Så här kan man beskriva Håkan: ”Håkan Jönsson är 54 år. Han utbildar drift- och underhållspersonal på kärnkraftverk i Sverige. Han är gift med Ann-Marie sedan 30 år och de har fyra barn tillsammans. Familjen bor i en villa i Malmö. Håkan är bra på att snickra, tycker om att lyssna på blues och springer 3,5 mil i veckan.”

Så här kan man också beskriva Håkan: ”Håkan heter numera Tinahåkan. Han kom ut som transvestit för snart sex år sedan, efter att ha hållit det hemligt i hela sitt liv. Han klär sig i kvinnokläder emellanåt och håller föredrag på sin fritid om att vara transperson. Tinahåkan har låtit håret växa ut och har plockade ögonbryn.”

– Jag kan inte uttrycka hela min personlighet i bara Håkan. Jag hade förmodligen kunnat göra det i en annan kultur där mansrollen inte är så snäv. Det är inte jag som är märklig, det är normerna som är märkliga, säger Tinahåkan Jönsson.

Normerna som i vårt samhälle säger att en man inte kan ha klänning.

– En man har status och makt och måste bevakas så att han inte gör något omanligt. En man som jag, som frivilligt avstår från den makt som vi män fått oss till­delad gratis, hotar andra män eftersom vi utmanar mannens position som norm i samhället, säger han.

Tinahåkans tidigaste minne av att klä sig i klänning var när han som sexåring lekte med en kompis och kompisens syster. I leken ingick att byta kläder med varandra. Han minns även ett annat tillfälle då hans kusin hittade honom gömd under kökssoffan klädd i hennes kläder.

– Jag visste att det var tabu. Ingen hade berättat det för mig, men som barn vet man vad man får och inte får göra.

Som tonåring kom hans föräldrar hem en kväll och såg honom i kvinnokläder.

– Jag rusade in på toaletten och försökte gömma mig. Jag vägrade att komma ut. De försökte prata med mig om det, men jag ville inte. Jag kunde ju inte ens prata med mig själv om det, säger Tinahåkan.

Vad tänkte du om dig själv då?

– Ensam. Den enda i hela världen som är så här. Jag tänkte att ingen människa kan leva med en sådan konstig människa som jag.

Något program på tv i tonåren om människor som bytte kön gjorde att han förstod att det fanns andra, men transsexualism var inget han kunde relatera till för egen del.

Som 22-åring träffade han sin fru och hans tid fylldes av barnen, huset, renoveringen och arbetet. Han undertryckte sin önskan att klä sig i kvinnokläder så gott det gick. Till slut blev han utbränd av arbetet och gick in i väggen. Tiden som sjukskriven gjorde att han fick tid att tänka och känna.

I februari 2005 berättade han för sin fru och några månader senare för sina barn. Som anhörig har man en egen komma-ut process som tar tid. Men hela familjen stöttar Tinahåkan och har landat i vem han är – precis samma person som förut, bara lite mer verbal och självsäker. Och landat har även han själv gjort.

– Den stereotypa bilden av en transvestit är inte så trevlig. Men när jag kommit ut och träffade andra transvestiter insåg jag att det var ju vettiga människor. Att man kan vara så här också.

Det är mycket därför han valt att vara öppen med vem han är. Han föreläser i skolor och på arbetsplatser och hoppas att mötet med en människa kan slå hål på fördomar.

–Jag vill visa att vi är vanliga människor som lever vanliga liv. Vi är varken tragiska eller några man ska tycka synd om, tvärtom. Jag försöker vara mig själv i alla situationer så att fler ska våga vara sig själva, säger han.

Vad får du för reaktioner?

– De flesta tror att transpersoner är homosexuella. Och den vanligaste frågan jag får är hur ofta jag är Tina och hur ofta jag är Håkan. Jag förstår inte riktigt varför det är intressant. Det är som att fråga dig ”Hur ofta har du jeans på dig?”. Men jag brukar svara att de flesta kvinnor jag känner ställer sig framför garderoben och tänker efter vad de ska göra under dagen och så klär de sig efter det. Så gör jag också.

Hur är det att hela tiden behöva förklara vem du är?

– Ibland är det jobbigt, ibland inte. Det är som en ständigt pågående komma ut-process och det orkar man inte alltid. Men sam­tidigt tycker jag att det är positivt att folk frågar, då är de ju intresserade, säger Tinahåkan.

Vad skulle du ge för råd till en förälder som har en son som bryter mot normerna för hur man ska vara som pojke?

– Normer handlar om hur vi tänker i huvudet och normer kan förändras. Rannsaka dig själv. Vad har det för betydelse? Varför är det så farligt och hemskt? Vad är viktigast, ditt barns väl och ve eller vad andra tycker? Människor som inte får tillåtelse att vara stolta över sig själva förminskar sig. Därför är det viktigt att visa att det mesta är okej så länge man inte skadar någon annan. Och tänk på hur du pratar med ditt barn – uttrycker du något homofobiskt eller invandrarfientligt kan det hindra ditt barn ifrån att våga berätta för dig om sig själv. Skapa tillit och var tillgänglig för samtal.

Kan du förstå den som är orolig över att ha ett barn som avviker från normen?

– Ja, det är klart. Alla föräldrar önskar det bästa för sina barn. Jag vet ju själv hur man känner om något händer med barnen. Men man vinner inget på att undertrycka deras personlighet. Tillåt dem i stället att vara sig själva, säger Tinahåkan som menar att hela samhället förlorar på att hålla fast vid könsnormerna.

– När människor inte får lov att uttrycka sig själva och sin personlighet så kan de inte bidra med hela sin potential. Och det är först när man vågar erkänna för sig själv och blir stolt över sig själv som ens egna skam- och skuldkänslor kan försvinna, säger Tinahåkan.

Transvestit är det begrepp som ligger närmast vem han är, men helst skulle han vilja slippa definiera sig och bli stoppad i ett fack.

– Jag tycker att vi i stället ska ta bort alla kategorier. Ju mer man delar in, desto fler minoriteter finns det att förtrycka. Vi är ju alla människor och det är enklare om vi ser varandra som just människor. Jag har en bild av mig själv, omgivningen har en annan. Vem jag är? Jag är människa. Punkt.