Milou som snart är tre år har redan begripit hur man arbetar nu för tiden. När hon ser en dator pekar hon och säger: ”Titta, ett jobb!” Om det råkar vara mamma eller pappa som har ”jobbet” öppet säger hon ”Stäng!”.
Nutidens flexibla arbetande är förvisso praktiskt, men inte alltid lätt att hantera.
Typiskt för oss föräldrar i ”babyboom i stan-generationen” är nog att vi inte släpper jobbet i första taget, funderar illustratören Lotta Sjöberg när SvD träffar henne i frilanslokalen på Söder i Stockholm.
- Vi får barn senare. Kanske är vi mitt i en flow i karriären när barnen kommer och vi vill inte släppa taget om den. Vi som blir mammor nu har snarare krav på att få dela lika på allt som hör familjelivet till än på att det ska vara rent hemma eller att vi ska undvika färdig barnmat. Det får vara lite mera rörigt bara vi får jobba, säger Lotta Sjöberg.
Särskilt märks det bland dem i hennes bekantskapskrets som har egna företag eller är projektanställda. Åtminstone i kreativa yrken. I Lotta Sjöbergs
närhet finns många som skriver, ritar eller gör musik. Flera av dem försöker jobba en del parallellt med föräldraledigheten.
Själv jobbar hon ungefär 60 procent (”fast det blir ofta mer”, tillägger hon) medan sambon Micke är hemma med Majken som är ett år gammal. När hon kommer hem jobbar han.
- De som har fasta jobb passar nog på att njuta lite bättre och är lediga längre, säger hon.
Redan under sin första graviditet började Lotta skissa på teckningarna till boken Bebisbekännelser. Guide för nybörjarföräldrar. Då anade hon inte att graviditetstillståndet skulle komma i repris fortare än kvickt. Lotta ammade fortfarande Milou när Majken blev till.
Amning är ett gammalt beprövat preventivmedel (men föga pålitligt) som gjort många spädbarn till storasystrar och bröder snabbare än någon planerat. Så även i familjen Sjöberg Jacobsson. Milou blev storasyster och Lotta fick möjlighet att teckna en insiderskildring av graviditet och barnafödande - både de ljusa, ljuvliga och de besvärliga sidorna av
saken.
Tack vare att illustrationerna växte med magen blev bilderna synnerligen realistiska. Lotta Sjöberg väjer inte för att beskriva alla de oönskade kroppsvätskor, amningsproblem och avstånd i förhållandet som de söta bebisarna för med sig.
- Jag ville teckna och skriva i sagoform för vuxna. Både litet romantiskt och svart.
En av anledningarna till att boken blev till var att hon var jobbsugen.
- Jag var lite trött på att vara hemma eftersom jag så nyligen varit mammaledig med Milou. Men nu råkade det bli en snabbrepris av graviditet. Livet ville det här med oss. Det var bara att köra på. Därför ville jag göra något av det.
Lotta säger att hon inte precis har tänkt på att hon haft en kropp innan hon blev gravid.
- Jag har aldrig speglat mig som jag gjorde när magen växte. Tänk att något naturligt drabbar en och får kroppen att bli helt okontrollerbar. Det är ju så ballt!
Hon kände sig jättestolt som gravid. En kvinna som syns och tar för sig.
- Att bli gravid är ju att bli invigd i en ny värld, en
ny gemenskap. Folk som aldrig pratat med en talar plötsligt till en som om man vore vuxen. Förut hade jag inte fattat att den gemenskapen fanns.
Det var viktigt för henne att pappor ska känna sig engagerade i boken. Många pappor i hennes omgivning har bidragit. ”Alla” runt omkring Lotta och Micke skaffar barn just nu.
- Tyvärr är det mest mammor som är hemma. Det är en gemensam överenskommelse i paren, men jag tycker att det måste förändras.
Egentligen fattas en bild i boken, säger hon. Den där föräldrarna kämpar om vem som ska få vara föräldraledig längst.
- Det ska vara krig om vem som ska få vara hemma, tycker jag. Självklart. Hur jag än tänker på det kan jag inte förstå att man inte vill vara hemma med sitt lilla barn.
”Min man kan inte vara hemma för att han är egen företagare”, sägs det, citerar Lotta Sjöberg. Vilken tur att jag är egen företagare, då kan jag vara hemma, resonerade jag.
Lotta och Micke har kunnat dela på föräldraledighet och dagishämtningar. Han är också frilans, grafisk
formgivare som huvudsakligen gör logotyper och böcker.
Milou började på dagis två veckor innan Majken föddes.
- Jag är glad att vi utnyttjade möjligheten att ge henne en plats på dagis. Hon var 18 månader när hon började. Det är klart att man funderar över om man ska ha sitt första barn på dagis när man är hemma. Det kändes ändå bäst för Milous del. Hon har roligt där.
När Milou började på dagis fick hon ett eget liv, ett eget sammanhang som inte hennes föräldrar delar till hundra procent.
- Vi är en familj med fyra individer. Jag får respekt för Milou. Hon har sitt eget liv. Det är lite ballt faktiskt. Hon kommer hem och har viktiga saker att berätta för oss.
Lillasyster Majken ska börja på dagis i höst. Micke har varit hemma lite mer än Lotta med henne. Det beror först och främst på att Lotta har haft mera jobb. Hon var hemma mer med Milou. Men att dela någorlunda lika på tid för barn och jobb är självklart i deras förhållande. Det innebär förvisso inte att det är lätt. I frilanstillvaron kommer inte alltid uppdragen när det passar bäst för resten av familjen.
Numera bor familjen i en hyreslägenhet utanför stan. Med två frilansar som familjeförsörjare passar det bäst att inte ha stora lån. Hus- eller lägenhetsköp är inte aktuellt för närvarande. Men Lotta har många i bekantskapskretsen letar ny bostad.
- Det känns som om alla är på väg någonstans hela tiden. De ska in och jobba, inte tappa flow. Flytta till något bättre. Det är en stress som är irriterande. Man kan inte stanna upp och njuta av nuet, det som kanske är den bästa tiden i livet. Hela tiden är man i tanken på väg till nästa steg.
Hon erkänner att hon själv inte heller är opåverkad av hetsen av att ständigt planera framåt. I tanken finns det fler böcker och många roliga teckningsbeställningar - och diverse brödjobb för att få ihop till hyra, mat och galonbyxor
- Fast jag försöker tänka på att det är mysigt här och nu. Att jag är nöjd. Samtidigt är det otroligt svårt att säga nej till spännande uppdrag när man är frilans.
