Många läsare förespråkar att barnen ska tas om hand hemma - ofta av mamman.

”Jag kan inte förstå hur mammor kan vara så kalla och egoistiska att de väljer en yrkeskarriär framför sina barn. Och nej, det går inte att jämföra en kvinnas modersinstinkt, omvårdnad och betydelse för barnen med pappans under de första åren”, skriver Kristina.

Något som dock signaturen Mamma inte håller med om:

”Pappor kan också ge trygghet. Naturligtvis måste både mammor och pappor ge avkall på sitt självförverkligande när barnen är små”, skriver hon.

Här är fler läsarröster som förespråkar tajta band mellan föräldrar och barn:

”Svenska modellen är inhuman. Barn behöver sin mamma i sin närhet mesta tiden tills tre års ålder”, skriver John Olsson.

”Min man och jag har haft våra flickor sovandes hos oss sedan de föddes. De gör det fortfarande trots att de går i skolan. Folk tycker att det är besynnerligt, våra barn tycker att det är hur naturligt som helst. Vi har inte haft en enda natt med skrik på åtta år”, skriver Alex.

”Jag ammade mitt barn till 3,5 års ålder. I dag är barnet 18 år, trygg och stark. Jag tycker att många föräldrar i dag tycks tänka mer på sig själva än på barnen”, skriver signaturen 61:a.

Men kritiska röster mot att ständigt ha barnen inom föräldrarnas räckhåll finns också, så här skriver Helix:

”Avsikten att skapa god anknytning till föräldrarna verkar ha slagit över totalt till att undvika allt som tränar barnet i att bli självständigt”.

Många läsare menar också att förskolan är en bra miljö för barnen:

Anna: ”En dagisfröken, som oftast är en varm person, kan vara räddningen för ett barn som kommer från en kylig familj”.

Gusten: ”Alla studier visar att dagisbarn klarar sig bättre. Är det egentligen så konstigt att de får ett försprång gentemot de som dräller hemma hos morsan i åratal?”

Charlie: ”Jag växte upp i hemmet. Det ledde till utanförskap gentemot klasskamrater som samtliga gick på fritids”.

Men dagisförespråkarna får mothugg av andra läsare, så här skriver Anna-Karin:

”Svart på vitt är att de som hånar oss som valt att ge tid, närhet och närvaro framför dagis och karriär inte har utvecklat det som behövs för att veta vad de egna barnen behöver. Så tragiskt att detta får fortsätta”.

Men Marta konstaterar att det inte alltid handlar om att välja:

”Är man ensamstående med en lön att leva på så har man inte så stort val”.

Även Mats Dagerlind tar upp de ekonomiska aspekterna:

”I stället för att tala om kvinnofällor när någon vill ta hand om barnen borde samhället kraftfullt uppvärdera hemarbetet ekonomiskt och som merit”.

Läsardiskussionerna har också handlat om hur mycket kärleken från föräldrarna egentligen betyder och vilka konsekvenser det får att inte känna sig älskad som barn. Johanna B berättar så här om sin barndom:

”Brist på kärlek ger skador, men de går att reparera. Min mamma är en kylig person, min pappa är fokuserad på prestationer. Resultatet blev att jag har haft svårt att ta emot kärlek i relationer. Efter flera år av arbete med mig själv har det nu vänt och jag lever med en kärleksfull man. Tidigare skulle jag troligen ha valt bort honom som ointressant”.

Nero är inne på ett liknande spår:

”Kärlek skapar harmoniska individer som är kapabla att hitta en partner som vill ha dem. De som inte fått kärlek kan inte heller ge någon”.

Delta i debatten du också - klicka in dig via länkarna till höger!