta om sina liv? Hur mår de och vad tänker de kring ämnen som allt för ofta är reserverade för tjejer att diskutera?

– Det var fantastiska möten. Så många medvetna, ödmjuka, och reflekterande unga det finns. Visst träffar man killarna som lever mansmyten och som tycker det är onödigt att prata om känslor. Men det finns också andra som ser pratet med nära kompisar som absolut nödvändigt för att överleva, säger Annica Carlsson Bergdahl som träffat killarna på olika skolor runt om i Göteborg och på andra platser i västra Sverige.

Killarna intervjuades en och en, därför att killar i grupp ofta har ett mer ”grabbigt” beteende där det är vanligare att mäta sig, tuffa till sig och positionera sig, som hon uttrycker det. Anonyma intervjuer varvas med killarnas egna berättelser där de framträder med bild. Fotografierna är tagna i halvbild mot neutral bakgrund, precis som killarna är utan att de poserar. Deras kläder, friserade skägg, smycken och tatueringar är också dokumenterade i närbilder. För att inte lämna ut killarna valde Annica Carlsson Bergdahl att bara lämna detaljbilderna vidare till medierna.

Det som mest förvånade Annica Carlsson Bergdahl var killarnas syn på jämställdhet. De flesta verkar exempelvis tycka att pappaledighet är något självklart. ”Bara för att vi är söner till våra ­fäder ansvarar vi inte för ­deras beteende. Vi kan inte bära den skulden. Jag ska absolut vara pappaledig, jag vill vara mycket med mina barn”, säger Anton, 18 år.

–Det är intressant eftersom vi lever i ett så oerhört könsfixerat samhälle. Det är särskilt tydligt i leksakskataloger, modekataloger och klädaffärer där mycket är uppdelat i kön. Ändå verkar jämställdhetstänkandet ha slagit igenom hos killarna. Det är glädjande och ger hopp.

I mötet med flera av invandrar­killarna som växt upp i förorterna blev tankarna kring jämställdhet tydliga. Puria Asghari, 16, från Iran har anammat ett nytt sätt att tänka sedan han kom till Sverige för fyra år sedan. ”Här behandlas kvinnor och män väldigt lika om man jämför med andra länder. Jag har Sverigekraven här men jag har fortfarande kvar tankar på hur det är i Iran och hur kvinnorna har det där”, säger han och fortsätter: ”Jag pratar med mamma och pappa ­ om det mesta här, som vi aldrig skulle gjort i Iran. Det är en typisk grej i Sverige att man pratar om allt”

Är det då lättare att vara ung kille i dag än för 40 år sedan? Ja, i alla fall för dem som inte passar in i mallen. Det är Annica Carlsson Bergdahls uppfattning. 19-årige Viktor Ekman beskriver det på ett träffande sätt: ”Vi har en gemenskap i ett utanförskap, inte för att utanförskapet är något man eftersträvar utan det är något som blir när man är annorlunda.”

Han menar att de ”nördiga” intressen han delar med sina kompisar är en form av verklighetsflykt till tv:n, filmerna och datorerna. För honom och hans kompisar innebär detta en annan värld med spänning och äventyr.

I boken har alla som intervjuats även fått frågan om de är troende. Några svarar blankt nej. Men många har någon sorts idé om vad de tror på, även om den inte är så lätt att definiera.

”Gud finns men jag går inte i kyrkan. Ibland undrar jag vem som skaffat fram det här trädet, havet. Jag ber inte, vet inte hur man gör. Men jag kan säga: Gud hjälp mig” säger Ebrahim Khalili, 19 år. Kay Ström, 18, funderar mycket över meningen med livet och frågar sig om det bara består av att tjäna pengar och ha roligt.

I porträtten beskriver killarna sig själva med gott självförtroende. Samtidigt som de i de anonyma och djupare intervjuerna ger uttryck för oro på många av livets områden.

– Lika ofta som tjejerna säger att de har dåligt självförtroende, lika ofta säger killarna att de har bra självförtroende. Normen är att en kille ska ha bra självförtroende och det säger de flesta killar att de har. Men det är byggt på vad man gör och mindre på vem man är. Det många har brist på är bra självkänsla.

Att läsa boken är lite som att kliva in i en centrifug. De unga killarnas tankar snurrar snabbt hit och dit och resonemangen är ibland motsägelsefulla. Annica Carlsson Bergdahl är noga med att understryka att berättelserna är unika för just dessa killar. Hade hon träffat sjuttio andra hade berättelserna sett annorlunda ut.

–Men de jag har mött berättar en del av vad det innebär att vara ung man i Sverige i dag. Deras röster bildar ett unikt tidsdokument, säger hon.