För barnen Anna, Victor och Monica, som adopterats från Polen, blir det första sommaren hemma hos föräldrarna Björn Folin och Caroline Maino.
För två månader sedan hade Caroline Maino, 45 år, och Björn Folin, 53 år, inga barn. Nu är de trebarnsföräldrar.
I den lilla uppblåsbara poolen på trädäcket i villaträdgården plaskar Monika, sex år, och tvillingarna Victor och Anna, tre år.
Caroline Maino och Björn Folin kom hem från Polen med de tre syskonen för fyra veckor sedan. Men det har gått fyra år sedan paret först bestämde sig för att adoptera och tog kontakt med familjerätten i Nacka.
- Redan från första början hade vi kommit fram till att vi gärna ville ha två barn på samma gång. Vi tänkte att det är bra om de är syskon. Vad som än händer har de sin trygghet och sin historia med varandra, säger Caroline Maino.
Björn och Caroline gifte sig 1993 och har, som många adoptivföräldrar, gått igenom fertilitetsundersökningar, provrörsbefruktningar och missfall innan de slutligen bestämde sig för att adoptera.
På vårvintern förra året fick de preliminärt besked om att de skulle få adoptera en tvåårig polsk flicka. De fick veta att hon hade problem med hörsel och syn, men inte exakt vad det var för handikapp.
- Vi bestämde oss för att åka och hälsa på flickan. För att göra en lång historia kort så tror vi att hon har någon form av autism. Efter mycket vånda så bestämde
vi oss för att tacka nej, säger Caroline Maino.
Därefter kom en förfrågan från doptionsorganisationen om de kunde tänka sig att adoptera tre syskon.
- Då tänkte vi först att tre barn - herregud, nej det går inte, säger Caroline Maino.
Men sedan tog de kontakt med några andra par som adopterat tre barn på en gång. Efter att ha hört deras erfarenheter bestämde de sig för att tacka ja även till tre barn.
I mars i år fick de ett nytt barnbesked från adoptionsorganisationen. De åkte till Polen och träffade syskonen på ett barnhem under tre dagar.
- Monika var jätteuppspelt. De små var lite mer avvaktande, men det tog inte lång tid innan vi fick kontakt. Vi kände att det var viktigt att de var friska. Ska man ha tre barn är det nästan ett måste, säger Caroline.
Första dagen hade de en tolk med sig, men sedan fick de klara sig själva.
- Det fungerade bra. Vi pratade med händer och fötter. Det kändes omedelbart att de här barnen är det inga problem med, säger Caroline.
I Polen beslutar en domstol om vistelsetid
för adoptivföräldrarna. Björn och Caroline fick tre veckors vistelsetid, det vill säga så länge skulle de ha vårdnaden om barnen i Polen före den andra och sista domstolsförhandlingen.
Första dagen de tänkte göra en utflykt ville barnen inte lämna barnhemmets inhägnade område.
- Det var deras trygghet. Vi fick ta det ta det lite pö om pö. Bilen ska vi inte tala om, det tog två dagar att få in dem i den, berättar Caroline.
Monika var det inga problem med. Hon hade åkt bil till sexårsverksamheten, men för Victor och Anna var det något nytt.
Småbarnen fick bekanta sig med bilen i lugn och ro. Med Astrid Lindgrens barnvisor i bilstereon och Monika som visade småsyskonen att det inte var farligt gick det till slut.
När de hade haft hand om barnen i tre veckor hölls en andra domstolsförhandling där adoptionen fastställdes. Sedan tog det ytterligare två veckor innan domen vunnit laga kraft. Familjen kunde åka hem till Sverige den 3 juni. Barnen har nu bott en månad i villan i Nacka.
- Mamma, mamma, mamma!
ropar Victor och pekar mot gatan där en motor mullrar.
- Det är en motorcykel, nej det är en bil med fel på avgassystemet, förklarar Caroline när hon tittat efter.
Hon frågar Björn om barnen ska ha mellanmål när vi vuxna dricker kaffe, men de enas om att det är för tidigt. De försöker behålla vissa tider och rutiner från barnhemmet för att inte allt ska vara nytt.
- Anna, pappa vill sitta här, res på dig, säger Björn.
Anna makar in sig mellan mamma och pappa i trädgårdssoffan.
Har ni hunnit förstå att ni är föräldrar?
- Det växer fram hela tiden, säger Caroline.
- Det blir man varse ganska kvickt när de kommer halv sju på morgonen, säger Björn.
Är det en stor omställning att bli föräldrar till tre syskon när ni levt så länge utan barn?
- Vi har levt utan egna barn, men vi har väldigt många kompisar som har barn som man följt och passat, säger Björn.
