Djupaste gemenskap och starkaste rivalitet. Syskonrelationer är ofta ambivalenta. Kanske känner vi oss kvävda under präktiga storasystrar eller undanskuffade av egocentriska småsyskon.
Många brottas med det här och vissa söker till och med professionell hjälp. Men psykoterapeuter och psykoanalytiker har hittills inte lagt särskilt stor vikt vid syskonrelationen. Dyker det upp svårigheter med bröder och systrar under behandlingen, har problemen ofta tolkats som att de egentligen handlar om relationen till mamma eller pappa.
– Det har med psykoanalysens historia att göra. Freud tog ofta upp syskon i sina fallbeskrivningar, men han förde nästan alltid över problematiken till relationen med föräldrarna. Vi har alla områden som vi är blinda för och syskonrelationen var uppenbart ett sådant för Freud.
Det säger Iréne Matthis, professor i psykoanalys och verksam psykoanalytiker sedan över 30 år tillbaka.
– Man kan ju bara spekulera i varför syskonrelationen inte har betonats mer. Freuds far dog
tidigt och Freud var väldigt upptagen av att analysera far-och-son-relationen. Sin mamma, som levde betydligt längre, eller sina yngre systrar, varav flera dog
under nazismen, skrev han däremot aldrig något om. Vi har alla anledning att förskjuta saker som är svåra för oss och kanske var syskonrelationen problematisk för Freud.

Men nu tycks tiden vara mogen för att lyfta fram syskonens betydelse. Inom den psykoanalytiska världen har det de senaste åren kommit flera böcker om syskon och frågan diskuteras på såväl svenska som internationella konferenser. Vissa talar till och med om ett paradigmskifte där man från att nästan bara ha betonat de vertikala relationerna – mellan föräldrar och barn – nu sätter de horisontella relationerna – mellan syskon – i centrum.
– Föräldrarelationen är central, men syskonrelationen är också betydelsefull och de är intimt sammanlänkade med varandra. Båda relationerna påverkar vilka vi blir som vuxna. Inom psykoanalysen arbetar vi med drömmar, omedvetna fantasier och så kallad överföring, och där dyker syskon ofta upp, säger Jan Swaling, även han psykoanalytiker, med lång erfarenhet från bland annat barnpsykiatrin.
– Det är lite svårt att beskriva, men som analytiker kan jag exempelvis få känslan att en maktkamp pågår mellan mig och analysanden (den som går i psykoanalys) som ligger på soffan. Då är det lätt att tänka att det handlar om att jag får rollen som den stränga pappan, men det kan lika gärna vara så att jag på ett omedvetet plan får gestalta ett syskon som hon eller han konkurrerar med. Tänker man bara i föräldra-barn-relationer så missar man lätt den dimensionen.

Men vad är det då som är speciellt med syskonrelationer?
Bara det att vara född ur samma kropp och att ha växt upp i samma familj skapar förstås starka band. Ofta är dessutom relationen till syskonen den längsta vi har i livet. Föräldrar dör normalt före en själv och makar och barn kommer in senare i ens liv.
Till skillnad från kamratrelationer blir man heller aldrig helt av med sina syskon. Även om man väljer att bryta kontakten, finns de kvar och dyker kanske upp vid arvskiften eller begravningar.
– Jämnåriga kamrater är också väldigt viktiga, men det blir inte samma sak som en syskonrelation. Även om många vänner tänker att de alltid kommer att vara tillsammans, är det lite som med kläder. Plötsligt har man vuxit ur dem och lägger dem ifrån sig. Man går åt olika håll och känner ingen större sorg över det. Syskon däremot blir man aldrig av med, säger Iréne Matthis.
Inom psykoanalysen menar vissa också att relationen mellan syskon blir extra stark därför att de ofta projicerar sidor av sig själva, som de inte accepterar eller står ut med, på varandra.

Särskilt tydligt blir det mellan bror och syster. För att en pojke ska slippa känna sig fjollig och flickaktig, lägger han exempelvis över de traditionellt kvinnliga egenskaperna på sin syster. Kanske tillskriver han henne egenskaper som passiv och mjuk.
Hon å andra sidan lägger över sina tuffare och mer pojkaktiga sidor på sin bror, för att bättre leva upp till samhällets kvinnoideal . Kanske skryter hon inför sina vänner om broderns mod och styrka.
– Det sker ett slags utbyte mellan bror och syster, vilket förstås skapar väldigt starka band. Man är inte bara av samma kött och blod, utan har också lagt över sidor hos sig själv hos syskonet. På så sätt blir man även psykologiskt för evigt bundna till varandra, säger Iréne Matthis.

