Trots att Daniels föräldrar, Marie och Tomas, numera lever i olika städer, har de ofta pratat med vrandra sedan separationen för tio år sedan. Inte för att de vill, men allt som gäller sonen Daniel har de ju gemensamt. Nu, när Daniel har fyllt tolv, sköter han dock själv kontakten med pappa, berättar mamma Marie.
- Jag träffade Tomas när jag var 24 år. Vi hann vara ihop ett tag innan vi skaffade barn. Vi var helt överens om att satsa på familjen, men det var jag som tog ut föräldraledigheten, berättar Marie.
När Daniel föddes stannade Tomas hemma tio pappadagar medan Marie var hemma i två år. Han ville satsa på karriären. Marie trivdes i sin mammaroll och tyckte att den traditionella uppdelningen var okej. Ganska snart började det dock knaka i förhållandet.
- Det sista halvåret av min föräldraledighet hade vi redan flyttat ifrån varandra även om det inte riktigt var slut. Tomas bidrog ekonomiskt för att Daniel skulle få en bra start och slippa lämnas bort så tidigt.

Särboparet bodde nära varandra i en förort till Stockholm och Tomas åt middag en gång i veckan hemma hos Marie och Daniel. Hon tyckte att det var viktigt att han träffade pojken regelbundet eftersom han inte hämtade och lämnade på dagis annat än undantagsvis.
- Till slut ställde jag ett krav. Antingen bor vi under samma tak eller så blir det helt slut.
Marie blev ensamstående småbarnsmorsa som väckte sonen varje morgon klockan sex för att hinna lämna på dagis innan jobbet började. På eftermiddagen skyndade hon för att hämta tidigt. Varannan helg kom pappa och hämtade sonen.
Men så kom den där dagen när Tomas berättade att han tänkte flytta ”hem” till Göteborg. Där hade han sin familj - mamma, pappa och en bror - och där ville han helst bo. Daniel hade hunnit fylla två år.
- Det var svårt, förstås. Jag förstod ju att en flytt skulle innebära att Daniel skulle behöva åka till Göteborg för att träffa pappa.

Varannan helg ville Tomas ha pojken hos sig i Göteborg. När Marie ville ringa och säga god natt till Daniel blev Tomas sur och tyckte att hon lade sig i och förstörde. Pojken blev ju ledsen! Det gick så långt att han slutade att svara i telefon när han såg att det var Marie som ringde, berättar hon.
- Men det är väl klart att jag ville säga god natt till min son och få honom att förstå att jag fanns kvar även när han åkt iväg. Han var ju så liten, bara två år. För honom var det stort att vara borta.

Marie tyckte att hon alltid var den som fick bjuda till, anpassa sig efter exsambons villkor och sedan ändå få en utskällning. Till slut tröttnade hon och tog kontakt med en advokat.
- Självklart ville jag att Daniel skulle träffa sin pappa, men under ordnade former. Därför ville jag ha en plan för vårdnaden.
Efter ett antal vändor hos advokaten skrevs en vårdnadsplan där pappa och son skulle ha en kontinuerlig kontakt. Man bestämde att sonen skulle tillbringa en vecka i månaden med pappa i Göteborg fastän han gick på dagis i Stockholm. På dagarna när pappa jobbade tog farmor och farfar hand om Daniel.
- Jag hade önskat att vår son fick ett eget ombud i rättsprocessen som såg till hans behov. Det tror jag att alla barn behöver. Nu är det bara föräldrarnas önskan som står i fokus. Jag såg att Daniel tyckte det var jobbigt att vara borta så ofta och länge men då talade jag ju i egen sak så det var det ingen som lyssnade.
Efter en semester utomlands med pappan såg Marie att sonen hade börjat bita på naglarna. Hon tror för att hantera sin längtan.
En annan gång när de skulle byta en helg - för att mamma och son skulle åka bort - bröt ett riktigt gräl ut. Marie spelade in samtalet och det var tur, säger hon, för när den bestämda helgen kom hade exsambon ångrat sig och gick i taket. Han hotade med domstolstrots och anmälde ärendet till Länsrätten som menade att domen gällde. Resan såg ut att bli inställd. I sista stund blev beslutet ändrat och de kunde åka.
- Sånt här är jättejobbigt, speciellt för Daniel. Han vill inte att vi ska gräla utan håller för öronen.
Sedan första klass reser Daniel var tredje helg samt sport- och höstlov till Göteborg. I Maries mammahjärta värker det när resorna krockar med viktiga matcher och annat som sonen vill vara med på. Ju äldre han blir, desto mer betyder kompisarna. Däremot tvivlar Marie inte på Tomas som pappa.
Hon har fått utmattningssymptom av familjesituationen och en påfrestande arbetssituation.
- Jag hann nästan bli döv innan jag förstod att något var fel.
Marie går fortfarande i behandling. Nu är hon är tillbaka i tjänst men jobbar än så länge halva dagar.