Bland det värsta med att bli rånad eller misshandlad är att man förstår att det kan hända. Och att det kan hända igen.

I Ann Hellströmers blommiga besöksfåtölj med nötta armstöd har under åren suttit många knivskurna, rånade, misshandlade eller våldtagna barn och ungdomar. Hon har arbetat som socionom inom polisen i 23 år, först med gärningsmän och de senaste åtta åren med att hjälpa unga brottsoffer att bearbeta sina upplevelser vid polisens Stödcentrum för unga brottsoffer där hon är projektledare. Nu har hon länspolismästarens uppdrag att initiera fler stödcentrum för unga brottsoffer i Stockholms län.

Rummet är fyllt av pynt och pryttlar. På skrivbordet står en liten chihuahua i plast bredvid ett fat med godis. I benjaminfikusen i hörnet hänger gosedjur, ett dalahästhuvud och skohorn. Teckningar i rosaluddig ram och foton på egna barnen pryder bokhyllan. Alla saker har ett syfte, här ska ungdomarna kunna slappna av och lätt hitta något att börja prata om.

Känslan av att ha blivit rånad eller misshandlad beskriver Ann Hellströmer som att ”någon på två sekunder tar sig rätten att gå in i mitt hjärta och rasera mitt liv”. Den känslan tror hon är ganska lik oavsett om man är pojke eller flicka, man eller kvinna, ung eller gammal. Men rädslan i sig kan vara en större chock för pojkar.

–Tjejer är mer tränade på att känna rädsla. Alla tjejer lär sig tidigt, utan kurser eller böcker, att förhålla sig till sin rädsla, säger Ann Hellströmer.

Hon tar som exempel när en tjej kliver av en buss en sen kväll så har hon en strategi hur hon ska se orädd ut, gå snabbt hem, undvika skogspartier och ha nycklarna redo i fickan. Medan killen släntrar hem närmsta vägen genom skogen med hörlurar i öronen. Tjejer skaffar sig också en strategi för hur man avspisar någon vid bardisken, hur man slutar dansa med någon otrevlig och hur man omedvetet sveper med blicken över krogen för att se var man ska undvika att ställa sig.

–Tjejer tränar upp ett förhållningssätt att känna på sig om något är farligt. Ska jag byta trottoar? Ska jag byta tunnelbanevagn? Jag tror inte att killar gör det på samma sätt. Det är i varje fall min personliga uppfattning.

Enligt SCB:s siffror är det fler unga kvinnor än unga män som säger att de avstår från att gå ut på kvällen av rädsla, trots att män är mer utsatta för gatuvåld.

En förklaring till att män är mer utsatta för gatuvåld är att de är mer riskbenägna, en annan tror Ann Hellströmer kan vara just att män inte tränat upp sin förmåga att förutse farliga situationer.

Den dag när ”kniven mot strupen” inte bara är en floskel utan ett fasansfullt minne kan rädslan bli förlamande.

–Om man varit macho tills man är 17 år, hur förklarar man då för sina kompisar att man bara ligger i mammas säng och gråter? Vi ska vara så jämställda, men 2007 är det fortfarande mer accepterat att en 17-årig tjej ligger hemma och gråter än att en pojke gör det.

Efter ett rån eller en misshandel kan rädslan sitta i under lång tid. Det kan dröja en månad, ett halvår, till och med ett eller flera år innan brottsoffret vågar gå ut på kvällen, åka tunnelbana eller vad det nu kan vara. Hur lång tid det tar är väldigt individuellt och har inte något rakt samband med hur grovt övergreppet varit.

Det är inte ovanligt att folk i välmening säger ”Nu har det gått ett halvår, nu får du väl försöka komma över det där” eller ”Du blev ju bara av med mobiltelefonen, du klarade dig ju”.

–Jag brukar jämföra med olycklig kärlek, det går inte att trycka på en knapp och säga nu ska jag inte vara olyckligt kär längre. Det måste få ta den tid det tar.

Hon ger rådet att ta med sig någon första gången man åker tunnelbana igen efter en misshandel. Om man blir rädd igen så ska man gå av tunnelbanan och be mamma och pappa komma och hämta.

