Om jag kunde trycka på en magisk knapp och välja antingen lycka eller framgång för mina barn, skulle jag välja lycka. Men jag tror inte det är så enkelt, det kan vara en tuff värld där ute, och sann självkänsla måste man förtjäna.

Amy Chua

Det började i januari med att amerikanskan Amy Chua, lät Wall Street Journal publicera ett kapitel ur hennes bok, Battle Hymn of the Tiger Mother. Rubriken löd: Därför är kinesiska mammor överlägsna. Sedan följde en beskrivning av den stentuffa behandling hon utsatt sina döttrar för under uppväxten.

Amy Chua är juridikprofessor vid Yale, tvåbarnsmamma och har kinesisk härkomst. Hennes döttrar, som nu är i tonåren, tvingades satsa allt på skolan och avkrävdes toppbetyg av sin mamma. Den fritid som blev över var vikt för piano- och fiolövningar som kunde pågå i timmar.

Döttrarna, Sophia och Lulu, fick inte leka som de flesta andra barn. Här är några av de aktiviteter som mamma Amy förbjöd: spela något annat instrument än piano eller fiol, delta i en skolpjäs, välja egna fritidsaktiviteter, se på tv, spela datorspel, sova över hos en kompis. Allt annat än högsta skolbetyg var förbjudet, med undantag för idrott och drama.

Om barnen inte uppfyllde de höga kraven tvekade inte Chua att hota och bestraffa. När yngsta dottern, Lulu, hade svårt att lära sig ett pianostycke slängde mamma hennes dockskåp i bilen och hotade med att skänka det till Frälsningsarmén. När hotet inte bet på Lulu höjde mamma insatsen med att tillkännage att det inte skulle bli någon mat innan Lulu spelade rätt. Även kommande födelsedagsuppvaktningar och julklappar skulle frysa inne.

Därefter tragglade mor och dotter på stycket långt förbi middagstid, utan paus ens för att gå på toaletten. Till slut satt tonerna där de skulle och i boken skriver den triumferande mamman att Lulu var begeistrad och ville spela stycket om och om igen.

En annan episod handlar om hur Chua avvisade den då fyraåriga Lulus handgjorda födelsedagskort till sin mamma. ”Du har inte ansträngt dig tillräckligt. Jag vill ha ett bättre”, sade mamma Amy och lämnade tillbaka kortet. Amy Chua kunde också kalla sina barn för ”sopor”, det hade nämligen hennes pappa gjort med henne.

Barnens reaktion. Vad blev resultatet av denna hårda drill? Ja, äldsta dottern, Sophia, uppnådde ett av mammas mål: att spela Prokofiev i prestigefyllda Carnegie Hall i New York. Båda döttrarna, i dag 18 respektive 15 år gamla, har toppbetyg och förefaller vara framgångsrika. De poserar lydigt på bilder med mamma.

Men Lulu, den yngsta dottern, har bjudit motstånd. Amy Chua började skriva boken efter att Lulu gjort uppror genom att kasta saker kring sig, klippa håret kort och kalla sin mamma elaka saker. Boken kom till i en period av kris, säger Chua. Hon skrev av sig sin mammaångest och i boken låter hon faktiskt döttrarna ta hem spelet alltsomoftast. Hon beskriver också lustfyllda stunder med lek och resor. Dessutom gör hon klart att hon har skrivit en mammas memoarer och inte en bruksanvisning i hur man uppfostrar barn.

Men faktum kvarstår: Artikeln i Wall Street Journal och rubriken (som Chua svär sig fri ifrån) ”Därför är kinesiska mammor överlägsna”, har präglat debatten. Äldsta dottern Sophia skrev till och med ett öppet brev i New York Post där hon tog sin mamma i försvar: ”Jag medger: att ha dig som mamma har inte varit en dans på rosor. Jag önskar att jag fått leka mer med kompisar och sluppit somliga pianoläger. Men nu när jag är 18 och redo att lämna tigerlyan är jag glad att du och pappa uppfostrade mig så som ni gjorde.”

Global debatt. Boken blev en storsäljare och låg som högst på andra plats på New York Times bästsäljarlista. Den har blivit omdiskuterad världen över. Chua själv har intervjuats av all världens medier. Vid det ekonomiska toppmötet i schweiziska Davos drog hon storpublik när hon diskuterade boken med USA:s tidigare finansminister Larry Summers. Somliga tycker att den är ett ord i rättan tid. Andra är förskräckta. Här är några citat:

”Att öva ett musikstycke i fyra timmar kräver koncentration, men det är inte tillnärmelsevis så kognitivt utmanande som en övernattning med 14-åriga flickor. Att hantera statusrivalitet, gruppdynamik, sociala normer och skillnaden mellan jaget och gruppen – dessa och andra sociala utmaningar kräver sociala färdigheter av ett slag som överträffar vilka intensivstudier som helst.”

David Brook, New York Times

”Judiska mödrar är på krigs­stigen, de har trott att de hade monopol på att producera högpresterande barn med hjälp av skuldbeläggande.”

Jewish Journal

”Många indiska mammor inte bara håller med. De hurrar. Ja! Äntligen någon som är på samma våglängd som vi.”

Times of India

”Hur blir samhällen där Chuas uppfostringsnazism är norm? Det diskuteras inte. Det bör ­göras.”

Tomas Polvall, Norrköpings tidningar

Öst mot Väst. Bortsett från synen på vilka psykologiska ärr som tigermetoden kan orsaka finns också en diskussion om konkurrensen mellan Väst och Öst. Vad händer när Kina presterar bättre på så många områden, inklusive utbildning av barn? När president Obama höll sitt tal till nationen tidigare i år nämnde han Kina som det land som amerikaner bör jämföra sig med. Kina är nu världens näst största ekonomi efter USA.

Amerikanska Time skriver att Chua träffade en öm punkt hos många amerikaner: rädslan för att tappa mark till Kina och andra tillväxtländer och oron för hur barnen ska klara sig i den globaliserade ekonomin. I offentliga framträdanden har Chua själv ventilerat den hypotesen.

Vissa har ansett att Chua odlar schablonbilder av asiater, främst kineser.

Pappa på scen. Förra veckan var Amy Chua och hennes man, romanförfattaren Jed Rubenfeld, dragplåster när Wall Street Journal inledde en föreläsningsserie i New Yorks stadsbibliotek. Rubenfeld har hållit sig i bakgrunden sedan boken kom ut och många har undrat vilken roll han har haft i familjen. Hon har gjort lejonparten av jobbet, så tigermamma hon är, deklarerade han.

– Jag har bara åkt med på den här resan, men jag tycker verkligen att kinesiska mammor är överlägsna, de står för en traditionell uppfostran, var hans budskap.