Levi och Eje bråkar nästan aldrig med varandra, men det händer att andra pojkar slår dem, eller retas. Då blir de ledsna. Ibland försöker de trösta sig själva, eller varandra. Men annars är mamma och pappa lika bra tröstare. ”Jag har alltid haft bra kontakt med båda pojkarna, men banden blev tajtare efter det att jag separerade från barnens mamma. Som ensamstående pappa har jag tvingats ta större ansvar”, säger Jonas Mases.
Foto: MAGNUS LIAM KARLSSON
Det händer att Ruben Bryngelsson, 8, blir ledsen när han ”slåss” med sina syskon. Då springer han till mamma för att få tröst, även om pappa Anders sitter i soffan mitt framför olycksscenen och mamma är upptagen i köket. Ruben vet exakt varför:
– Det är för att hon födde mig, replikerar han pilsnabbt på min fråga.
Ruben är inte ensam om det beteendemönstret. Hans storasyster Rebecka och lillebror Laban gör likadant. Och även om inte alla svenska barn rusar just till de här syskonens mamma verkar mamma vara den som är bäst på att trösta, medan pappor i allmänhet är, typ odugliga, på denna syssla.
I höstas slog resultatet från en enkätundersökning på Kamratpostens hemsida ned som en bomb i Sverige: 5 700 barn mellan 8 och 15 år hade svarat på frågan vem de vände sig till om de behövde tröst. Mamma kom på första plats. Pappa på femte. Däremellan kom en kompis, någon annan och ingen. Ja, du läste rätt, Ingen.
Nu var det här inte någon vetenskaplig undersökning. Någon sådan har mig veterligen inte gjorts, men neutralt utformade frågor och kontrollfrågor som checkade av ärlighetsgraden i svaren hade kanske lett till ett annat resultat. I min egen högst ovetenskapliga rundfrågning inför skrivandet av denna artikel var det flera barn som svarade ”båda” på frågan vem de går till, mamma och pappa är lika bra tröstare.
Dessutom ska vi inte glömma att pappor är bra på annat. Pappa Anders i familjen Bryngelsson är exempelvis enligt barnen en hejare på att fixa datorer och på allt som rör musik. Sådant vet mamma ingenting om. Nej, hon är faktiskt ”kass”, avslöjar Rebecka.
Det kan kanske vara en tröst, för oss pappor. Man kan faktiskt fråga sig om det här är med att kunna ge tröst är en särskilt viktig förmåga. Det finns ju de som resonerar i stil med att mödrar och fäder i tusentals år haft olika roller och att evolutionen utmejslat män och kvinnor till att bli olika. Pappor kan ju vara viktiga för barnen även om de inte är experter på att hantera känslor. Vi påstås exempelvis vara utmärkta på att leka med barnen och på att föra dem ut i den vida farliga världen.
Men de barnpsykologer och barnläkare jag har talat med är ändå oroade över pappors (o)förmåga att trösta. De menar att Kamratpostens resultat avspeglar något som finns i verkligheten och att barns tveksamhet att vända sig till pappa när gråten stockar sig i halsen avslöjar något viktigt.
När ett barn vänder sig till någon för att få tröst visar det att relationen är trygg, att det finns en stark anknytning. Om barnet blir tröstat förstärker det anknytningen och känslan av trygghet fördjupas. Går barnet alltid till mamma och aldrig till pappa (hellre då till en kompis eller till Ingen) kan det alltså vara ett tecken på bristande anknytning och att barnet inte känner sig riktigt trygg hos pappa. Om inte annat borde detta oroa pappa.
Hur kul är det att vara älskad i andra hand, eller inte älskad alls? Och för barn är en positiv och aktiv kontakt med fadern väldigt betydelsefull för utvecklingen, visar forskningen.
Så vad att göra? Vi män och pappor måste bryta mönster. Ett sådant är förstås att många av oss ägnar för litet tid åt barnen och för mycket åt arbete och andra projekt. Barn- och föräldrapsykologen Malin Alfvén är övertygad om att hemligheten ligger i ”mer tid tillsammans”.
– Fast det får inte enbart röra sig om några veckor under sommaren. Pappan måste ibland vara ensam med barnet, få hela ansvaret, och de måste dela en riktig vardag.
Det är inte bara pappan som måste lära känna barnet. Barnet måste också lära känna pappan.
– Mamma och pappa är olika personer, så de har också olika sätt att trösta på. Barnet måste känna igen pappans sätt. Om de får ensam tid kan de bli totalt trygga med varandra.
Men det finns också andra hinder. Barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson pratar om våra socialt inlärda beteendemönster där mammor ses som den primära vårdnadshavaren, hon som ska stå för den varma omvårdnaden och ensam inneha tröstarfunktionen. Pappor ges andra roller.
Träningen inför de här rollerna börjar tidigt. Medan flickor leker sociala rollekar rullar pojkarna omkring på golvet och brottas. Även om det skulle finnas en biologisk komponent i dessa mönster har nutida svenska pappor visat att de kan brytas, menar Lars H Gustafsson.
– Pappor kan gå in och bli lika naturliga tröstare som mammor.
Psykologen Martin Forster är inne på samma linje. I dag är det mer accepterat för både pojkar och män att uttrycka sin ledsenhet, vilket är en förutsättning för att man ska kunna trösta. Har man öppnat upp och gett uttryck för sådana känslor vet man bättre hur den ledsne vill bli mottagen.
– Att trösta är att lyssna tålmodigt på ett sätt så att barnet kan bearbeta och hantera sina jobbiga känslor. Man måste spegla barnets känslor och visa empati.
Pappor kan absolut bli lika bra på att trösta som mammor, tror Martin Forster. Men vi måste vilja det, vi måste träna på det och ägna mycket tid åt våra barn. Känslomässiga band kräver tid och engagemang, så är det, det finns ingen genväg.
