I dag badar Kim i Medelhavet. Hans föräldrar är skilda och har delat upp sommarlovet i två halvor. Fem veckor med pappa och fem veckor med mamma. Mamma Maria är fortfarande hemma i Stockholm och jobbar.
– Ja, det är väl den enda fördelen barn med skilda föräldrar har – att de kan få riktigt långa sommarlov, säger Milans mamma Maria när vi tar en cappuccino
i solen på ett av Söders caféer.
I år tillbringar Kim första halvan av sommarlovet med pappa Mischa. De är i Montenegro där farmor och farfar bor. Maria vet att sonen har det bra. Det är roligt för honom att få vara i sin pappas hemtrakter och farmor och farfar avgudar sitt enda barnbarn. Maria understryker att hennes gamla svärföräldrar är jättetrevliga. Ändå värker det i hjärtat att inte få ha sin son hos sig alls under fem långa sommarveckor. Hon har nästan ingen kontakt alls med honom då.
– När han är med Mischa vill han inte ringa hem till mig. Jag tror att han delar upp livet i två helt olika delar, förklarar Maria.
Kanske tycker Kim det är skönast att inte påminnas om sin längtan efter mamma när han är hos pappa. En röst i telefonen sätter igång starka känslor. Kim ringer inte till Mischa när han är hos Maria heller. Varje avsked är förknippat med väldigt starka känslor, många tårar och inte sällan bråk.
– Pappa Mischa gråter hejdlöst och Kim blir väldigt blyg och försiktig, berättar Maria.
Det allra jobbigaste är att det alltid blir konflikter mellan henne och Mischa, Kims pappa, när det är dags för lov och semester. Inte sällan förlänger Mischa sin period med förklaringen att det inte fanns några andra flygbiljetter att välja på. Att de två föräldrarna har skrivit ett avtal sinsemellan om att dela lika följer han inte alltid. Maria känner sig lurad ibland. Det värsta är att hon inte vågar lita på honom. Nu försöker hon följa avtalet strikt, även om det kan vara besvärligt för hennes del att få semester i början av sommaren.
– I mitt jobb som arkitekt följer vi den gamla byggsemestern i hög grad. Det är många projekt som måste bli färdiga i juni.
Den här sommaren är mera gynnsam för henne när hon kan avsluta sitt jobb i lugn och ro för att kunna ägna all tid åt Kim när han kommer tillbaka till Sverige.
Mischa skulle helst vilja att Kim var med honom i Montenegro hela sommaren. Han ser inte kvaliteten i att vara i Sverige, menar Maria. Och visst, vid Medelhavet lever en åttaåring ett underbart sommarliv. Han får bada, dyka, spela tennis, vara ute hela dagarna – och bli en del av den kultur som är halva hans jag. Men omställningen till hans svenska jag blir svårare ju längre tid han är borta.
För två år sen var han i Montenegro i åtta veckor. När han kom hem, en månad efter att sexårsverksamheten startat, pratade han knappt svenska längre. Omställningen till vardagen hemma i Sverige blev tuff.
– Han ville inte ens vara hos mig då, säger Maria.
Det var svårt för honom att prata svenska också. Åtta veckor är väldigt lång tid för en sexåring. Därför tycker Maria att det är viktigt att båda föräldrarna håller på de avtalade fem sommarlovsveckorna.
Maria och Mischa träffades i Florens och levde tillsammans i Italien tills Kim var några månader gammal. Då flyttade de till Sverige. För 3,5 år sen separerade de. De har delad vårdnad om Kim.
– Mischa tycker inte om Sverige. Han tycker att svenskar är okultiverade och trista. Det är svårare att umgås spontant här. Ändå har han det bra med gott om jobb som konservator.
Maria förklarar att Mischa fortfarande är arg för att de separerade. Därför har de svårt att komma överens, bland annat om hur Kims sommarlov ska vara. Det var hennes initiativ att de skulle dela på sig. Mischa kände sig övergiven i det kalla Norden dit han kommit för hennes skull. Att hon flyttat samman med en ny man i år gör ingenting lättare.
