Om du inte slutar genast så får du aldrig mer titta på film. Jag ångrar hotet i samma sekund som det är uttalat. Fyraåringen fryser till is. Börjar gråta. Men jag viiiiiiill titta på film.

– Hot fungerar ibland i stunden. Men det vi lär barnet är att hota för att få sin vilja igenom ­istället för att förhandla, säger P-A Rydelius som är professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Karolinska Institutet.

Å nej, vad är jag för hemsk förälder?

– Den förälder som aldrig har uttalat ett hot finns inte. Vi är inte mer än människor och visst hotar vi ibland. Det är inte okej, men huvudsaken är att det inte händer för jämnan, lugnar föräldracoachen Cathrine W-Nordwall från företaget Nannypedagogerna.

För några år sedan var Cathrine W-Nordwall med i det svenska tv-programmet Nannyjouren. Där var hon en av tre så kallade nannies som klev in i olika hem och hjälpte föräldrar att styra upp läggningsrutiner eller måltidskaos. Föregångaren var det engelska programmet Supernanny där bråkiga familjer med galet vilda barn förvandlades till lugna och lyckliga mönsterfamiljer av nannyn Jo Frost. Hennes magiska formel heter The naughty step och är ett slags uppfräschad variant av skamvrån där barnet ska sitta på en bestämd plats i ett antal minuter och tänka över vad det gjort och sedan säga förlåt. Det finns varianter på temat som även kallas för time out.

Programmet Supernanny har haft stora framgångar världen över, så även i Sverige. Politiker har lagt fram förslag om kommunala nannies. Familjer, men även skolor och förskolor, har tagit efter konceptet med så kallade skämspallar, skämsmattor eller skämsrum. Men det tar den svenska nannyn Cathrine W-Nordwall starkt avstånd ifrån.

– Att använda skämspallen är att kränka barnet. Det förstår ofta inte varför det sitter där eller varför det ska säga förlåt. Ge barnet hjälpverktyg att hantera sin ilska i stället. Säg: när du blir så här arg, slå på den här kudden till exempel. Alla barn är individer och det finns inga färdiga lösningar för just ditt barn.

– Många föräldrar säger att de inte vill ha något bråk. Men vi kan aldrig fostra våra barn utan att de blir arga på oss. Och konflikter är bra, man lär sig mycket av dem, säger Cathrine W-Nordwall.

I sitt arbete har hon mött föräldrar som använder skämspallen eller andra former av bestraffningar. En del låser in sina barn på rummet eller lägger dem i sängen. Andra säger att barnet inte får gå på ett visst kalas eller följa med på familjeutflykten.

– En familj åkte till Kolmården utan sonen som straff för att han slagit sin lillasyster. Det är hårt. Men att säga ”gör du inte dina läxor får du inte se på tv” ser jag mer som en konsekvens, inte en ­bestraffning säger Cathrine W-Nordwall.

Men fungerar bestraffningar som uppfostringsmetod? Har de någon positiv effekt? Nej, säger forskningen. I stället lär sig barn att inte bli ertappade och att hålla saker hemliga för sina föräldrar berättar Håkan Stattin, professor vid akademin för juridik, psykologi och socialt arbete vid Örebros universitet.

– All forskning och alla teorier om föräldraskap från 30-talet och framåt talar om två saker: Föräldrar ska vara varma – positiva, peppa, tycka om, ge mycket pussar och kramar – och ha någon form av kontroll och sätta gränser, säger Håkan Stattin.

Men, understryker han, i olika länder har vi olika sätt att se på barnuppfostran. Här i Sverige är det ett demokratiskt föräldraskap där barnen har inflytande som gäller.

– Lagen som förbjöd aga ändrade radikalt vårt sätt att se på ­fysisk bestraffning, men vi är ett minoritetsfenomen i världen, ­säger Håkan Stattin.

I USA är time out – att barnet får gå till sitt rum, eller sitta på en viss plats – något självklart. När forskning visade att kroppslig ­bestraffning var verkningslöst i uppfostringssyfte utvecklades time out som ett alternativ till de amerikanska föräldrar som använde för mycket våld mot sina barn, berättar Håkan Stattin, som inte tycker det är en metod för svenska normalföräldrar.

I sin egen forskning har han intresserat sig för hur olika negativa föräldrabeteenden påverkar barnen. Det kan vara att föräldrar ignorerar sina barn genom att bli tysta och kyliga eller sviker förtroenden och göra narr av det barnet berättat. Föräldrar kan också exempelvis bli oresonligt arga och skälla ut istället för att lyssna.

– Det här kan få kraftigare ­negativa effekter hos barnen än omedelbar fysisk bestraffning. Ett sådant här bemötande tystar barnet som börjar hålla sina känslor för sig själv. För vad finns det för skäl att prata om sina tankar och funderingar? De här barnen känner sig varken värdefulla eller uppskattade och drar sig undan vuxna, regler och strukturer. I stället börjar de hänga i miljöer där vuxna inte är närvarande, säger Håkan Stattin.

Bris, Barnens rätt i samhället, genomförde i höstas en studie om psykisk misshandel. Barnen i studien har utsatts för allvarliga kränkningar i form av hot om stryk, hot att bli utslängda hemifrån och dödshot eller bestraffningar som att bli inlåst, utslängd, gå utan mat i flera dagar eller bli totalt ignorerade i långa perioder. Karin Johansson, utredare och legitimerad psykolog på Bris berättar att barnen reagerar med ångest, depression, dåligt självförtroende och att de får en negativ självbild.

– De tappar förtroendet för vuxna. Som förälder ska man vara tydlig med vilka regler och gränser som gäller men mycket försiktig med straff. Bestraffningar kan vara kränkande och öka ­avståndet, säger Karin Johansson och fortsätter;

– Det talas ofta om olika former av metoder och verktygs­lådor för att möta sina barn och korrigera deras beteenden. Men vill vi att barnen ska lyda i stunden eller vill vi bygga upp en långvarig relation? Föräldraskap handlar om förtroende under lång tid.

– Man kan jämföra det med andra relationer på arbetet, med sin partner eller sina föräldrar. Där talar vi inte om att låsa in dem om de gör fel eller att vi ­behöver en verktygslåda för att kunna hantera dem. Tänker man så blir det absurt.