”Han ska vara vid min sida hela tiden. Jag vill ha honom som bekräftelse på att han är mitt eget kött och blod. Jag vill ha den här likheten, att han ska kunna säga att han är lik pappa. Det har jag själv aldrig kunnat.”

Så beskriver en 28-årig adopterad pappa relationen till sin biologiska son. Han är en av 42 vuxna adopterade som djupintervjuats om sin livssituation i en nyligen presenterad studie av Malin Irhammar, docent och universitetslektor i psykologi vid Högskolan i Karlstad.

Av dem som hon intervjuat hade 16 fått egna biologiska barn. När hon bad dem att berätta vad som kändes centralt i samband med att de blev föräldrar, konstaterade de flesta att den utseendemässiga likheten var viktig.

– Barnen blev som speglar som föräldrarna kunde se sig själva i. Även om många säkert har känt sig känslomässigt anknutna till sina adoptivföräldrar, har de aldrig kunnat få den bekräftelse som det ger att någon konstaterar att ens egen näsa är lik någon annans. Den likheten visar att man hör ihop med en annan person, säger hon.
Den aktuella studien är egentligen en uppföljning av en större undersökning som gjordes i början av 1990-talet. Då intervjuades nästan 200 adopterade ungdomar och deras adoptivföräldrar om identitet och psykisk hälsa. För att se vad som hänt med de adopterade sedan de tagit steget ut i vuxenlivet och kanske bildat egna familjer, har Malin Irhammar nu sökt upp och intervjuat dem på nytt.

– Det man kan konstatera är att tankarna på den biologiska familjen tycks följa de adopterade hela livet. De flesta tänkte lika mycket på sitt biologiska ursprung idag som när vi gjorde den första studien. Däremot hade viljan att faktiskt ta steget och söka upp de biologiska föräldrarna minskat. Många kände sig stadgade med sina egna familjer och levde mer här och nu.
Frågan om varför de en gång lämnats bort av sin biologiska familj hade dock aktualiserats vid andra intervjutillfället. De flesta visade medkänsla för det beslut som de biologiska föräldrarna hade fattat, men andra tyckte att det var obegripligt att man kunde överge sitt barn på det sättet. För en del hade den känslan förstärkts i samband med att de själva blivit föräldrar. Som en intervjuperson uttryckte det: ”När vi väntade vår son kom jag mycket nära känslan av hur svårt det måste ha varit att lämna ett barn. Var det inte möjligt att kämpa hårdare för att behålla barnet? ”

– Generellt var de adopterade föräldrarna dock mer förstående än arga. Även om de inte visste exakt vad som föranlett adoptionen kunde de lätt föreställa sig omständigheterna. De föddes i fattiga länder och hade ofta varit på barnhem före adoptionen. Utifrån det är det lätt att föreställa sig att de biologiska föräldrarna måste ha haft en svår situation, säger Malin Irhammar.
En fråga som debatterats mycket under senare år är adopterades psykiska hälsa. De flesta studier visar att adopterade barn och tonåringar är 2-3 gånger överrepresenterade när det gäller psykisk ohälsa jämfört med icke-adopterade. Störst är risken för äldre adopterade, vilket främst förklaras med att de hunnit vara med om fler traumatiska händelser före adoptionen.

Malin Irhammars studie visade på liknande resultat. Av den framgick dessutom att även om de adopterade var välfungerande i sitt föräldraskap, tycktes många ha svårt att upprätthålla en parrelation till den andra biologiska föräldern. Det var bara hälften av de adopterade i studien som fortfarande levde tillsammans med barnets mamma eller pappa, jämfört med 90 procent bland jämnåriga icke-adopterade föräldrar.

– Eftersom det handlar om en ganska liten grupp går det inte att dra några säkra slutsatser, men resultaten pekar ändå på att vissa adopterade kan ha svårare att upprätthålla en nära vuxenrelation. Många har ju börjat sitt liv på skuggsidan och även om människan har en fantastisk kapacitet att reparera känslomässiga skador, kanske de adopterade bär på en sårbarhet som ger utslag i vuxenrelationerna, säger Malin Irhammar.