Marias nya sambo Robert har två söner. Deras mamma sköter kontakterna med sin före detta partner smidigt. Även hon har en ny man. Maria önskar att hon och Mischa skulle hitta samma klimat av givande och tagande i sin relation, icke minst när det handlar om att få till en bra semester för alla parter som har band till varandra i en ganska typisk modern nätverksfamilj.
– Mischa har visserligen inte sagt så mycket om att Robert och jag flyttade ihop som jag trodde. Men han sa först att han inte tyckte att det var bra att alla barnen skulle vara hos oss samtidigt. Till Kim sa han ”du förstår att mamma vill vara ensam med den där mannen”.
Maria suckar lite.
– Varje gång Mischa och jag ses blir det så dramatiskt. Det är väldigt jobbigt för Kim.
Till vardags bor den ena av Roberts söner med dem samma vecka som Kim. Den andra sonen, som har ett lätt handikapp, bor hos dem varannan helg. Barnen trivs bra med varandra. Maria är dessutom glad att få ge sitt enda barn lite syskonkänsla med både värme och vardagsfajter. Robert och hans exfru bytte veckor för att deras scheman skulle passa ihop.
Att Kim aldrig ringer för att berätta till exempel ”mamma, i dag har jag lärt mig dyka” eller något liknande känns svårt för Maria.
– Min sambos barn ringer ofta till honom när de är hos sin mamma. Han kan följa deras små framsteg även när de inte är med honom.
Avståndet känns förstås särskilt stort under de långa sommarlovsveckorna. Det är ett stort gap och många upplevelser som Maria inte har en chans att dela.
Maria hejdar sig lite och understryker än en gång att hon tycker att det är så positivt att Kim får vara med sin pappa och sina farföräldrar.
I vintras bodde Kim enbart hemma hos henne i tre månader när Mischa var i det forna Jugoslavien.
– Kim fick visserligen åka ned under jullovet.
Även den gången blev det strul med flygbiljetterna. Vistelsen blev längre än de kommit överens om från början.
– Det är svårt att veta hur konsekvent man ska vara, säger Maria.
I sommar kommer han hem fyra dagar senare än avtalat. Roberts barn kommer till honom lite tidigare. Dessförinnan hinner Maria och Robert få tre semesterdagar helt utan barn. Vad de ska göra är inte bestämt.
– Vi åker väl någonstans, säger Maria. Eller inte. Vi har en renovering som borde bli klar också.
Maria har många runt omkring sig som lever i nätverksfamiljer som har mer eller mindre svårt att få både vardagar och semestrar att passa ihop.
– Jättemånga jag umgås med har barn och nya relationer.
I juli åker hon, Robert och alla barnen till Bulgarien en vecka. Senare åker bara hon och Kim till Småland där hennes föräldrar bor. Även de längtar mycket efter sitt enda barnbarn och vill att han ska vara där så mycket som möjligt.
– Där får han fiska kräftor och bada. Livet där är på många sätt och vis en jättekontrast till både livet i Montenegro och Stockholm.
Maria pratar om kontrasterna mellan hennes egna långa oavbrutna sommarlov hemma i Småland och dagens barns mera upphackade.
– Jag minns att vi var ute hela tiden och det var förstås sol hela sommaren. Vi gick i simskola i den iskalla sjön på morgnarna. Ledarna slängde kolor i vattnet och vi hoppade i efter dem. Sen lekte vi kurragömma hemma i villaområdet. Alla på gatorna runt omkring var i samma ålder och vi var stora gäng som drog omkring. I dag vågar vi inte ge våra barn den friheten. Det är synd för att det är viktigt att ha sin egen värld.
Hon säger att hon tycker att det är mera läskigt när Kim ska åka tunnelbana hemma i Stockholm än när han flyger själv till och från Montenegro.
– Jag önskar att jag kunde ge honom lugn och ro, en alldeles egen sfär.
Nu försöker man kompensera det på olika sätt och vis.
Maria längtar efter sin son och räknar dagarna tills hon får krama om honom igen. Ännu badar Kim i Medelhavet, men snart är det dags att flyga hem till mamma och inleda fem sommarlovsveckor på svenska. Lika mycket kul – men med klart lägre badtemperatur.