Åren efter gymnasiet - det ska egentligen vara den period i livet då friheten är som störst. Skolans schema är förbi, man får göra egna val och föräldrarna finns litet lagom i bakgrunden. Det är ännu inte dags att bilda ny familj och man har ännu inte fått ett alltför ansvarsfullt jobb.
Kort sagt: Det är nu man har chansen att hitta sitt oberoende, självständiga jag.
Men både samhälle och föräldrar påverkar gärna dagens unga att gå direkt in i studierna efter gymnasiet. En del föräldrar kan ha så starka önskemål om barnens framtid att de psykologiskt hindrar dem från att göra ett eget val. Samma sak kan hända om de unga själva lyssnat för mycket på vad kompisarna anser vara statusutbildningar.
Den här sortens press är tvärt emot livet självt i de där åren, menar studentpsykologen Michael Lindén på Studenthälsan i Uppsala.
- Det behövs en tid när man bara kan få finnas till, bara få vara, utan att andra förväntar sig så mycket resultat och prestation, förklarar han. Mellan 20 och 30 infaller den optimala
tiden för att leva under ett par års relativt stor kravlöshet - som att resa eller ta ett tillfälligt jobb.

Han kallar det ”tiden mellan två familjer” då man är som mest fri att bestämma över sin tid och reflektera över livet. Man kan pröva sig fram, tillåtas göra misstag, ompröva sina beslut och komma igen. Och det är precis så man hittar sitt oberoende, självständiga jag, poängterar Michael Lindén.
- Var och en borde vara generös mot sig själv i den där åldern, det är man värd, säger han. Dessutom är det fria tänkandet nödvändigt för kreativiteten.

Michael Lindén har jobbat i över 20 år på Studenthälsan inte långt från universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Under den perioden har han sett studenterna tvingas hänga med i allt snabbare förändringar och allt tidigare ta eget ansvar. Föräldrarna har haft fullt upp med sitt - kanske en anledning till att de unga har blivit mer sårbara, säger han.
- De är osedda och obekräftade. Studenter som kommer till mig har ofta velat vara duktiga och
inte göra andra ledsna, arga och besvikna. De har blivit så hänsynstagande att de inte får fatt i vad de själva vill och känner. Då kan de heller inte pröva vilka de är innerst inne.
Ändå är det precis vad tiden efter 20-årsåldern är till för, menar Michael Lindén. Under den så kallade post-adolescensen står vi inför tre stora livsuppgifter: Att flytta hemifrån, att bli något och att söka oss nya sociala sammanhang. Man kan också säga att vi ska skiljas åt, upptäcka oss själva och mötas på nya villkor, som han skriver i rapporten Studentens livssituation. Frihet, sårbarhet, kris och utveckling.

Jodå, det kan svaja ordentligt under den här tiden. Att bli flygfärdig innebär automatiskt en sårbarhet för nästan alla. Även om det mest känns befriande att lämna boet handlar det också om att lämna en invand trygghet.
För vissa kan otryggheten där ute nästan skapa ångest. Några kan ha föräldrar som har svårt att släppa taget. Eller så har de hållit ihop för barnens skull och säljer barndomshemmet i samband
med uppbrottet. Därmed försvinner en viss trygghet i de ungas avstamp ut i världen.
- Man ska inte glömma att det i frigörelseprocessen finns inflätat en sorgeprocess, både för ungdomarna och för föräldrarna. Man är inte längre det lilla barnet som mamma och pappa tar ansvar för. Föräldrarna känner sorg över att inte vara så efterfrågade och uppskattade som förut.
Sedan påpekar Michael Lindén att det där tillfälliga ompysslandet som ungdomarna får på helger och lov är en utmärkt chans att se varandra på ett nytt sätt: Man möts inte längre som föräldrar och barn, utan som vuxen till vuxen.
Men för dem som inte blivit självständiga och oberoende i tid, kan uppbrottet hemifrån utvecklas till en krisartad process. Föräldrarnas största misstag är därför att göra anspråk på att veta sina barns bästa alltför högt upp i tonåren.
- De ska inte överbeskydda sina ungdomar. De som inte fått lära sig att tänka själva kommer kanske att krisa senare i livet i stället, vilket förmodligen bara kostar mer.