De starka banden mellan syskon kan förstås innebära en stor trygghet och glädje. Samtidigt kan styrkan i banden göra relationen komplicerad och det tycks vara få bröder och systrar som är lyckliga rakt igenom med sin relation – vilket även vårt kulturarv vittnar om. Kain som slog ihjäl sin favoriserade lillebror Abel och Josef som blev slängd i en uttorkad brunn av sina avundsjuka bröder är bara några av alla välkända syskonkonflikter.
Inte sällan handlar svårigheterna om svartsjuka och rivalitet – vilket även Freud uppmärksammade. Han införde bland annat begreppet ”His majesty the baby”. Som spädbarn är vi de centrala figurerna i våra föräldrars liv – som kungar och drottningar – och har monopol på deras uppmärksamhet. Men så dyker det upp en yngre bror eller syster som hamnar i centrum och puttar bort det äldre syskonet från tronen. Han eller hon blir ”detroniserad”.
– Det kan vara näst intill outhärdligt för en 1,5-åring att se att det ligger en annan person vid mammas bröst. Den plats som tidigare var given är det inte längre. Det är då man kan höra små barn säga saker som att de vill slänga lillebror i sopnedkastet, säger Jan Swaling.
– Detroniseringen finns alltid där, men de flesta lär sig att hantera sin starka avund. För samtidigt som de känner en fientlig impuls gentemot sitt syskon, finns där också en stark kärleksimpuls.

Ja, för lojalitet och solidaritet är också viktiga ingredienser i syskonskapet. Även om bröder och systrar slåss hejdlöst, kan de i nästa stund försvara varandra med näbbar och klor mot angripare utifrån.
Och ju mer utsatt situation, desto starkare syskonlojalitet. I samband med andra världskriget gjorde Anna Freud (dotter till psykoanalysens grundare Sigmund Freud) och kollegan Dorothy Burlingham en studie av sex tysk-judiska barn, som blivit föräldralösa tidigt i livet. De var inte biologiska syskon, men hade nästan sedan födseln levt ihop i en syskonliknande konstellation.
När barnen var i treårsåldern kom de till ett barnhem i England där de bodde ett år i väntan på att placeras ut i olika adoptivfamiljer. Ingen hade någon erfarenhet av normalt familjeliv, utan de hade flyttats runt mellan olika flykting- och koncentrationsläger där de tillfälligt tagits om hand av vuxna fångar som sedan försvunnit ut ur deras liv.
När de kom till barnhemmet var de väldigt utagerande och fientligt inställda till den vuxna personalen. Samtidigt var de ovanligt lyhörda för varandras känslor och behov. Det förekom ingen svartsjuka eller rivalitet och de verkade nästan njuta mer av att dela med sig av sin mat än att äta den själv.

Först efter några månader, när barnen vågade knyta an lite mer till den vuxna personalen, började de konkurrera och bråka med varandra som ”normala” syskon. Slutsatsen Anna Freud och hennes kollega drog var att syskonrivalitet ofta går hand i hand med föräldraanknytningen. Och finns det ingen förälder eller annan vuxen som kan stå för omvårdnaden, tar barnen i en syskonskara själva på sig detta.
– Föräldrakärleken är oerhört viktig, men mitt intryck är också att syskon kan kompensera för en frånvarande eller bristande förälder. Förr i tiden var det ju förhållandevis vanligt att en äldre syster blev ett slags moderssubstitut för de yngre syskonen, säger Jan Swaling.

Både han och Iréne Matthis betonar alltså att syskonrelationen innehåller såväl mörka som ljusa känslor. Medan vissa inte ens tål att se varandra, kan syskonkärleken hos andra vara enorm. Ibland kan det till och med gå så långt att syskon förälskar sig i varandra och bär på en hemlig önskan om att få gifta sig.
– Föräldrar vill förstås att deras barn ska vara bästa vänner, men både kärleken och hatet kan få negativa konsekvenser om man inte hanterar dem rätt. Faktum är att hat ofta är lättare att handskas med än den stora längtan efter kärlek som gränsar till passion och psykos.
– Det gäller även i syskonrelationer. Inom litteraturen finns flera exempel på det, bland annat i George Elliots bok Bror och syster där en syster ger upp hela sitt liv för sin bror. Blindheten i passionen kan vara livsfarlig, säger Iréne Matthis.

Lästips:
Siblings av Juliet Mitchell
(Polity press, 2003)
The importance of sibling relationships in psychoanalysis av Prophecy Coles (Karnac, 2003)
Dialogues on sexuality, gender and psychoanalysis, redaktör Iréne Matthis (Karnac, 2004)
Bror och syster av George Elliot (Albert Bonniers förlag, i nyöversättning 2003)