Kanske är det en större omställning för omgivningen. Själva har de förberett sig under de fyra år som adoptionsprocessen tagit. De har bland annat gått en
studiecirkel med andra blivande adoptivföräldrar som de sedan fortsatt att hålla kontakten med.
Monika kommer springande med en liten leksaksguldfisk som hon hittat.
- Fisk bada! ropar hon förtjust och stoppar ner fisken i barnpoolen.
Hon har redan lärt sig en hel del svenska ord, men talar polska med småsyskonen.
- Vi har försökt vara lyhörda och visa respekt för Monika genom att fråga henne vad olika saker heter på polska. I början vågade hon inte rätta oss när vi försökte säga något på polska. Nu vågar hon det och det känns jättebra, säger Caroline.
Monika har rätt till modersmålsundervisning i skolan och de har tänkt att anmäla henne och se om hon själv vill.
Har ni känt er otillräckliga någon gång under den här perioden?
- Det är de få gånger vi inte haft tillräcklig möjlighet att språkligt förklara. När vi skulle ta passbilder blev Monika rädd och ledsen, men det löste sig med att de små fick gå före. Då såg hon att det inte var farligt, säger Caroline.
Victor fryser och kryper upp i Carolines
famn för att bli varm. Hon stryker honom kärleksfullt över håret.
Har ni något speciellt tillfälle då ni känt en stark lyckokänsla över att vara föräldrar?
- När de pussar en första gången, men fråga mig inte när det var. Då tycker man att det är en framgång, säger Björn.
- När vi hade haft dem fyra-fem dagar så vaknade Anna vid elva på kvällen och var ledsen. Barnen sov i ett rum och vi i ett annat. Då kändes det väldigt bra att hon kom till oss när hon var ledsen. Hon väckte inte storasyster som kanske kunde ha varit det naturliga, säger Caroline.
Familjen bor i en magnifik villa med terrasserad tomt och pool. Bara några meter nedanför glittrar sjön.
- Många tycker att det är rörande att vi adopterar tre barn från Polen och ger dem en annan framtid, men vi tänker inte så, säger Björn Folin.
- Vårt syfte är att vi vill ha barn, inte att vara snälla, säger Caroline Maino.
Det är inte lätt att planera graviditeter till optimalt lämplig tidpunkt, men det är det inte med adoptioner heller. För Björn Folin
kunde adoptionen inte kommit olämpligare i tid. Han är presschef vid Sveriges olympiska kommitté.
- Ur barnsynpunkt var det här absolut värsta perioden. Barnen går med spelkort mot örat och låtsas att de har mobiltelefoner. De har sett mig gå och prata.
Under OS kommer han att vara i Aten.
- Vi får se vad de tycker om mig när jag har varit borta en månad. Nu är de vana att vi är med hela tiden. Det kanske tror att så här är livet, men det är det ju inte, säger Björn.
Caroline ska vara hemma med barnen i höst om inte ett nytt jobb dyker upp, i så fall tar Björn föräldraledigt.
Monika börjar skolan i augusti, men tvillingarna ska inte börja på dagis direkt.
- Det är möjligt och troligt att de kommer att behöva stimulans med dagis i någon form, men så långt har vi inte kommit än, säger Caroline.
I sommar ska familjen bara vara hemma och inte ens åka till sommarhuset i Bohuslän.
- Barnen behöver få veta att det är här som är hemma. De har flyttat från ett barnhem och så bott fem veckor i en gräslig lägenhet i Gdansk. Då ska de inte behöva åka i väg igen, säger Caroline.
Monika har precis lärt sig cykla och treåringarna har sina trehjulingar parkerade vid grinden.
- Om ett år så går livet sin gilla gång. De som bor i området och de som känner oss kommer förhoppningsvis inte att tänka på att barnen är adopterade. Och barnen kommer inte heller att tänka på det, säger Björn Folin.
Det är kanske önsketänkande, men Björn och Caroline tillhör i varje fall inte den föräldrakategori som tar ut bekymmer i förskott.
- Det är bara att tänka på att vara normala föräldrar och försöka ge dem en vettig uppfostran. Man är kanske lite mer lyhörd för hur barnen reagerar jämfört med biologiska föräldrar med tanke på barnens bakgrund, säger Björn Folin.
Den närmaste tiden handlar det om att få barnen att känna sig trygga i sitt nya hemland, men framöver kommer de att se till att barnen inte tappar kontakten med Polen.
- Det är en fördel att barnen är från Gdansk. Då kan man åka dit på en långhelg. Det behöver inte
vara resan som man gör en gång i livet utan man kan faktiskt göra den en gång om året, säger Caroline.