–De killar jag har i samtal får hjälp att förhålla sig till sin rädsla. Jag brukar säga att när du känner så här i magen vet du att det är sant, då kanske du ska byta tunnelbanevagn eller gå ut från baren.

Hon hade samtal med en kille som varit utsatt för ett grovt rån och frågade ganska lång tid efteråt om han var rädd. Då svarade han ”Jag är rädd för att vara rädd”.

Om en tjej blir utsatt är det kanske lättare för henne att skrika och ropa på hjälp, en kille förväntas tåla en del.

En del pojkar som Ann Hellströmer träffat har av sina pappor eller av kompisar fått frågan ”Varför slog du inte tillbaka?”

–Det är oerhört kränkande, kan jag säga. Det är väldigt få av dem som jag har träffat under åren som har blivit misshandlade eller rånade som har slagit tillbaka. Det handlar om att överleva, det är andra mekanismer som går igång, man gör sig så liten som möjligt.

Det kan också vara svårare för en kille att efteråt be mamma eller pappa att möta honom vid tunnelbanan eller säga till killkompisarna att han inte vill gå genom den där parken. Ann Hellströmer berättar om en kille som gick i samtal hos henne. Han hade träffat en ny tjej och de skulle på bio.

–Jag sade ”Gå nu inte och se en skräckfilm.” Men han kom tillbaka och berättade att de hade varit på en skitläskig skräckfilm. Han hade blivit fullkomligt skräckslagen och inte kunnat ta in vad den handlade om. Men det vågade han inte erkänna för sin nya tjej.

Nästan alla brottsoffer slås av tanken att de kunde ha dött. Dödsskräcken är stark och svår att beskriva för den som inte har upplevt den. Känslan kan komma långt senare om man möter något eller någon som påminner en om händelsen.

Brottsoffer har inte bara rädsla att tampas med utan också hat och ilska. Ann Hellströmer låter ofta brottsoffren rita vad de skulle vilja göra med gärningsmannen. Både killar och tjejer brukar rita mördarbilder, men killarnas är ofta mer barbariska. Bilderna kan föreställa gärningsmannen som är fastbunden medan spindlar äter på honom, han kan kokas i olja, korsfästas, få alla tänder utslagna eller könsdelar avskurna.

–Ungdomarna är ofta ensamma med sina svarta tankar, de är inget man berättar för mamma. Men det är viktigt att få sätta ord på tankarna så att man inte hämnas i verkligheten. Det är brottsförebyggande att prata med unga pojkar så att de lär sig att hitta ord för sina känslor. Rädda unga män är farliga unga män.

I hennes rum får man säga vad man vill, även ”Jag hatar alla turkar” eller ”Jag hatar alla svenskar”.

–Dagens unga har ofta kompisar från andra länder och är inga invandrarhatare. Men det är viktigt att man pratar om sådant, annars är det lätt att det leder till främlingsfientlighet.

Vem som blir gärningsman tror Ann Hellströmer främst är en klassfråga, har man inget tar man det man vill ha. Men det finns inga enkla samband. Samma person kan både vara gärningsman och brottsoffer.

Det är sällan ungdomarna kommer av egen vilja till Stödcentrum för unga brottsoffer, ofta är det föräldrar eller skolsköterska som sagt att de ska gå dit.

–När de väl är här kan de känna att det inte är pinsamt att prata om känslor utan att det kan vara ganska förlösande. Jag tror att det är lättare för tjejer att hitta någon att prata med, de kan gå till sin gynekolog eller ungdomsmottagningen. Man skulle önska att de fanns fler platser för unga män att prata om hur de känner sig.

Många unga brottsoffer väljer att inte polisanmäla, av rädsla för repressalier. Men det kan också vara för att man inte vill att föräldrarna ska veta. Säger man till mamma och pappa att man har blivit utsatt så kanske man inte får går ut på kvällen.

– Om ett barn blir misshandlat blir alla föräldrar nojiga, det kan man förstå. Ibland kan föräldrar bli mer oroade än vad barnet blir och ta över traumat.

Ofta har föräldrar skuldkänslor för att de inte hämtade sonen från festen eller varför de inte gav dottern pengar till taxi.

–Men som förälder kan man inte gå efter sitt barn hela livet. Det optimala vore att även föräldrar fick gå på några samtal och prata om sin oro.