Stämningen är inte på topp när skolklassen från Sollentuna samlas utanför Spårvägsmuseet på Södermalm i Stockholm en tidig torsdagsmorgon i maj. Det är kallt och lite regnigt. Flera säger att de redan sett både spårvagnar och gamla bussar. ”Det här är boring”, suckar någon. Då kommer plötsligt en dam i vit dräkt farande och vrålar åt oss att det är bråttom och att vi måste skynda oss in. Barnen springer efter henne.

Nioåringarna från Sollentuna vet inte vad som väntar dem. Gärdesskolans skolsköterska Madeleine Norberg-Larsson har redan varit här tidigare. Hon är entusiastisk och anar att även den här gruppen kommer att ryckas med i den interaktiva föreställningen. Tre rutinerade skådespelare ska lotsa dem genom en 400 kvadratmeter stor labyrint. Under tiden pågår ett drama.

Tanken är att eleverna både ska uppleva starka känslor och fundera över vilka känslor man behöver för att vara människa. Lite lek kan man hinna med under vägen, men mest är man mitt i ett skådespel styrt av tre starka kvinnor som spelar många roller, allt medan de håller oss besökare i ett fast grepp.

När gruppen väl har kommit in i det gamla bussgaragets lokaler far kvinnan i vitt omkring och pratar hysteriskt. Hon presenterar sig som Räddaren i nöden. Barnen tittar nyfiket, men lite förskräckt, på henne medan hon bubblar på om hur stressad hon är och hur förfärligt allt har blivit. Hon har tappat bort lilla M. Troligen har flickan rymt hemifrån och det kan bero på att hon har förlorat sina känslor. Barnen får i uppdrag att hitta henne.

Utgångspunkten för Zirkus Lokomotiv som ligger bakom det hela var att få ungdomar i mellan- och högstadiet att reflektera över sina egna och andras känslor. En anledning var att många mår dåligt och har låg självkänsla. Zirkus Lokomotiv ville, med konsten som verktyg, lotsa publiken direkt in i fantasins värld och låta labyrintens rum locka fram olika känslor.

Innan allt drar igång sätter vi oss på små kuddar i en ring och får en introduktion till allt som väntar. Uppdraget är alltså att hitta lilla M. En av skådespelarna frågar barnen om det verkligen är så att man kan förlora alla sina känslor?

– Jaa, om man är retad och känner att man inte är värd någonting, säger ett av barnen.

Vi börjar med att nämna olika känslor, både positiva och negativa, starka och svaga. Sen får vi höra att det är viktigt att samarbeta under resans gång och att inte leta slarvigt när vi ska söka efter lilla M.

Inträdet i de olika rummen sker oväntat. Allra först svischar allihop nedför en rutschkana rakt in i Det vita rummet. Väl nere ser vi ingen väg ut. När vi pratar om föreställningen efteråt tycker de flesta att detta var den mest magiska platsen. En livs levande hand vinkar bakom ett hål i väggen. Några blir rädda, men efter ett tag tar nyfiken överhand. Här hittar vi en karta som leder oss vidare. Vägen går genom en bokhylla rakt in i känslornas djungel, sen över glödande kol och snart får vi veta att det är viktigt att hitta nyckeln till trygg­hetens röda rum.

Barnen lyder snällt rådet från damerna att hålla varandra i händerna för att inget farligt ska hända. I ett rum möter vi Sorgen, en rysligt arg människa.

I känslornas korridor får vi själva prova på att bli av med ilska genom att krossa porslin.

En god stund senare når vi in till en oas där det doftar ljuvligt av nygräddade våfflor. En rar madame ser till att alla får sätta sig ned och låta sig väl smaka i detta Drömmarnas kök. Barnen uppmuntras att prova hur det känns att kittla varandra försiktigt på armarna.

Det här rummet kändes trivsamt och tryggt på riktigt, berättade de senare. Några hade hunnit bli riktigt rädda på vägen. Många frågade hela tiden över den där konstiga kvinnan i vit dräkt som mötte oss i början. Vem var hon egentligen?

I det sista stora rummet, Härligheten, hittar barnen Frihetens farkost och får chansen att gå omkring och titta på allt. Det uppskattas. De hade nog gärna velat leka lite längre i de fantasifullt uppbyggda rummen. Men damerna manar dem att leta vidare efter lilla M. Så småningom får sagan sin upplösning tack vare de listiga barnen. När lilla M fått tillbaka alla sina känslor, såväl positiva som negativa, starka som svaga, kan hon vakna till liv som människa och känna sig hel igen.

– Vi läste i Madame Sopörs dagbok, berättar en av tjejerna för skådespelarna.

– Vita rummet och drömmarnas kök var mysigast, säger Josefin.

– Jaa, och våfflorna var goda. Men elaka häxan var väldigt läskig, säger Emelie.

– Jag tyckte att det var mest spännande när vi skulle gå på glödande kol, säger Pone.

Var det här teater eller lek? frågar jag några av barnen.

– Lite teater och lite leka själv, säger Tyra.

Andrea Johansson som är en av två klasslärare i år 3 berättar att hon var helt slut efter att ha följt med två halvklasser på turen. Första gången var magisk, tycker hon, särskilt några detaljer uppskattade hon särskilt.

– Som det här att varje barn fick höra några positiva ord om sig själv innan de gick in bakom draperiet för att åka rutschkanan. Även om det var allmänna omdömen så tog var och en detta till sig. Man märker betydelsen av uppmärksamhet, säger Andrea Johansson.

Hon berättar att de pratat i skolan om hur viktigt det är att bekräfta varandra. Men föreställningen bjuder inte bara på vänliga ord, utan också på en hel del skräck. För vissa barn blev det lite för mycket emellanåt.

– En del drogs med mer än andra. De levde sig in i historien och några tyckte att det blev för starka ljud på vissa ställen. Men barn har behov av att bli rädda också. Det får man inte glömma.

Inne i denna läskiga saga kunde barnen känna att det ändå fanns vuxna, och andra barn, som kunde skydda dem. Ilska var en annan känsla de fick prova att bearbeta.

– Många behöver hjälp med att bli av med ilska. Man såg att en och annan slog av sig ilska där det fanns en boxningssäck.

Andrea Johansson understryker att det är så olika vad barn upplever, men hon tycker att föreställningen skildrar många av de tankar och känslor som barn bär på.

– Det här är så speciellt. En sån här upplevelse kan inte köpas för pengar.