Det största uppbrottet - och den ensammaste tiden i livet. Någonstans mellan 19 och 25 inträffar det som vi vuxna har bakom oss och som de äldre 80-talisterna just nu står mitt uppe i.
Egentligen skulle de bara behöva tampas med de frågor som evigt hör ihop med denna så kallade post-adolescens: vem är jag, vad ska jag bli och vem vill jag vara med?
Men vår tids unga vuxna ska också hantera signalerna från samhället om att det är hopplöst att få jobb, att man snabbt ska igenom sin utbildning, att man bör prestera framför att vara människa.
Facit:
År för år ökar andelen unga vuxna som hamnar utanför både arbetsmarknad och studier.
De som hänger i luften är avvisade så många gånger att de inte vågar sig ut. Risken för depression och sociala fobier är uppenbar.
Allt fler unga söker för psykisk ohälsa.
På St Lukas mottagning för unga vuxna har andelen som uppger att de lider av lättare eller svårare ängslan, oro eller ångest minst fördubblats sedan 1988. Sömnproblemen har tredubblats.
Och bland dem som
söker sig till Studenthälsan kommer allt fler med depressioner, ångest och fobier - som borde behandlas i psykiatrin.
Vad är det som händer just nu? Vad hindrar många av de äldre 80-talisterna att pröva sig fram, göra misstag och reflektera över livet - som den här tiden egentligen är till för?
I vår nya Idagserie har vi träffat den första Game Boy-generationen, dagisgenerationen tillika nedskärningsgenerationen. 80-talisterna är de första med mobiltelefoner och internet. Men de är också de första som haft utbrända föräldrar - föräldrar som nu förtidspensioneras i oroande hög grad. En del hänger i luften, andra pluggar planlöst, några tar sikte på dubbla examina - för att det ska se bra ut på papperet.
Dagens unga vuxna är både frimodiga och vågar säga vad de tycker. Men många har också tagit alltför mycket hänsyn till andras önskningar. Då blir det svårt att hitta sin egen, genuina väg i livet.
Och inte blir det lättare i ett samhälle som signalerar: Ni behövs egentligen inte
Var det så vi ville ha
det?