Frigörelseprocessen ska ha börjat redan under puberteten, då man ifrågasätter föräldrarnas auktoritet och normer.
En del vågar ta strid när de upplever att föräldrarna begränsar deras frihet för mycket, andra orkar inte. Då anpassar sig tonåringen på föräldrarnas villkor i stället för att bli alltmer oberoende.
- Den som haft kvar föräldrarna som auktoriteter är mer sårbara i den senare frigörelseprocessen. De är så ovana vid att få ett gensvar som bottnar i egna intressen eller engagemang att de inte vet hur de ska göra sina val utifrån sig själva.
Men även om man är ovan, finns ingen som någonsin kommer att vara en större expert på vem man är än man själv, konstaterar Michael Lindén och kommer in på den andra stora uppgiften i livet: Att ta reda på vad man vill bli. Livsvalen är, precis som sårbarheten, oundvikliga i den här åldern - på gott och ont, påminner han.
- Det är inget nytt för vår tid att unga vuxna står inför många, stora val i livet. Och villkoren är alltid att man måste välja med osäkerhet: Det finns inget facit. Man kan inte veta säkert hur det kommer att bli - för då måste man leva ett liv för varje val.

Däremot kan valsituationerna bli extra jobbiga för dem som tänker destruktivt, som han uttrycker det. Då tror man att det i alla avseenden finns ett enda bästa alternativ och att alla andra därmed är helt fel.
- Då lurar man sig, säger han. Det finns ingen på förhand given sanning om vad som är bäst, utan varje val har sina för- och nackdelar. Det finns tillräckligt många meningsfulla alternativ både när det gäller utbildningar och jobb. Inte alls bara ett enda.
Inte heller finns det endast en enda man respektive kvinna som är den rätta, utan kanske tusen som man kan leva ett intressant liv med, jämför Michael Lindén.
- Det gäller att våga bestämma sig, jobba på det och sedan fråga sig själv: Stämmer det tillräckligt mycket? Skapar det gemenskap? Känns det spännande, intressant, meningsfullt? Eller meningslöst och likgiltigt?
För att erfara den känslan behöver man tid, enligt Michael Lindén. Bara ligga på sängen och känna efter. Det är så man kan erfara konsekvenserna av sina val, och ”att tillerkänna den erfarenheten betydelse är bland det viktigaste man kan göra”, menar han.
- Somliga vågar inte välja av rädsla för att välja fel. Men om man inte vågar riskera att misslyckas, går man också miste om chansen att lyckas.

Här finns en del av de studenter som kan bli ”endimensionella” - ägna sig åt studier kanske 12-16 timmar per dag. Allt blir krav och prestationer medan fritiden, umgänget med pojk-/flickvän och kompisar ställs åt sidan.
Och då kan man också missa chansen till det tredje stora vägvalet under post-adolescensen, nämligen de nya sociala sammanhangen. I uppbrottet lämnar man inte bara föräldrar och barndomshem, utan också kamrater och aktiviteter. Man behöver söka nya former av gemenskap.
Det är här det finns en möjlighet att pröva sin egen sociala roll, vilket är ytterligare en del av det som händer under åren som ung vuxen.
Även här behöver man tillåta sig en tids kravlös tillvaro, att bara finnas till - både för sig själv och andra, menar Michael Lindén. Det år så man kan ta reda på hur det känns att vara med i nya grupper och sammanhang.
Många hittar rätt bland sina egna studiekamrater. En del vågar inte ta initiativ alls - för att slippa bli avvisade. Några är så rädda för att inte duga att de inte ens bejakar andras initiativ. Den ensamheten kan bli förlamande.
Så behöver det inte bli, uppmanar Michael Lindén:
- Att bryta upp från sin hemort och bli student i en universitetsstad innebär i allmänhet en andra chans att hitta sig själv, säger han och förklarar:
Hemma har man kanske suttit fast i sina roller - både i familjen och i gymnasieklassen. Man har nämligen med sig sina relationsmönster ända från dagis och framåt, där både föräldrar och andra i samhället format hur man förhåller sig till sig själv och andra. Nu kan man fundera över sin egen roll: Är jag passiv och hänsynstagande, eller initiativrik och oförvägen? Eller duktig och presterande?
- En del av de här relationsmönstren är konstruktiva, andra inte. Det gäller att få syn på de destruktiva mönstren och försöka kliva ur dem. Då ger uppbrottet en ny chans.
- Ta vara på den relativa friheten den här tiden, säger Michael Lindén. Den är full av möjligheter att pröva, erfara och lära av.